Veckans skivrecensioner

Kategori: Electro/dans
KOCKY
"Stadium status"
(La Vida Locash/Playground)
Betyg: +++
Kocky, stjärnproducenten David Åström, är tillbaka. På förra plattan härom året myntade han uttrycket rapclash och han fortsätter ungefär i samma fotspår. Även om den här plattan känns lite mer dansant. Men är den därmed bättre? Nja, både ja och nej. När han får till det svänger det rejält. Och många av de som gästar som sångare och rappare briljerar, trots att de för mig är rätt så okända namn.
Men ibland är plattan lite för kall. Lite för mycket producentromantik och beatbriljerande och lite för lite känsla och... eh... ja, kanske värme. Men det är egentligen bara en randanmärkning.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se

Kategori: Hiphop
CHORDS
"Things we do for things"
(Juju/Playground)
Betyg: +++
När Chords släppte sin debut kretsade allt kring Timbuktu och hans crew och det fanns egentligen inga utmanare. Fem år senare har artister som Adam Tensta och Lazee gett svensk hiphop ett nytt sound, och plötsligt känns Chords klassiska hiphop inte lika spännande. Det som räddar uppföljaren är Jens Resch musikaliska talang. Allt är så kompetent utfört att det inte går att avfärda "Things we do for things" bara för att vissa beats känns lite mossiga. Särskilt inte när han gör stans snyggaste discobollsfunk i "Sedated" eller går loss med munspel i "Chill street blues".
Fast bäst låter Chords när han flyter ut i reggaedubbiga "Night time come". Att han är en jävel på reggae har han ju redan bevisat som frontman i Helt off. Lite mer av den varan på nästa album.
Malin Dahlberg/TT Spektra
malin.dahlberg@ttspektra

Kategori: Visor
TINA AHLIN
"12 sånger av Allan Edwall"
(National)
Betyg: +++
Andra artisten som tolkar Allan Edwall på skivbolaget National. Stefan Sundström var först ut, men där han ofta koncentrerade sig på de politiska sångerna ger sig Tina Ahlin på kärleksvisorna och Edwalls livsfunderingar. Hon har ett nog så gott underlag, Allan Edwall var som bekant ganska komplett i sitt viskomponerande.
Tina Ahlin är uppenbarligen en sådan sångerska som kan smälta in var som helst. Hon gör även det här bra, närmast för klanderfritt faktiskt. I den bästa av världar hade hon tagit ut svängarna mer och gett de här låtarna ännu mer personlighet. Bästa tolkningen är utan tvekan "En egen hjärtevän" där Ahlin verkligen kommer lyssnaren nära. Hon ger hela låten en underbar lättsam och samtidigt intim Emil-känsla som gärna hade fått infinna sig fler gånger.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se

Kategori: Pop/rock
PORTISHEAD
"Third"
(Island/Universal)
Betyg: ++++
Portisheads "Dummy" var ett av albumen som blev soundtrack för en hel generation i mitten av 90-talet tillsammans med skivor som Radioheads "OK computer" och Manic Street Preachers "Everything must go". Till skillnad från de senare fortsatte dock inte Bristoltrion att spotta ur sig skivor, efter den självbetitlade uppföljaren 1997 tvärtystnade de. Tills nu.
När man lyssnar på "Third" är det som att tiden stått stilla. Det är fortfarande 1995 och jag är nyanländ till Uppsala och vinglar ut i studentlivet. Kanske låter det inte som beröm, men så är det menat. Portishead har gjort ett tredje album som står rakryggad bredvid debuten utan att skämmas ett endaste dugg. Triphop må inte vara vad världen skriker efter 2008, men det känns glädjande att vissa värden faktiskt består.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se

Kategori: Lounge/pop
QUIET VILLAGE
"Silent movie"
(K7/Playground)
Betyg: +++
Viss musik brukar jag kategorisera som "tågmusik". Det kan vara väldigt skilda saker, med den gemensamma nämnaren att det ska passa bra att lyssna till när man i halvslummer ser landskapet passera genom ett tågfönster. Quiet Villages album är, åtminstone delvis, själva essensen av detta tillstånd.
Den något spretiga skivan innehåller tolv låtar som gjorda för ett soundtrack. Det är också meningen, inspirationen kommer från filmer, tv-serier och reklaminslag. Betoningen ligger på det förflutna, ett drömskt 60- och 70-tal med vågskvalp och Technicolor i bakgrunden. Oftast är det instrumentalt och mycket bra. Men ibland kommer en sångerska kommer in och bryter idyllen. Det är synd, hade de vågat löpa linan ut hade jag suttit på tåget än.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se

