Kategori: Pop
SAHARA HOTNIGHTS
"Sparks"
(Universal)
Betyg: ++++
Sympatiskt, smart och pedagogiskt. Allt på en gång. Detta är helt rätt tid för Sahara Hotnights att släppa ett coveralbum. De nådde enorma framgångar med förra albumet "What if leaving is a loving thing". De hittade garanterat en ny yngre publik och nu kan de utbilda sina nya fans.
Låtarna på "Sparks" är som hämtade från bandets gemensamma spellista på Spotify, det är de egna favoriterna som gäller och de har grävt duktigt. Steve Miller Band och Suzi Quattro är stora i historieböckerna, men för stora delar av Sahara Hotnights publik är de garanterat okända.
Björn Yttling (förstås) står för den tajta produktionen. Låtarna är lånade, men det låter ungefär som man vill att Sahara Hotnights ska låta. Inga krusiduller, inga jätteflirtar med Blondies listettor. Dusty Springfields "In private" var ett väntat singelval, men här finns klart mer spännande tolkningar. Suzi Quattros "If you can't give me love" passar bandet som hand i handsken. Det svänger trevligt om Steve Miller Bands "Wide river" och Foo Fighters "Big me" har stora möjligheter på listorna framöver.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop/r'n'b
JENNY WILSON
"Hardships!"
(Gold Medal)
Betyg: +++
Vad ska man säga? Jenny Wilson är onekligen en cool katt, som på sin andra soloskiva ger sig på en helt annan genre än den indiepop vi normalt förknippar henne med. Första singeln "The wooden chair" ger en god fingervisning om hur resten av plattan låter: r'n'b-ig och soulig.
Wilson lyckas med konststycket att låta som ingen annan, hennes säregna röst i kontrast till de svarta rytmerna känns som något helt nytt. Ett par låtar påminner om stjärngruppen Destiny's Child, fast i en svensk version då.
Och det är just häri som svagheterna ligger. Så länge First Floor Power-sångerskan håller sig trogen den amerikanska r'n'b-sången funkar det ypperligt, men när hon låter sin röst sväva ut i struttiga falsetter som i öppningsspåret "The path" kan jag inte låta bli att tycka att det blir lite för mycket. Den teatraliska Jenny Wilson vill jag vara utan den här gången.
"Hardships!" är absolut inget stolpskott, det är en samling sjysta låtar inbäddade i en snygg, avskalad produktion. Men med Wilsons musikaliska färdigheter kunde den ha blivit ännu bättre.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Metal
HAMMERFALL
"No sacrifice, no victory"
(Nuclear Blast/Warner)
Betyg: ++
Det är väl inte första gången det påpekas. En ny Hammerfall-platta brukar inte välta några kiosker. Man vet liksom vad man får. Så även denna gång.
På "No sacrifice, no victory" fortsätter Göteborgsbandet i klassisk heavy metal-stil. Enda förändringen är att de nästan schlagerliknande och klämmiga refränger inte är lika många och tydliga den här gången. På gott och ont.
Plattan skulle nog behövt några fler hits, det blir lite enahanda i längden.
Vissa spår sätter sig bättre än andra, balladen "Between two worlds" är mäktig och soloutflykterna i "Something for the ages" minnesvärda.
Men är det bra?
Nja, ungefär som förväntat.
Värt att notera 1: Sångaren Joacim Cans vinst i TV 4:s "Körslaget" förra året har gett några mindre återverkningar, även om det inte är Queen-nivå.
Värt att notera 2: En cover på The Knacks "My Sharona" är minst sagt överraskande. Ingen dålig version men den passar knappast in. Borde sparats till en hel coverplatta.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Hiphop
HENOK ACHIDO
"Almaz charming child"
(Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Han förutspås bli 2009 års stora genombrott. Han är omskriven i amerikanska hiphopbloggar, hajpad i internetforum. Och nu kommer till sist Henok Achidos emotsedda debutalbum.
Det är inte konstigt att Kristianstadsrapparen är fylld till bredden av självförtroende. Och har vi inte på egen hand fattat hur fly fresh och hot like fiyah han är berättar han det snart för oss. Titelspåret, som är riktigt bra, handlar om honom själv. Men vänta nu, det gör ju "Fly fresh" också. Och "Stones in my shoe". Och "Mirror performance". Och "Achido for winner".
