Kategori: Pop
FIRST FLOOR POWER
"Don't back down"
(Crunchy Frog/Playground)
Betyg: ++
First Floor Power är tillbaka. Och lita på att den svenska kritikerkåren är lika splittrad som tidigare. För bandet är av den typen: hata det eller älska det. Oavsett om det handlar om musiken eller om Karl Jonas Winqvists sång.
First Floor Power är nu reducerat till en trio efter att sångerskan Jenny Wilson valt att satsa på solokarriär och barn. Det är synd. För hon var den starkast lysande stjärnan i det här bandet. Det går liksom inte att komma ifrån.
Den avskalade, närmast studentikosa och Talking Heads-liknande pop som fanns på debuten är det inte många spår av här. Nu har det blivit mer traditionell (så traditionella som First Floor Power nu kan bli), och en smula tråkig pop. Det svänger inte tillräckligt för att jag ska gå loss. Debutens "Love come knocking" känns långt borta.
Det är egentligen bara Jennys gästinhopp på "Silly dream and the flying Kite" som når upp till tidigare nivåer. Resten av materialet känns melodilöst. Hur knorrig musik man än gör bör det finnas en melodi men det saknar jag överlag.
Men det är Jenny Wilson man saknar mest.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Reggae
PAPA DEE
"A little way different"
(Cosmos)
Betyg: ++++
Missade någon "Papas kappsäck"? "A little way different" är en bra möjlighet komma ikapp i den musikundervisning i reseform som Daniel "Papa Dee" Wahlgren företog sig under våren.
På sin nya skiva har han samlat favoriterna från resan. Det är gräddan av Jamaicas reggaeveteraner: Errol Holt, Leroy Wallace, Robbie Lynn och Dwight Pickney, för att nämna några. De har inte många tänder kvar, men oj vad de kan spela - det här är farbröderna som skapade reggae och det ser Papa Dee till att utnyttja. Från första baktakten svänger "A little way different" så skönt att jag bara ler. Daniel Wahlgren plockar fram sin lenaste röst och lyckas överträffa sig själv i klassiker som "Let them go", "One in a billion" och "My soldiers".
Jag har ingen aning om hur det här kommer att sälja i Sverige, men plattan kommer sannolikt att få det svårt på Jamaica. Skivan är sponsrad av ölmärket Red Stripe. Men företaget ligger just nu i fejd med den yngre generationen jamaicanska musiker som Beenie Man och Elephant Man.
Carl Cato/TT Spektra
noje@ttspektra.se
Kategori: Singer/songwriter
MELISSA HORN
"Långa nätter"
(RCA/Sony BMG)
Betyg: ++
Melissa Horn var förband till Peter LeMarc i höstas och har fått draghjälp av Lars Winnerbäck i en duett på den här plattan. Det är namn som förpliktigar och som skapar förväntningar. Och som ganska så bra ringar in vad det här handlar om. Ensam sångare med gitarr och livsinsikt i texterna.
21-åringens styrka ligger i texterna. Mogna och starka. Lite dramatiska, vilket man kan driva med om man är lagd åt det hållet. Men jag gillar det och sugs in i berättelserna.
Musikaliskt är det dock lite för simpelt. Själva musiken suger inte riktigt tag i lyssnaren. Men jag antar att det här är bra live. Det känns så.
