Kategori: Pop
TOMAS LEDIN
"500 dagar om året"
(Acasso Music AB )
På nätet: www.tomasledin.com
Betyg: ++
Vad skönt. På Tomas Ledins senaste album är allt som det ska vara. Några upptempolåtar, några ballader, några visa ord. Allt inramat av Tomas milda stämma.
Skönt. Och ganska tråkigt, förutsägbart och slätstruket. Tyvärr. För i en nyligen publicerad intervju med Sveriges kanske mest folkkära artist, som i sommar ger sig ut på vägarna, erkänner han villigt att han många gånger ångrat att han inte tagit fler musikaliska chanser. Synd. Jag är väldigt nyfiken på hur det skulle bli.
Det bästa med "500 dagar om året" är dock de lugna och eftertänksamma spåren - ""Atlantkustens kyliga smekning" och "Kanske kvällens sista dans" är skivans små guldkorn. Då är Ledin som bäst, när han med ibland banala, men ack så sanna, sätter ord på det vi kallar livet.
Kerstin Magnusson/TT spektra.se
kerstin.magnusson@ttspektrta.se
Kategori: Hårdrock
HARDCORE SUPERSTAR
"Beg for it"
(Gain/Sony Music)
På nätet: www.hardcoresuperstar.com/media.shtml
Betyg: ++++
Till er som fortsätter hävda att Hardcore Superstar är mer yta än innehåll: Tänk om. Göteborgs mesta sleazeband har en gång för alla bevisat att de är lika delar av varje, precis så bra som de är snygga.
Tredje skivan sedan omstarten 2005 är en direkt fortsättning på de två föregångarna. Det är hårt och melodiöst om vartannat. Ett ypperligt soundtrack till förfesten, som inbjuder till så många luftgitarrsolon att jag slutar räkna.
Titelspåret "Beg for it" sätter standarden med en catchy refräng och tuggande riff. "Into debauchery" följer i samma anda.
"Shades of grey" har en inledning och hook som får mig att trycka på repeatknappen flera gånger om, och den är inte den enda. Hardcore Superstar lyckas med konststycket att skapa hittar som inte är det minsta plastiga.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Reggae/ska
JAQEE
"Kokoo girl"
(Rootdown/Border )
På nätet: www.myspace.com/jaqee
Betyg: +++
Hon har spretat åt alla möjliga håll under karriären, göteborgska Jaqee. Grammisnominerad 2005 för hiphop/souliga debuten "Blaqalixious", samarbete med Mattias Hellberg i uppföljaren "Nouvelle d'amour" och medlem i Nationalteaterns Rockorkester. Men nu har Jaqee bestämt sig för att reggae är grejen och levererar tillsammans med producenten Teka och Club Killers en 12-spårig baktaktsorgie deluxe.
Och det är ingen dum idé - till en början. Jaqee kan sätta ned foten med sin säkra röst, det svänger, det är tight, och 1960-talets Jamaica känns trevligt nära. Men halvvägs, efter utmärkta, engagerade "Take it or leave it" blir Jaqee lite trött. Och jag också.
Sara Haldert/TT Spektra
sara.haldert@ttspektra.se
Kategori: Rock
SONIC YOUTH
"The eternal"
(Matador/Playground)
På nätet: www.sonicyouth.com/main/
Betyg: ++++
Med anledning av en viss konstutställning i Malmö har Sonic Youth betydelse för samtidskonsten lyfts fram.
Det skiter jag högaktningsfullt i.
Sonic Youth har för mig alltid varit ett skönt larmande rockband som visserligen haft sina toppar och dalar men som ändå vet hur man gnider en gitarr för bästa rundgång.
Och frågan är om inte bandet är inne i sin bästa och mest kreativa period någonsin med ytterligare en stark platta levererad.
Det lugna kontrollerade stöket från förra skivan "Rather ripped" utvecklas ännu mer på nya skivan "The eternal". Gruppen verkar ha hittat hem till en stil där det ungdomliga tokbrölet visserligen får sin plats men det sitter fast i strama tyglar hos gruppens medlemmar.
Och i stället plockas New York-arvet upp än mer, och förvaltas till en skön blandning där man hela tiden hittar små referenser till tidigare storheter som Velvet Underground och Television.
Och till det melodier som man får leta efter ett tag men som finns där i all sin härlighet.
Det innebär inte lika mycket ångest att ta sig igenom ett Sonic Youth-platta längre. Den där kliande känslan i ryggmärgen av för mycket fulhet och avantgardism gör sig inte heller påmind.
Sonic Youth har blivit lätta - i positiv mening.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Punk/ska
RANCID
"Let the dominoes fall"
(Hellcat/Bonnier Amigo)
På nätet: www.rancidrancid.com/
Betyg: +++
Sex år sedan förra skivan innebär att Rancid har en hel del att ta igen. Framför allt när det gäller kritik mot den förra presidenten George W Bush samt de obligatoriska svingarna mot de amerikanska företagsjättarna.