Henok har heller ingen anledning att ägna sig åt fejkad blygsamhet. Han har ett skönt flow och det här är en bra skiva. Det är mycket möjligt att han är en av Sveriges just nu bästa rappare.
Men jag hade önskat mig fler spår med driv i, fräscha låtar i stil med "Pusher" och "Almaz charming child". Även om inget enskilt spår är dåligt tenderar skivan i sin helhet att bli lite entonig och trögflytande.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se
Kategori: Dans
PRODIGY
"Invaders must die"
(Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)
Betyg: ++++
Att spela "Invaders must die" känns lite som steka pannkakor och upptäcka att den enda sylten man har i kylen är från 1994. Den första reaktionen är att kasta rävgiftet, men eftersom ingen ser en smakar man och - hey - fantastiskt. Alltså, kemikalierna de stoppade i maten på 90-talet...
Bandets förra platta, "Always outnumbered, never outgunned", havererade i ansträngda försök att vara nyskapande. Inga sådana tendenser märks på "Invaders must die". Den här skivan ligger stadigt i mittfåran och Prodigy radar upp lättsmälta, men blytunga danshits. Ljudet känner man igen, men bandet har satsat på rakare beats än vanligt. På skivans bästa spår, "Run with the wolves", har man tagit hjälp av Dave Grohls trumspel för att få till en riktigt testosteronstinn rockkänsla. "Invaders must die" får mig att vilja skaffa tribaltatuerin och trimma en Subaru från 97.
Rättelse: "Invaders must die" får mig att vilja vara en trimmad Subaru - med tribaltatuering målad över motorhuven.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Punk
DIA PSALMA
"Re voltere"
(Kabuki Records/Universal)
Betyg: ++
Jag var inte nådig mot Dia Psalmas comebackplatta "Djupa skogen" när den släpptes 2007. Det var ett rejält surt stycke musik som inte borde ha lanserats.
Ni kan nog fatta att förväntningarna inför uppföljaren var rätt lågt ställda.
Men någonting har hänt.
Inte med sången. Den låter som förr - ansträngd.
Inte heller med texterna. Det är mestadels trist punkpoesi.
Men inspirationskällorna har breddats. Det är lite emo här och lite hårdrock där.
Och folkmusiken och proggen som var bortplockade på förra har fått plats igen.
Och så produktionen som lyfts rejält jämfört med förra kakburksinspelningen.
Tro nu inte Dia Psalma gjort någon revolutionerande kanonplatta men man har ansträngt sig att låta 2009 - inte 1993.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Folkmusikrock
KEBNEKAJSE
"Kebnekajse"
(Subliminal Sounds/Border)
Betyg: +++
För länge sedan i en galax långt, långt bort.
Så känns det ungefär när man får en ny platta med Sveriges första hårt rockande folkmusikgrupp i sin hand.
Kebnekajse har drygt 30 år efter den senaste plattan åter samlat sig i studion.
Mycket vatten har minst sagt runnit under broarna sedan dess.
Många har också sedan dess försökt blanda folkmusiken med populärmusiken. Hedningarna, Nordman för att nämna några. Med varierad framgång ska tilläggas.
Kebnekajse årgång 2009 kan väl inte ha något mer att tillägga? Och det har de inte.
Men efter ett par varv i cd-spelaren upptäcker man att de kan än. Svänget finns där och arrangemangen som i fornstora dagar.
Räkna dock inte med några alster i stil med storhetstidens suggestiva "Horgalåten" eller fartiga och flyhänta "Eklundapolskan".
Trots allt är det en återförening som kommer ut med hedern i behåll.
Men vem är intresserad?
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Pop
JONNA LEE
"This is Jonna Lee"
(Razzia/BonnierAmigo)
Betyg: ++++
Hon förenar The Strokes och A Camp i singeln "My high", men jag tror inte det är låten som ska göra det för Jonna Lee den här gången. Hon har nämligen en klockren singeldänga i "Lake Chermain". Den är förvisso 5.42 lång och har ett maratonintro, men kapa det och Jonna Lee är med och fajtas i Trackstoppen.
