Sophie Zelmani bjuder inte på någon musikalisk överraskning

Hennes stil har ända från början kännetecknats av ett slags sömngångaraktig, pratig, bossanova-lik, lågmäld pop, unik för just Zelmani. Men det ska också tilläggas att hon också alltid gjort det med den äran. Bakom det sömniga, det släpiga, har det alltid funnits tröst, och djup. Undertecknad tackar själv albumet "Always you" från 1994 för många minnesvärda och, just trösterika, rader när tonårstiden var som mörkast. "I’m the rain", ännu en albumtitel som hänvisar till vatten för övrigt, kommer nu över 15 år senare, men nog liknar det det mesta Sophie Zelmani gjort hittills. Hon envisas med att hålla fast vid sin producent Lars Halapi, vilket gör materialet nästan identiskt med tidigare framvärkta plattor. Det är fortsatt bra, fortsatt "zelmaniskt", men oundvikligen bjuder det på få musikaliska överraskningar. Ingen blir besviken, men ingen får heller chansen att bli just det.

Sophie Zelmani bjuder inte på någon musikalisk överraskning

Det verkar rimligt att begreppet eller beskrivningen "zelmaniskt" uppfanns relativt tidigt i Sophie Zelmanis karriär.