Jag blev tonåring ungefär ett år innan Broder Daniel debuterade. Och kände förmodligen precis rätt mått av utanförskap för att falla fullständigt när Henrik Berggren vräkte ur sig sina första ”Oh yeah”, i ”Luke Skywalker”.
Därefter blev bandet en följeslagare genom andra halvan av 90-talet och en bra bit in på 00-talet.
2008 gjorde Broder Daniel sin sista spelning, när de samlades för att hylla bortgångne gitarristen Anders Göthberg. Redan då talades det om att Henrik Berggren höll på med en soloskiva. Han gjorde också en del solospelningar, bland annat en sommarturné 2011. Men efter det hände ingenting.
Henrik Berggren själv var så tyst att soloskivan blev till något av en svensk motsvarighet till Guns N’ Roses ”Chinese Democracy” – skivan som alla väntade på, men som troligen aldrig skulle se dagens ljus. Henrik Berggren började ta formen av ett mytologiskt väsen. Och när han väl dök upp på scen igen (på Nationernas Hus i Linköping av alla ställen) 2012 var det som att bevittna ett väckelsemöte.
Så, det är fullt förståeligt att förväntningarna är enorma på många håll, när nu äntligen ”Wolf¨s heart” är här. Men när första singeln ”To my brother, Johnnie” släpptes tidigare i år stod det klart att ingen behövde vara orolig. Henrik Berggren hade kvar precis all sin känsla för det utsatta i en ödslig melodi som var lika kärv som vacker. Andrasingeln ”Run, Andy run”, som handlar om Anders Göthblad – gick i samma stil. Det var förlösande att höra att det här var precis lika underbart bra som åtminstone jag bara gått och fantiserat om i smyg.
På många sätt känns ”Wolf’s heart” som den logiska fortsättningen på Broder Daniel. Inledande ”Hold on to your dreams” är det tydligaste exemplet, men så har den också funnits med sedan avskedsspelningen 2008. Musikaliskt känns annars Henrik Berggren möjligen mer lekfull än tidigare. Ta bara ”Parties” som framkallar en sorts kaotisk cirkuskänsla. Han känns faktiskt också mer harmonisk textmässigt, och förhoppningsvis mår han också bättre idag än under de mörka perioderna han vittnat om i intervjuerna inför skivan.
I ”Thirst for life” sjunger han uttryckligen om att han vill leva, och kontrasten mot den sorgsna melodin och karga musiken blir det till skivans finaste stund. Henrik Berggren har motsvarat alla förväntningar världen kunde ställt på honom. Det är bara att hoppas att han tar med sig ”Wolf¨s heart” ordentligt ut på turnén i sommar – den är alldeles för bra för att slarvas bort bland allt för mycket nostalgi.