Mikael Forsell/TT Spektra
Mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Synt
UNIVERSAL POPLAB
"Seeds"
(Wonderland)
Betyg: ++
Christer i P3 gör syntpop när han inte gör enerverande radioprogram. Lundberg är efternamnet och han sjunger i Universal Poplab och han vet verkligen hur man följer mallarna. Christer och kompani är nämligen gamla syntpoplagar mycket trogna, de är ett svenskt Heaven 17 cirka 25 år för sent och skiter troligen fullkomligt i att 80-talet inte är roligt någonstans längre. I deras värld ska syntarna vara lika naivt gulliga som refrängerna och Universal Poplab behärskar detta till fullo. Det ska man faktiskt inte ta ifrån trion.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
GUILLEMOTS
"Red"
(Universal)
Betyg: +++
Svårgreppbart band det här. Spretar åt alla håll och kanter. Briljanta stunder som nästan kastas bort i diverse märkliga utflykter. "Red" rullar igång som ett vidrigt ukrainskt schlagerbidrag, men redan minuten in i inledande "Kriss kross" fattar man att Guillemots har mer att erbjuda i form av en refräng nästan värdig Chris Martin. Guillemots kastar lyssnaren mellan några världsdelar för mycket, men när man landar i det som ändå ligger till grund till allt - en mjukare form av brittisk arenarock - glöms den där misslyckade Östeuropatrippen ganska snabbt. Singelspåret "Falling out of reach" lyser allra starkast, en fantastiskt underbart soulig ballad. Helt plötsligt är det helt logiskt att Guillemots har turnerat med Rufus Wainwright.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: R'n'b
KEITH SWEAT
"Just me"
(Warner Music)
Betyg: +
Keith Sweat fanns med på en blandskiva som snurrade i min spelare för ganska många år sedan. Vi har båda blivit äldre. Men Keith, som firade 20 år som artist förra året, har stannat kvar i soundet från förr. Även om han provar på ett nytt grepp när han för första - och förhoppningsvis sista - gången använder sin falsett, i låten "Somebody". Missljud är vad det är.
De gästande sångerskorna Paisley Bettis, Athena Cage och Keyshia Cole gör med varierande framgång sitt bästa för att vispa upp den trögflytande sexsmet som utgör "Just me".
För att skivan till stor del handlar om sex framgår med all önskvärd tydlighet och lite till. Ta till exempel 90-talsluktande "The floor", som han inleder med gräsliga syntfanfarer som för att salutera sig själv som sexgud.
Sensuellt? Inte särskilt. När det gäller sovrumssoundtrack gör grabbar som Joe ett bättre jobb.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
ELVIS COSTELLO AND THE IMPOSTERS
"Momofuku"
(Lost Highway/Universal)
Betyg: +++Man vet ju aldrig med Costello, men rätt var det är så kommer den. Skivan som får en att minnas vilken otrolig popsmed han är. "Momofuku" är skönt befriad från opera och annat som mannen med brillorna annars ofta återvänder till. Låtar som "Stella hurt" och "American gangster time" är i stället ganska elakartad poppig rock av klassiskt Costello-snitt. Och det är väldigt kul att höra Costello och bandet leka med rytmer - i låtar som "Turpentine" - faktiskt som i fornstora dagar.
Kan inte minnas när Elvis Costello lyckades övertyga på ett helt album senast, men sådana här stunder är goda nog för nostalgikerna.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
GAVIN DEGRAW
"Gavin DeGraw"
(Sony BMG)
Betyg: +++
Musikaliske Gavin DeGraw imponerade åtminstone på mig med debuten "Chariot" från 2004. Nu kommer den självbetitlade uppföljaren.
Grejen med DeGraws musik är att den låter lite Maroon 5, alltså ofta utskälld amerikansk poprock. Jag skäms inte att säga att jag är en sucker för det stuket. Liksom Adam Levine har Gavin DeGraw en grym röst, lagom soulig och lagom hes. Men liksom i Maroon 5-fallet tenderar musiken att bli en smula tråkig i långa loppet.
Varje spår på den här plattan är ett perfekt soundtrack till valfri amerikansk tv-serie, gärna i sjukhusmiljö ("Let it go", "We belong together" och "Young love" skulle göra sig utmärkt till tårdrypande scener).
Det behöver inte vara någonting dåligt. Men det är en aning slätstruket. Bortsett från vokalakrobatiska "I have you to thank", som är en liten pärla.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se
Kategori: Soul
EMRIK
"Soul swedish man"
(Emrikording/CDA)
Betyg: ++
Jag vet inte vilket som är värst, att vara 10 år eller 40 år för sent ute.
Hur som helst. Emriks soul daterad 2008, främst exemplifierad av singeln "Sommarängel" känns just föråldrad. Det är drygt 40 år sedan soulmusiken hade sin guldålder och det är ungefär tio år sedan den svenska acid jazz-vågen med Blacknuss hade sin peak.
Det är den första barriären.
Den andra är att jag hela tiden tänker på Stonefunkers toksväng. Det här har inte riktigt samma gung. Varför kan jag inte sätta fingret på.
Texterna ligger också emellanåt på en banalitetsnivå som inte gör gott. Det är tyvärr inte intressant att höra om Emriks vardagsbetraktelser.
En sak gillar jag dock, melankoliska "Kosteratmosfär pt. 2".
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se