Musikaliskt är det samma gamla, lite väl Clash- och skatyngda, Rancid - men ändå inte. Det känns en aning mognare (eller slöare för en något mer illvillig tolkning) musikaliskt och det har gett ett mer varierat album där gasen inte trampas i botten för jämnan.
På ska-svängiga "Liberty and freedom" har bandet finfina harmonier uppblandat med sköna och korta gitarrsolon. Countrytyngda "Civilian ways" kunde lika väl ha platsat på ett album med Steve Earle.
Det visar på ett lite nyare Rancid som jag gärna hör igen.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Hiphop
BLACK EYED PEAS
"The END (The energy never dies)"
(Interscope)
På nätet: www.blackeyedpeas.com
Betyg: +++
Black Eyed Peas har sålt miljontals album och vunnit flera Grammys. Under de senaste fyra åren har det dock varit tyst från gruppen, medlemmarna Will I Am och Fergie har i stället satsat på framgångsrika solokarriärer.
Uppehållet verkar ha gjort underverk för inspirationen, med sitt femte album har Black Eyed Peas gått in i en ny fas. De rappar/sjunger fortfarande om orättvisor i världen, både Obama och den ekonomiska krisen avhandlas på "The END (The energy never dies)", men dagissinglar som "My humps" och "Hey mama" har ersatts av MIA-inspirerade "Electric city".
Om man bortser från överdoseringen av autotune är det här en platta som klubbkidsen lär dansa till i sommar. Gamla fans kan dock ha svårt att känna igen sig.
Camilla Sundell/TT Spektra
camilla.sundell@ttspektra.se
Kategori: Elektronika
LITTLE BOOTS
"Hands"
(Warner Music)
På nätet: www.littlebootsmusic.co.uk/home.htm
Betyg: ++++
När jag hörde singeln "Love kills" förstod jag direkt varför brittiska BBC i vintras utnämnde Little Boots till årets största nya pophopp. Där och då var det 2009 års bästa låt, en fantastiskt elektronikapärla. Så döm om min förvåning när Little Boots debutalbum släpps och "Love kills" inte ens finns med!
Sån arrogans straffar sig. Det som hade blivit en fyra, blir nu "bara" en trea. En stark sådan, för Victoria Hesketh, som hon heter, är verkligen ett namn att lägga på minnet.
En dramatisk syntsångerska vars teatraliska sätt att nämna sig musiken påminner om när Patsy Kensit sjöng Pet Shop Boys-låtar på 80-talet. Samtidigt finns här ett sväng som gör Kylie Minogue avundsjuk och en klubbkänsla som lockar med farliga äventyr i natten.
Mycket bra i vissa lägen, men ibland känns det som om datorerna går lite för mycket på rutin så betyget halkar ner till en trea.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Soul, reggae, pop
PAOLO NUTINI
"Sunny side up"
(Atlantic/Warner)
På nätet: www.paolonutini.com/
Betyg: +++
Inte så brittisktklingande namn och knappast den musik man väntar sig från en ung skotte. 22-årige Paolo Nutini låter ena stunden som en gammal reggaehjälte, oftast som en soulfarbror som överlevt tre-fyra decennier i branschen. Killen har definitivt en röst som kommer att ta honom långt och "Sunny side up" är en sällan trist, även om det kanske spretar en aning för mycket.
För sin ålder och sitt ursprung är Paolo Nutini unik. Se förbi det och blicka lite historiskt så imponerar han inte fullt så mycket.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
DIRTY PROJECTORS
"Bitte orca"
(Domino/Playground)
På nätet: www.myspace.com/dirtyprojectors
Betyg: ++
Dave Longstreth heter frontmannen i Dirty Projectors, ett experimentellt gäng från Brooklyn. Har inte helt oväntat jobbat med David Byrne från Talking Heads och för att bygga ytterligare på arty-faktorn har de blivit polare med Björk.
"Bitte orca" innehåller spår som faktiskt är mer eller mindre olyssningsbara, kaospop i otakt skulle man kunna säga. Här finns också några småpärlor, som lugna och vackra "Two doves" och halvstökiga inledningsspåret "Cannibal resource". Det räcker förstås inte.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Punkrock
ANTI-FLAG
"The people or the gun"
(Side One Dummy Records)
På nätet: www.anti-flag.com/index.php
Betyg: +++
Sedan straight edge-kvartetten från Pittsburgh släppte sin förra skiva har Barack Obama flyttat in i Vita Huset och det mest uppenbara föremålet för deras ilska George W. Bush lämnat rampljuset. Men det hindrar inte Anti-Flag från att spy galla över de kvarvarande minusen i samhället, eller den oreda som den förre presidenten lämnade efter sig, som de själva uttrycker det.
Och det är inte helt verkningslöst. "The people or the gun" är en högljudd skiva, som fångar min uppmärksamhet tack vare just de uttalade budskapen och de aggressiva riffen. Låtarna pendlar mellan monoton och mer melodiös punkrock, det senare i allsångsvänliga "We're the one" och "This is the first night".
Anti-Flag låter i mångt och mycket som ett mer politiskt Green Day. "The people or the gun" innehåller flera spår med hitpotential.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se