Egentligen räcker textraden "du var min natt, min dag, min Hammarskjöld". Får du ur dig den raden finns det ofrånkomligen något genialt bakom.
För ett par år sedan stod Solen på Nationernas Hus. De var fyrtiofem minuter sena. Och spelade sen i tjugofem. Det kan tyckas arrogant, men spelningen var samtidigt så bra att förhållandet mellan förseningen och konsertlängden, bara bidrog till att den bestående känslan ändå var att det här var ett band som stod över precis alla försök att anpassa sig till den breda och snälla massan.
Solen var då ute och turnerade med sin andraskiva "Till dom som bryr sig", som var en alldeles strålande samling låtar. Tyvärr avfärdade många bandet som en Kent-kopia, och skivan fick inte det stora genomslaget.
Därefter har det varit relativt tyst om Solen. Men så i vintras dök singlarna "Miljonär" och "Olof, käre Olof" upp. Och det stod klart att bandet har något riktigt stort på gång - båda låtarna löper stor risk att hamna på repeat på vilken spellista som helst. Solen hade tagit sina melodier ett steg längre åt det storslagna hållet. Och deras texter, som nog ändå måste vara deras verkliga signum, var vässade ytterligare några varv. Textraden i inledningen (som måste vara en av 10-talets allra bästa) är hämtad från "Miljonär", men det finns mängder av andra små guldkorn.
Kent-influenserna finns fortfarande kvar - ta bara introt på "Miljonär" som kunnat vara snott från vilken sen Kent-låt som helst - men Solen har ändå ett så pass eget sound att det inte är något som stör. Dessutom har sångaren Erik Hillborg en sorts trasig dramatik i rösten som få andra är i närheten av.
Båda singlarna är av den kvalitén att även den mest musiktrötte lyssnaren kan väckas upp ur sin dvala. Det här gör naturligtvis att förväntningarna på "Känslor säljer/Miljonär" blir enorma. Och inte helt oväntat så når den inte riktigt upp till samma svindlande höjder.
Men riktigt bra är det ändå. Inledande "Stäng igen stan" är något av en udda fågel med sin skrikighet, men annars så känns Solen något mer tillbakalutat än tidigare. Det letar sig till och med in ett par balladavsnitt i vissa låtar. Men framförallt är det här en rejält bra indierockskiva. Solen fortsätter också sitt prinsesstema och har med låten "Leonore" - som är en av de riktiga höjdpunkterna.
Avslutningen med "Harpun" en enda stor larmande kakafoni som är ett helt underbart sätt att lämna lyssnaren. 2017 måste helt enkelt bli Solens år - annars finns det ingen rättvisa i världen.