Kategori: Pop
EMD
"A state of mind"
(Sony BMG)
Betyg: ++
Jag kan inte riktigt förstå varför Danny Saucedo och Erik Segerstedt, som ändå fått bra fart på sina karriärer efter "Idol", slagit sig ihop med Mattias Andréasson i den här "supergruppen". Dannys debutalbum hade flera bra danslåtar och "Snygg-Erik" var också något stort på spåren på sin första skiva där han gjorde habil gitarrpop. Hade de fått utvecklas lite mer hade de kunnat ha stabila karriärer.
Här har mycket av deras personligheter raderats ut till förmån för ganska så blek stämsång till pojkbandslåtar som bara undantagsfall funkar efter mer än ett par lyssningar. Jag gillar "Run to you" och catchiga "She's my California". Men mer än så är det inte. Och faktiskt är det så att det är Mattias som gör bäst ifrån sig, om jag nu har lyckats urskilja vem som är vem i stämmorna.
Men som sagt, inte var det värt att lägga ner den egna karriären för det här.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspekra.se
Kategori: Rock
JASON MRAZ
"We sing, we dance, we steal things"
(Wea/Warner)
Betyg: ++++
Jason Mraz, som just nu har en ganska så stor hit med låten "I'm yours", är en man som verkligen imponerar. Nästan fläckfritt glider han obemärkt mellan genrerna och nästan hela tiden är det väldigt bra. Han gör skicklig och medkännande singer/songwriter-pop i vackra "Love is a child" och klämmer i från tårna i svängiga "Make it mine", där Mraz låter som en man som egentligen vill vara Jamiroquai.
Det är då han är som bäst, Jason. När han tar i med blås och får hela rytmsektionen att hänga med i hans smart skrivna poppärlor. Det är riktigt bra sväng. På en låt är Colbie Caillat med - det låter sommar. Jag gissar att den här skivan kommer att gå ganska varm under den varma årstiden.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Rock
DEATH CAB FOR CUTIE
"Narrow stairs"
(Wea/Warner)
Betyg: ++
På förra skivan, "Plans", som blev gruppens genombrott i Sverige, lät Death Cab For Cutie som den där töntiga killen som aldrig får pussa vackra tjejen i klassen på högstadiet. Därför passade gruppens musik så bra in i tv-serien "The OC".
Men några år senare har grabbarna vuxit upp och jag vet inte vad de har rökt, men plötsligt har töntiga DCFC blivit svårmodiga och experimentella, både vad gäller text och musik. Jag kan knappt dechiffrera vad det är de sjunger om och musikaliskt är det minst lika oväntat. Långa gitarrsjok och ändlösa ljudbilder blandas med lite Wall of Sound-pastischer och Radiohead-flum. De raka popmelodier lyser med sin frånvaro, utom i fina och smårockiga "Long division". Där känner man igen killarna.
Visst kan det vara kul med experimentell rock, men jag tycker inte riktigt DCFC får ut någonting av sitt sökande. De får leta vidare.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
SPARKS
"Exotic creatures of the deep"
(Lil' Beethoven/Border)
Betyg: +++
21 studioalbum har det blivit, men denna udda duo verkar långt ifrån klar, vägrar sätta sig ner och njuta av den höga rankingplaceringen bland världens mest inflytelserika band.
"Exotic creatures of the deep" är knappast nydanande, men ett verkligt styrkebesked.
Det är pretentiös popopera så bra som bara Sparks kan göra pretentiös popopera. Förstasingeln "Good morning" sammanfattar "Exotic creatures..." ganska väl med sin halvhysteriska falsettsång, drivande piano och elektroniska inslag som känns väldigt uppdaterade för ett band som debuterade för 37 år sedan. En suverän poplåt.
Vidare skickar bröderna Mael en hälsning till ett av sina många fans i "Lighten up, Morrissey". Och de kandiderar till årets refräng med textraden "Photoshop me out of your life". Det är överhuvudtaget ganska mycket som hinns med på dessa omtumlande 50 minuter.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Hiphop
THE ROOTS
"Rising down"
(Def Jam/Universal)
Betyg: ++++
Det fanns en tid då The Roots betraktades som oförargliga mjukisrappare. Det går nästan inte att föreställa sig i dag. "Rising down" är en frustrerad uppgörelse med ett samhälle på väg att implodera.
Det handlar om fattigdom, droger och stress på gränsen till panik. I vemodiga "Singing man" beskriver de krigets fasor genom en afrikansk barnsoldats ögon. Fela Kuti-hyllningen "I will not apologize" tar upp synen på svarta i musikbranschen, medan gästande Mos Def gör stenhård hiphop av miljöhotet i "Rising down".
The Roots är förbannade och de vill att vi ska veta det. Förutom jazziga "Rising up" och popdängan "Birthday girl", med refräng av Fall Out Boy-sångaren Patrick Stump, finns det få andningshål på "Rising down". Det är ett album raspigt som grovt sandpapper. Och kanske just därför bland det bästa de gjort.
Malin Dahlberg/TT Spektra
malin.dahlberg@ttspektra.se
Kategori: Pop
ISOBEL CAMPBELL & MARK LANEGAN
"Sunday at devil dirt"
(V2/Cooperative Music)
Betyg: +++
Det är inte världens mest väntade par, men cellisten och sångerskan Isobel Campbell - med ett förflutet i Belle & Sebastian - har verkligen något bra ihop med Mark Lanegan. De siktar mot toppar som Gainsbourg/Birkin och Hazlewood/Sinatra och som ren kombination kommer de lite halvnära, men som låtskrivare är det förstås närmast omöjligt att komma upp i nivå med Lee Hazlewood.
