Kategori: Hårdrock
JUDAS PRIEST
"Nostradamus"
(Sony/BMG)
Betyg: +++
Här slås det, både bokstavligen och metaforligen, på stora trummor. Judas Priest är tillbaka efter tre år och de har verkligen tagit i den här gången. "Nostradamus" är precis vad det låter som: ett album om Nostradamus. Ni vet, han som enligt vissa kunde förutspå framtiden. 19 låtar på två cd och en sammanlagd speltid på 1 timme och 20 minuter. På ett sätt är det befriande att någon tar albumformatet på så stort allvar i dessa tider när det mesta är fokuserat på lösa låtar. Men funkar det?
Nja. Både ja och nej. Judas Priest har alltid varit bra på att ladda upp inför sina tuggande riff, och "Nostradamus" är inget undantag. Men ibland blir det lite för mycket av det goda: det tar ibland flera minuter av körer och syntar innan man känner igen dem. När man väl gör det är de i och för sig i gammal god form - bättre än de flesta andra metalband i samma ålder - men åldern har ändå tagit ut sin rätt. Svackorna är rätt många på "Nostradamus". Fast inte så många som man skulle kunna tro.
Kalle Dixelius/TT Spektra
kalle.dixelius@ttspektra.se
Kategori: Punkpop
THE OFFSPRING
"Rise and fall, rage and grace"
(Sony BMG)
Betyg: +
Dags för en The Offspring-revival? Skulle inte tro det. Under några ögonblick på 90-talet regerade det amerikanska bandet på MTV med hits som "Pretty fly (for a white guy)" och knasiga videor för en ironisk slackergeneration. Tio år senare känns deras flåsiga, enkelspåriga punkpop lika fräsch som att vända kepsen bak och fram, ta på sig skejtarshortsen och säga "Hey, de här lirarna är suveräna - not! Duh?"
Dexter Holland har kvar sin platta sångröst, gitarrerna tuggar rutinmässiga riff och melodierna är fulla av slöa Green Day-plagiat.
Att producenten Bob Rock, mannen bakom skivor med exempelvis Metallica, satsar på en fläskig ljudbild utan vassa kanter hjälper föga.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
WEEZER
"Weezer"
(Universal)
Betyg: ++
Under en kort period på 90-talet var Weezer kanske världens bästa band. De gjorde sanslöst hookiga hittar som "Buddy Holly", "Say it ain't so" och "Undone - the sweater song". Dessutom var de coola, smarta och lagom alternativa. På många sätt var de lite grann som det optimala 90-talsbandet. Sedan dess har de aldrig riktigt nått upp till den nivån. Frontmannen och låtskrivaren River Cuomo skriver låtar som andra skalar morötter, men det vill sig inte riktigt. Och när jag lyssnar på "Weezer" (deras tredje självbetitlade skiva) slås jag av hur tydligt han gått i den kanske vanligaste fällan av dem alla: Han krånglar till det. Enkelheten, rakheten, självklarheten från de första tre skivorna anas ibland. Men då kommer raskt en ackordföljd som är skitsmart, ett tempobyte som är askrångligt eller något annat helt oväntat. Det är säkert roligt för Weezer. Men jag tycker bara det är irriterande.
Kalle Dixelius/TT Spektra
kalle.dixelius@ttspektra.se
Kategori: Pop
WILD BEASTS
"Limbo, panto"
(Domino/Playground)
Betyg: ++++
Kanske årets mest spännande album som spelats in på svensk mark. Det unga bandet från Leeds begav sig nämligen till Malmö och producenten Tore Johansson för att få ihop debuten och efter det här lär fler göra samma sak. Tore har nämligen gjort ett toppenjobb med det här teatrala gänget. Det handlar om fyra killar som vill ofantligt mycket, som vill ta ut svängarna, leka rockopera som få tidigare lekt rockopera och som vill klämma in så mycket falsettsång det bara går på en cd.
Tore Johansson har faktiskt fått de här halvvilda bestarna att hålla sig inom gränserna. Alltså gränserna för vad man pallar med i form av vad som i teaterkretsar skulle kunna kallas överspel.