Kategori: Pop
TINDERSTICKS
"The hungry saw"
(Beggars Banquet/Playground)
Betyg: +++
Tindersticks har hunnit med att banta i medlemsantal sedan senast (2003), men de har inte direkt blivit sämre. Snarare låter det som det alltid har gjort. Vemodet sätts i första rummet, även om man här aldrig blir lika överjävligt deppiga som på "Waiting for the moon". Jag blir rent av glad av att höra en låt som Walker Brothers-färgade "The flicker of a little girl".
Stuart Staples och hans mannar hade faktiskt gärna fått skippa några av de mest lågmälda domedagsmelodierna för fler låtar i stil med "Yesterdays tomorrow", titelspåret samt nämnda "The flicker of a little girl". Lätt filmisk och drömsk, småjazzig och urbrittisk pop är nämligen något som Tindersticks fortfarande behärskar väl.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se

Kategori: Rock
MUDCRUTCH
"Mudcrutch"
(Reprise/Warner)
Betyg: ++
Tom Petty har återbildat sitt gamla band och gett fansen precis vad fansen vill ha, en återgång till de gamla tiderna. Mudcrutch levde i början av 70-talet och det är från denna tids amerikanska rock-, folk- och till viss del countryscen inspirationen hämtats. Väldigt mycket Petty alltså, om än inte så popifierat som i flera fall med Heartbreakers.
Det hörs verkligen att Tom Petty har haft kul i studion igen, men lik förbaskat... det blir inte mycket dammigare än så här.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se

Kategori: Rock
DEF LEPPARD
"Songs from the sparkle lounge"
(Universal)
Betyg: ++
Def Leppard kan casha in ganska bra på nostalgiturnéer i USA numera. Men på den här plattan, som är den första med nytt material på sex år, finns inget av det polerade 80-talssoundet. Det är länge sedan glansdagarna nu.
Istället försöker britterna låta ruffigare. Enligt egen utsago ska det låta 70-tal, inspirerat av AC/DC. De försöker sig till och med på något slags hårdrockscountry med countrystjärnan Tim McGraw. Det går väl sisådär... Jag tvivlar på att några av låtarna kommer att spelas när Def Leppard turnerar i sommar.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se

Kategori: Rock
NICOLE ATKINS
"Neptune City"
(Sony BMG)
Betyg: +++
Det här är en angenäm bekantskap. Nicole Atkins är en cool tjej från New Jersey som sjunger låtar om sin lilla ort, som man visserligen kan resa ifrån men aldrig riktigt lämna. Men hon har mindre gemensamt med Bruce Springsteen än vad hon har med exempelvis K D Lang, och jag kan till och med höra lite Patsy Cline i hennes röst.
Mycket av det är tack vare Tore Johansson, som producerat den här skivan i ett passande 60-tals-retrosound, med stora ljudbilder så att man får en förnimmelse av filmmusik och stora orkestrar som spelar om man sluter ögonen. Fint.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se

Kategori: Pop
THE HUSH SOUND
"Goodbye blues"
(Decaydance/Warner)
Betyg: +++
Någon som kommer ihåg Umeåbandet Komeda? Nähä.
Men det är där någonstans ungefär som Chicagokvartetten The Hush Sound hamnar med sin musik. Det är alltså fråga om liten halvudda indiepop som ändå drar åt det glättiga hållet. Emellanåt inte helt olik skivbolagskompisarna (nästan) Panic At The Disco. Men The Hush Sound har grävt djupare i det amerikanska musikarkivet och lyft fram pianot för att få en 20-tals swingkänsla.
Jag blir glad åt att höra en poppärla som "Not your concern". Eller för den delen avskalade och lugna "Hurricane" som nog Eeels hade varit stolt över.
Inledande teatraliska "Intro" och instrumentala "Six (interlude)" kunde däremot ha lämnats kvar på demostadiet.
Blandad kompott men ändå upplyftande.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se

Kategori: R'n'b
CHERI DENNIS
"In and out of love"
(Bad Boy/Warner Music)
Betyg: +++
R'n'b-sångerskan Cheri Dennis är Diddys senaste protege. Efter att ha varit signad på hiphopmogulens skivbolag i sju år får hon till sist ge ut sitt debutalbum.
"In and out of love" tar oss med genom kärlekens alla stadier, från totalförälskelse till hjärtekross.
Sångrösten är det verkligen inget fel på. Dennis låter som en blandning mellan Faith Evans, Aaliyah, Keyshia Cole och Brandy. Men i stället för att utnyttja den till max wailar hon loss i ett gäng halvslöa babymakinglåtar som tonar ut i tomma intet. Det blir emellanåt rätt ointressant.
När det är bra är det å andra sidan riktigt bra. Låtar som "I love you", "Caught up" och "Portrait of love" lovar gott inför framtiden.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se (TT Spektra)