Jättekul att de nämner skandinavisk folkmusik som inspirationskälla, men det är en källa som är svår att spåra. Att Leonard Cohen påverkat duon är desto tydligare - Lanegans röst är bitvis förbluffande lik.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Singer/songwriter
MARTHA WAINWRIGHT
"I know you're married but I've got feelings too"
(Drowned in Sound/Cooperative Music)
Betyg: ++
Cyndi Lauper och Kate Bush, men även Leonard Cohen. Det är ganska tydligt vad Martha Wainwright växte upp på och bitvis förvaltar hon sin uppväxttids intryck väl. "Hearts club band" och "So many friends" är exempel på emotionella stycken som hittar helt rätt. Annars är Martha Wainwright intressantare som berättare och sångerska än låtskrivare.
Det här är skivan som skulle lyfta fram Martha Wainwright ur sin musikaliska familjs skugga. Hade hellre sett att hon helt och hållet slog sina påsar ihop med broder Rufus - de skulle nog komplettera varandra ganska bra.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra
Kategori: Pop
KARIN TURESSON
"Källan"
(Make records/Border)
Betyg: ++
Jens Lekman har fått sin kvinnliga motsvarighet. Karin Turesson heter artisten som tidigare mest figurerat som låtskrivare åt bland andra Annalena Brundin och spelat med Nina Persson, Robyn och Hello Saferide.
Det handlar om lågmäld stråkfylld tillbakalutad pop med ena foten i jazzen och den andra i crooner-stilen.
Många av låtarna är riktigt bra och några av texterna underfundiga och självsäkra. Men jag kommer inte riktigt förbi hennes röst. Det är något svajigt i tonen. I Håkan Hellströms fall kan vingligheten vara charmig, det är det inte riktigt här. Det går till och med så långt att jag börjar hänga upp mig på hennes skånska skorrande r.
Men som sagt bra låtar.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Gothrock
MANBOY
"Majestic"
(Driver/Playground)
Betyg: +++
Det är någonting med finnar och goth-musik. De liksom dras till den som flugan till sockerbiten. Him och Nightwish är några av exemplen inom metalgenren. Självklart finns banden även inom den närbesläktade gothrocken.
Manboy har hunnit fram till sin tredje platta "Majestic" och det man slås av direkt efter en lyssning är hur otroligt mycket album det känns. Ingen av låtarna sticker ut direkt (utan av för den skull vara dåliga) och ingen faller ur ramen. Visst, det kan väl bli lite för anonymt i längden men å andra sidan håller melodierna såpass hög klass att man inte tröttnar.
Bandet har jämförts med Placebo men det är bra mycket lättare att ta till sig Karo Bromas röst än Brian Molkos.
Jag tror Kent på allvar fått en nordisk konkurrent.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Indierock
TOKYO POLICE CLUB
"Elephant shell"
(Memphis Industries/Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Jag tror att det inom musiken bara finns plats för ett band med Tokyo i namnet.
Och sorry Tokyo Police Club - tyska Tokio Hotel får nog anses leda rejält.
På debutskivan "Elephant shell" har indierockarna från Ontario släppt de värsta Strokes-influenserna från 2006 års hyllade ep "A lesson in crime" och hittat en mer egen stil inom postpunken. Det låter ofta som ett inte riktigt så vildsint Bob Hund uppblandat med lite Strokes och Bloc Party.
Efter 28 minuter är det slut: Jag får hoppas för bandets skull att det inte berodde på att melodierna tagit slut.
För nog kan väl det här bli större än ett tyskt emoband?
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Dans
THE LAST DAYS OF DISCO
"The last dance LP"
(BD Pop/Universal)
Betyg: +++
För bara några veckor sedan kom Kocky med ett nytt album. Det är bara det ena av musikmakaren David Åströms olika alter egon. Ett annat är Soul Supreme som här går samman med Klas Granström, känd som K-Laz, för att göra dansmusik som supergruppen The Last Days of Disco, med inplockade vokalister till de olika spåren.
Det är ganska så mainstream dansmusik, sånt som går hem i Italien, vilket gör skivan till en ganska så perfekt partyplatta. Samtidigt önskar jag att de hade tagit ut svängarna lite grann. Det här fyller sin funktion och man stampar gärna takten, men de riktigt minnesvärda höjdpunkterna är få.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Rock
SUZZIE TAPPER
"Mirakel"
(Lionheart)
Betyg: ++
Jag tillhörde verkligen inte Suzzies Orkesters fanskara när det begav sig. Snarare tvärtom. Ändå blev jag nyfiken på den här skivan efter att ha sett Suzzie Tappers innerliga framträdande i Melodifestivalen - som nästan bar till finalen.
Schlagerlåten "Visst finns mirakel" är förstås en höjdpunkt på den här skivan, öppningsspåret "Lavin av kärlek" skulle platsa på en Kent-platta och avslutande "Skapta för varann" kan nog hamna på Svensktoppen.
Men resten av skivan når inte upp till de höjderna, trots att schlagerkungen Bobby Ljunggren varit med och filat på några spår. Texterna är starka och bra, men låtarna är direkt svaga och faller ner i en såsig och gubbrockig sörja.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se