Kanadensiska Leslie Feist fick ett brakgenombrott med albumet “The Reminder” 2007. Skivan nådde topp 20 på amerikanska Billboard, radion älskade singlarna “My Moon My Man”, “Feel It All” och “1234” och den sistnämnda Grammy-nominerades. Och framfördes ihop med Mupparna.
Personligen håller jag det albumet som ett av 00-talets bästa. Men med succén kom förväntningar på ännu mer kommersiell framgång och intresserade inte Feist det minsta. Med uppföljaralbumet “Metals” gjorde hon det helt klart för alla, men även om där inte fanns några listklättrare var det ett album med utsmyckade arrangemang och en hel del omedelbara melodier.
Med “Pleasure” täpper hon dock till de sista gliporna till den där mainstreamkarriären. Det här är ett album som är naket, rått och nästan enbart byggt runt gitarr, lite trummor och sång. Börjar du tralla med blir du snart bortvillad och står liksom lite löjlig kvar medan melodin dansar åt ett annat håll. När du tror du hajar rytmen vänder den sig ut och in och du dansar plötsligt i otakt.
Det egna, opåverkade uttrycket verkar ha varit Feists ledstjärna. Det bekräftas av att hon inte berättade för skivbolaget att hon hade ett album på gång förrän det var klart. Inga förväntningar har fått styra.
Så ja, det låter kärvt, men ändå ganska underbart. Som artist är Feist liksom full av musikaliska rum som man vill gå in och vara i, även om det gör en vinglig. Idén har varit att skapa ett album som hon kan bära helt själv, utan en massa fylliga arrangemang. En produktion som är som “skisser snarare än målningar”, som hon själv uttryckt det i en intervju.
Gitarren spelar knappt ackord, utan tuggar på en sträng i taget, medan Feist sjunger känslosamt med bluesig attack. I det sparsmakade blir andra ljud framträdande. Fingret som släpper en sträng. Gnisslet när rösten ska träffa en hög ton. Allt låter obearbetat, men har förstås i själva verket noggrant mejslats fram just så.
PJ Harvey verkar ha varit en influens. Singeln och titelspåret “Pleasure” leker med falsett och handklapp på typiskt Harvey-vis. Det aviga riffandet i “Century” har också hennes ande svävande över sig.
Här finns också roliga egenheter, såsom det korta heavy metal-stycket som avslutar “A Man Is Not His Song”. Eller hur “Pleasure” sveper förbi från en förbipasserande bilstereo i slutet på “Any Party”. Det sistnämnda är ett av albumets bästa spår, tungt riffande på akustisk gitarr och med fina raderna You know I’d leave any party for you, Cause no party’s so sweet as our party for two.
Lite för ofta hamnar det här albumet i det inåtvända och svårgenomträngliga. Som om jag som lyssnare inte riktigt behövs. Då blir det lite trist. Men så älskar jag ju de där hitsen från 2007 också.