Pop
Concord/Universal
Den som oroar sig över att bli gammal bör genast utse Paul Simon till sitt andliga kraftdjur. 74 år ung är han fortfarande på väg rätt in i framtiden. Vidöppen i sinnet. Helt orädd.
På hans trettonde soloalbum är varje ögonblick tätt packat med idéer. Influenserna anfaller från alla håll. Det är världsmusik i ordets mest bokstavliga mening.
Han samarbetar med den italienske dansproducenten Clap! Clap! och utforskar tonsättaren Harry Partchs teorier om 43-toniga skalor. Tankegods som fortfarande står i radikal opposition mot västvärldens väluppfostrade syn på klang- och harmonitänkande.
Det framstår kanske som irriterande eklektiskt. Beskäftigt, rent av. Men resultatet är alldeles självklart. Det är faktiskt rent märkvärdigt hur något så hyperintellektuellt kan vara så lättillgängligt. Häri ligger också Simons verkliga storhet; han får det komplicerade att sväva.
Bäst är öppningsspåret “The werewolf". Det startar med en vinglig ton från en gopichand, ett ensträngat indiskt instrument. Ur detta växer en sävligt framsläntrande electronicagospel med doo wop-körer och en absolut kristallklar melodi. Med sin oändligt snälla röst berättar Simon en bisarr saga om en kvinna som mördar sin make med en sushikniv.
Så plötsligt ändrar låten skepnad till en protestsång mot tillvarons alla profitörer. En skräckfilmsorgel gör entré och vi förstår att det är girigheten som är varulven och nu gör den sig redo för anfall.
Allt detta på drygt tre minuter. Det är som magi. (TT)