Kategori: Pop
COLDPLAY
"Viva la vida"
(EMI)
Betyg: ++
Coldplays förra skiva "X&Y" var en megasuperhit som sålde i otroliga 8,3 miljoner exemplar. Den, och framför allt låten "Fix you" gjorde Coldplay till ett av världens största band. Inte undra på att det tog tre år att knåpa ihop en uppföljare.
Men tråkigt nog kommer inte "Viva la vida" ens i närheten av "X&Y". Inte för att Coldplay har slarvat (de är nog inte kapabla att slarva), utan för att de har glömt en rätt så viktig sak i sammanhanget.
De har inga låtar.
Eller jo, det finns ju 10 spår på skivan. Men ingen av dem fastnar. De rinner av som vatten på en pomaderad gås. Det börjar med en fin stämning, sen går Chris Martin upp i falsett - och sen börjar nästa spår. Jag spelar första singeln "Violet hill" om och om igen och försöker få den att fastna. Men det går inte. Inte ens om man ger sig fan på det, som när man pluggar in ryska floder, får man in den i huvudet. Allt lägger sig utanpå snarare än att det tar sig in. Och det är ett problem.
"Viva la vida" kommer inte att sälja några 8,3 miljoner exemplar. Och det beror inte bara på illegal fildelning. Så här i em-tider ligger en fotbollsklyscha nära till hands: det räcker inte att bara ställa in skorna. Men måste leverera också.
Kalle Dixelius
kalle.dixelius@ttspektra.se
Kategori: Funkpop
ERIC GADD
"Stockholm står kvar, men jag ligger"
(Universal)
Betyg: +++
Senast Eric Gadd gjorde en skiva på svenska fanns Berlinmuren fortfarande kvar. Cd-skivor var något nytt, dyrt och tufft. Mobiltelefoner var väldigt stora och väldigt dyra.
Ja, ni fattar. Det var länge sedan. "Hurra du lever, pang du är död" hette den, och för många är det den bästa han gjort. Där fanns låtar som "Bara himlen ser på" och "Kom hit och ta".
Så det är en efterlängtad skiva, det här. Och man nog med fog säga att de flesta som längtat får exakt vad de vill ha: Gaddfunk av bästa märke med texter som i bästa fall känns här och nu och lite småkåta. I sämsta fall så... tja, låt oss säga krampaktiga.
Han vet vad han gör, Gadden. Trots allt.
Kalle Dixelius
kalle.dixelius@ttspektra.se
Kategori: Hiphop/Pop
Nerd
"Seeing sounds"
(Universal)
Betyg: ++++
Sist jag såg Pharell Williams stod han på Hultsfreds stora scen och sken som en svart sol. Framför honom i gruset gungade uppskattningsvis 10 000 sjuttonåriga indietjejer som med en röst skanderade "I wanna fuck tonight, I want pussy".
Hur fan gör grabben?
Det var frågan då och det är frågan när Nerd släpper sitt tredje album "Seeing sounds". Med en säkerhet jag inte sett maken till sedan Outkasts "Speakerbox" navigerar kapten Pharell och hans besättning mellan hiphop och danspop. Att bandet ska göra ett gästframträdande under indierockarna Kaiser Cheifs spelning på årets Isle of Whight-festival känns som en självklarhet. Det här kommer gå hem lika bra hos hiphop-publiken som indiekidsen.
Nerd låter den programmerade musiken stå tillbaka en smula och det är ett genidrag. I stället har man kastat in ett gäng riktigt tajta musiker i studion - resultatet: en skiva som samtidigt är en hyllning till bra ljud och en samling svårt svängiga dansrökare.
Oj, vad skulle jag inte ge för att få se det här live.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Pop
KRISTIAN ANTTILA
"Lille Napoleon"
(EMI)
Betyg: +++
Det finns särlingar och så finns det Särlingar. Kristian Anttila tillhör den senare kategorin, den med stort S. Han har kallats för indiens Di Leva. Eller Henrik Berggrens tronföljare. Han älskar pälsdjur och får regelbundet elchocker mot depression. Han gör euforiska radiohittar som "Vill ha dig" och nu senast den frispråkiga "Smutser". Han avslutar sin tredje skiva "Lille Napoleon" med 20 minuters indieambient. Man kan inte låta bli att gilla det: det är egensinnigt utan att bli Regina Lundskt, insmickrande utan bli Svenne Bananskt. Dessutom kan han konsten att vara svårmodig utan att bli Jocke Bergsk - och det är få förunnat.
Kalle Dixelius
kalle.dixelius@ttspektra.se
Kategori: Country
EMMYLOU HARRIS
"All I intended to be"
(Nonesuch/Warner)
Betyg: +++
Hur fint det än må vara, hur snygga stråkarna än är och hur bräcklig Emmylou Harris än kan låta - det är lite svårt att gå igång för fullt här. "All I intended to be" är en samling snygga produktioner, en hel del starka låtar, men saknar det där lilla extra, kanske de rent magiska låtarna, troligen det oväntade. Det är trevligt att Dolly Parton gästar på "Gold" och Merle Haggards "Kern River" är förstås ett bra coverval, men det lyfter inte riktigt helheten.