Att döpa sitt andra album till "This is Jonna Lee" känns som att ta lite avstånd från tidigare utgivningar. Jonna Lee debuterade ganska uppmärksammat för två år sedan, men har mycket riktigt lyckats bättre i dag. "This is Jonna Lee" är egensinnig, men inte svår att ta till sig. Här finns låtar som gör en glad - inte minst "Lake Chermain" då - och här finns låtar med allvarligare ton. Och här finns mycket som tyder på delad musiksmak med Nina Persson. Då förstår ni att det är bra.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
RAZORLIGHT
"Slipway fires"
(Vertigo)
Betyg:++++
Åh, vad jag gillar när brittiska gitarrband söker kreativa lösningar och inte bara hamrar på, som övriga 90 procent av indie-England. Åh, vad jag blir glad när jag lyssnar på Razorlights tredje skiva och inser att de inte hör till den där onödiga majoriteten.
"Slipway fires" är storslagen poprock med medryckande melodier och roliga rytmer. Johnny Borrell sjunger på samma dramatiska sätt som Ola Salo. "Stinger" och "Burberry blue eyes" kan vara bland det vackraste och mest svängiga jag hört från Storbritannien sedan The Corals senaste platta.
Jag har aldrig varit något stort Razorlight-fan, men från och med nu tar jag mitt patriotiska ansvar och ställer mig bakom de svenska bandmedlemmarna Björn Ågren och Carl Dalemo. Britpopen är död, länge leve britpopen!
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Electronica/pop
EXISTENSMINIMUM
"Ok boys"
(Novoton)
Betyg: ++
"Jag har fokuserat på det mörka, att energin och mina destruktiva känslor ska komma ut" säger Existensminimum, eller Magnus Henriksson, i det pressutskick som följer med recensionsskivan.
Och nog låter det dystert. "Ok boys" är ingen platta att spela på förfesten. Syntylandet, de ihåliga trumslagen och den spruckna sången - låtarna balanserar mellan ångest och skönhet.
Tyvärr är skivan alldeles för monoton. Efter flera lyssningar har fortfarande inget spår fastnat på hjärnan, det är bara Tobias Fröberg-samarbetena "Sound of music" och "Messin up" som får mig att känna med ex-fången Henriksson, som började skriva på "Ok boys" när han satt inne en månad för rattfylla.
Jag hade önskat lite mer av den vildhet som Existensminimum gjort sig känd för som liveartist. Han borde kasta sig ut i musiken, som han gör från scenen.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Pop
THE WHITEST BOY ALIVE
"Rules"
(Bubbles/Border)
Betyg: ++++
Erlend Øye har vi hört som soloartist och i Kings Of Convenience. Sedan fem år tillbaka leder han även bandet Whitest Boy Alive, en kvartett som till en början grundade sitt musicerande på programmeringskunskaper. Så är inte fallet längre, allt spelas "på riktigt" berättar bandet på sin hemsida, men vissa element av electronican har de förstås tagit med sig.
"Rules" överraskar nog ingen som är bekant med Erlend Øyes tidigare katalog. En uppvisning i nördig glasögonprydd popmusik med populärjazziga inslag, popmusik så ofarlig att det är befriande. Det här är faktiskt ett av hans bättre album, oavsett konstellation.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Electronica
EMPIRE OF THE SUN
"Walking on a dream"
(Emi)
Betyg: ++
Atmosfärisk 80-talspop av två killar som av bilderna att döma verkar ha snöat in på Adam & The Ants och hans klädstil. Kan det verkligen vara något 2009? Brittiska BBC tycker det och placerade Empire of the Sun från Australien som fyra på sin inflytelserika lista över band som kommer att slå igenom stort i år.
Tillåt mig tvivla.
Vi lever i en tidsålder då de bästa banden smart återanvänder bitar lite här och var från olika delar ur rockhistorien och gör något eget av det. Empire of the Sun har hittat sin grej och titelspåret är magnifikt i sin märkliga kombination av Talk Talk och Hall & Oates.
Men de här killarna verkar mer intresserade av sin image och sitt atmosfäriska sound än att skriva låtar som håller för mer än bakgrundsmusik. En bra låt gör ingen karriär.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se