Det ska sägas att det tar ett par genomlyssningar att vänja sig vid Hayden Thorpes falsett och utspel och de vilda kasten mellan gammalt, nytt och musikstilar man inte riktigt väntar sig på ett modernt popalbum. Men väl där är det bara att njuta av spår som "Please sir", "Vigil for a fuddy duddy" och inte minst den så svängiga "Brave bulging buoyant clairvoyants". Sug på den titeln förresten.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
CUT COPY
"In ghost colours"
(Universal)
Betyg: ++++
Redan på albumdebuten "Bright lights neon love" 2004 övertygade Melbourne-gruppen Cut Copy med sin färgsprakande, 80-talsflirtande pop som fick indieklubbar världen över att explodera.
Och den eskapistiska, hook-baserade låtkvaliteten är intakt på deras försenade uppföljare.
Även om bandets låtar tillåts sväva ut i shoegazing- och psykedeliapartier är Cut Copys mission främst att skapa total dansgolvseufori, med New Order som läromästare och ekon från såväl italo som eurodisco och housemusik.
"In ghost colours" är full av bekymmerslösa discorefränger och dekadenta lyckopiller utan djupare substans - och ibland är det precis vad doktorn ordinerade.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
JORDIN SPARKS
"Jordin Sparks"
(Jive/Sony BMG)
Betyg: ++
Jordin Sparks är USA:s Marie Picasso, vinnare av "Idol 2007", och det här är 18-åringens debutskiva, som ju tack vare mer resurser har långt fler namnkunniga låtskrivare än vad Picassos hade. Som norska stjärnorna Stargate och svenska Bloodshy & Avant?
Det gör förstås att hitlåtarna är desto fler. Jordin imponerar i spunkiga "One step at a time" och svenskskrivna "Shy boy" och "Young and in love", där hon tillåts ta ut svängarna och låta lite tuff.
Men annars låter den här skivan för mesig, lite för skivbolagskalkylerad och inte alls någonting som en cool 18-åring skulle vilja sjunga in - egentligen. Som om någon skalat bort de vassa kanterna för att hitta minsta gemensamma nämnare snarare än att försöka hitta ett eget uttryck.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Hårdrock
DISTURBED
"Indestructible"
(Warner)
Betyg: ++
Jag har ett problem med Disturbed. Alla låtar börjar med riktigt, riktigt bra riff. Malande, hårda, suggestiva. Men sen börjar David Drainman sjunga. Och då faller kanske inte allt, men väldigt mycket. Det smärtar mig att säga det, men faktum är att det blir alldeles för mycket melodi. Det som skulle kunnat bli titanhård jävla rock, blir i stället lätt urvattnad radiorock. Jag blir nästan förbannad för att de förstör så bra riff. Och på "Indestructible" blir det tydligare än någonsin. Sluta sjunga så fint, vill man säga. Börja grymta lite, eller skrik bara. Gör vad som helst, sjung bara inte så förbannat kontrollerat och melodiöst.
Kalle Dixelius/TT Spektra
kalle.dixelius@ttspektra.se
Kategori: Dans/pop
SONNY J
"Disastro"
(Emi)
Betyg: +++
Den brittiske partyproducenten inleder med franskspråkig danspunk à la Stereo Total. Rullar vidare med halvdan skruvad elektronisk Beckfunk. Allt som oftast återkommer han till 70-talet, till Sly Stone. The Avalanches ligger oftast inte långt borta.
Kan tänka mig att Sonny bjöd upp till rejäl dans på Hultsfred, för det här andas såväl sommar som uppsluppet party. Live, med milslånga versioner av topparna och skippade dalar, är detta med allra största säkerhet en rejäl upplevelse.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Soul
JAMES HUNTER
"The hard way"
(Go/Universal)
Betyg: ++
En av världens bäst bevarade hemligheter säger Van Morrison om Hunter, som tog 20 år på sig att nå Grammygalans nomineringslista. Inte ett dugg överraskande att just Van Morrison hyllar denna soulman, de har många gemensamma nämnare. De tycker definitivt båda att allt var bättre förr. På musikstilarnas topplista placerar de båda blues och jazz som tvåa respektive trea. James Hunter är en väldigt skicklig sångare, men saknar Morrisons personlighet.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se