Skivan är för övrigt det första samarbetet på 25 år med Brian Ahern, producenten bakom Harris elva första album. De har tagit fyra år på sig med skivan och kanske är det därför det låter som det låter. Välgjort och perfektionistiskt men befriat från spontanitet.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Rock
DIE MANNEQUIN
"Unicorn steak"
(How to kill/Warner)
Betyg: ++++
Det här betyget sätts i pur glädje över att det faktiskt finns en återväxt i genren riktigt jävla råcoola rocktjejer. Die Mannequins självklara ledargestalt är Care Failure, som egentligen heter Caroline Kawa. Hon är 21 år gammal och skriver rocklåtar som om det inte fanns någon morgondag. Rejält hårda saker som kommer att passa så otroligt, sanslöst bra på en festivalscen medan solen går ner över en smutsig camping att jag nästan önskar jag också vore 21.
De två första låtarna, "Do it or die" och "Saved by strangers", kommer i alla fall att gå på repeat i familjebilen medan jag låtsas att jag har mina bästa rockår framför mig.
Kalle Dixelius
kalle.dixelius@ttspektra.se
Kategori: Gubbpop
CHIP TAYLOR
"New songs of freedom"
(Train Wreck/Border)
Betyg: ++++
Chip "Wild thing" Taylor har nästan gått och blivit en Sverigevän på senare år. Det ska vi vara glada för. Han är en lysande låtskrivare och på nya "New songs of freedom" visar han även prov på ung pigg kreativitet. Inledande "Dance with a hole in your shoe" är en ypperlig låt, politiskt laddad beatpoesi som självaste Lou Reed hade varit stolt över. Och riktigt genialt blir det när Taylor avslutar albumet med knappt 25 minuter långa "The making of Dance with a hole in your shoe". Det är faktiskt vad det låter som, en musikalisk bakom-dokumentär, en och samma låt i en rad omtagningar med Chip Taylor-kommentarer till medmusikanter. Fullkomligt magiskt är det.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: R'n'b
ASHANTI
"The declaration"
(Universal)
Betyg: ++
Ashanti inleder sin nya platta med att deklarera att det har gått fyra år sedan sist. "Har det?", undrar jag för mig själv. För jag kan inte påstår att jag har saknat henne. Under tiden hon har varit borta har skivbolagen sprutat ut kvinnliga r'n'b-artister i ungefär samma klass som Ashanti.
Det spelar ingen roll att mästerproducenter som Jermaine Dupri, Rodney Jerkins och Babyface varit inblandade i det här. "The declaration", sångerskans fjärde album, blir ändå inte mer än okej. När det är som bäst.
När det är som sämst lyckas hon få med de två saker som ger mig allra mest kväljningar just nu: Akon och barnkörer. Eller så ger hon sig på en kärleksförklaring till sin mamma. Eller ballader som den ursmöriga "Shine" som påminner mer än lovligt om Christina Aguileras "Beautiful", minus gåshuden.
Men kväljningarna är inte det största problemet. Det största problemet är att de flesta av låtarna lämnar mig helt oberörd.
Ett undantag är "Good good", som ändå inte är half bad.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se
Kategori: Pop
DONNA SUMMER
"Crayons"
(Sony BMG)
Betyg: ++
Donna Summer gör comeback med första nya plattan på 17 år, samma år som den legendariska discodivan fyller 60 år. Hon har hållit på så länge att det faktiskt nästan är 20 år sedan hennes förra comebackplatta - den Stock Aitken Waterman gjorde åt henne 1989.
Tyvärr sjunger hon inte disco fullt ut på den här plattan - utan blandar och ger, högt och lågt. Det är mest mainstreampop och några dansanta försök. Och trots att producentnamnen som medverkar imponerar är resultatet ibland direkt svagt.
Jag gillar stompiga "The queen is back" och dansanta "Science of love", men annars blir det bestående intrycket att Donna dels tappat en hel del av sitt röstregister och att låtarna hon fått inte når den klass vi vande oss vid på 70- och 80-talen.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
PAUL WELLER
"22 dreams"
(Island/Universal)
Betyg: +++
Paul Wellers bästa album på ett bra tag. Har aldrig riktigt förstått varför hans senaste album hyllats så enhälligt, Weller har ju närmast blivit en gammal trött blues- och soulman. På "22 dreams" finner vi dock ny energi och rent av lite nya grepp. I titelspåret gör han storbandssoul i kaxigt postpunkformat och tillsammans med producenten Simon Dine härmar han The Avalanches i "Empty ring". Vi hör även ett lyckat Noel Gallagher-samarbete, bråkiga "Echoes round the sun". Allt är inte guld och gröna skogar, men det är i alla lite kul att höra Weller igen.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop/dance
BALTIC FLEET
"Baltic Fleet"
(Blow Up/Border)
Betyg: +++
Paul Fleming reste runt med Echo and the Bunnymen som keyboardist, skrev låtar på vägen efter intryck från platserna bandet besökte. Därav titlar som "Reykjavik promise" och "Red skies and factories". Typ så.
Det är ganska mycket Brian Eno i modernare tappning det här. Instrumentalt, bitvis ganska minimalistiskt, ibland mer storslaget. Fleming lyckas faktiskt förmedla känslan av en resa med skiftande landskap och omgivningar. Sedan kanske inte alla platser är lika trevliga att besöka, men konceptet både fungerar och är ganska kul.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se