ANNA TERNHEIM
"For the young"
(Universal)
Betyg: 4
Bästa låt: "Hours"
Kategori: Singer-songwriter
Det finns några svenska artister jag alltid har extremt högt ställda förväntningar på. Anna Ternheim är en av dem. Därför uppstår ofta viss besvikelse vid varje skivsläpp. Vad är det här nu? En Björn Yttling-skiva. Och det här då? En Nashville-platta. Jaha, nähä, det var kanske inte det jag hade trott att jag längtat allra mest efter – men efter några genomlyssningar har varje album växt och blivit en självklarhet.
Så är det också nu med "For the young", nya skivan där Anna Ternheim efter en period av skrivkramp har återvänt till sin gamle husproducent Andreas Dahlbäck. Vid en första lyssning försvinner den förbi, det stillsamma uttrycket och avsaknaden av radiovänliga hitlåtar lurar mig att tro att den är menlös och tråkig.
Men vid andra, tredje och fjärde lyssningen infinner sig den sedvanliga Ternheim-magin – där allvaret, melankolin och det ärliga tilltalet väger tyngre än vilken svensk hitlåt som helst.
Sara Ullberg/TT
ONE DIRECTION
"Made in the A.M."
(Sony Music)
Betyg: 3
Bästa låt: "Infinity"
Kategori: Pop
One Direction är ju i sitt absolut rätta element när de står på scenen framför tiotusentals engagerade fans. Deras femte skiva är lämpligt nog just som en konsert – om än i omkastad ordning.
"End of the day" och "History" kommer att få publiken att klappa i takt, "Perfect" är perfekt för allsång, "Long way down" kommer att få fansens hjärtan att slå lite snabbare och "Love you goodbye" kommer att få dem att gråta.
Tillsammans med vajande mobiltelefoner och glittrande fyrverkerier kan "Infinity", som är skriven av samma trio som ligger bakom storhiten "Story of my life", vara en perfekt låt att låtsas avsluta kvällen med. Och när de sedan återvänder upp på scenen för att köra par extralåtar kan de avsluta akustiskt med "I want to write you a song".
Sammanfattningsvis är skivan fylld av avskalade ballader och lättsam, bitvis svängig och bitvis tjatig pop.
Nackdelen, eller fördelen om man känner så, med den här typen av musik är att hur mycket man än gungar med när man lyssnar så är det svårt att minnas låtarna sägâ?¦ tre minuter senare.
Matilda Kvarnström Lantz/TT
PETRA MARKLUND
"Ensam inte stark"
(Razzia)
Betyg: 2
Bästa låt: "Kidz"
Kategori: Pop
Inför sin återkomst som soloartist har Petra Marklund lierat sig med en rad tunga låtskrivare och gästartister. Namn som Linnea Henriksson, Michel Flygare och Tobias Jimson (från Nonono) och Joakim Berg skapar vissa förväntningar, men det visar sig att skivan inte riktigt har täckning för dem.
Just Joakim Bergs fingeravtryck är överallt på de två inledande spåren, så till den grad att "Ensam inte stark" lätt hade kunnat vara någonting som hittats liggande på golvet i Kents replokal. Sedan ändras tonläget och det känns som om Petra Marklund tar den säkra, proffsiga och lite tråkiga vägen. Allting uppehåller sig lydigt inom ramarna för hur vuxenpop i P4 bör låta.
Mot slutet dyker Linnea Henriksson upp i "Kidz" och då får skivan en välbehövlig injektion, men det räcker inte för att den ska sticka ut ur mängden under en stark albumhöst.
Patrick Stanelius/TT
Anna von Hausswolff
"The miraculous"
(Pomperipossa/Bengans)
Betyg: 4
Bästa låt: "Come wander with me/Deliverance"
Kategori: Experimentellt
En dov mistlurs råmande inleder albumet – tung, mörk, beslöjad. Först efter 6 minuter och 45 sekunder hörs Anna von Hausswolffs stämma. Det är talande. Göteborgsmusikern som begåvats med en av vår tids mäktigaste röster har valt en väg bredvid samtidspopens personfixerade och klickanpassade hitlåtar.
Flera av spåren på albumet kan snarast definieras som anti-hits. Den svallande, ylande "Come wander with me/Deliverance" klockar in på 10 minuter och 50 sekunder. Låten växer ur Hausswolffs gotiska orgel till ett närmast metal-influerat epos där distade gitarrer maler fram stampade rytmer. Över manglet svävar sångerskans stämma som en olycksbådande siren.
Såväl musikaliskt som tematiskt, albumet heter trots allt "The miraculous", går tankarna till band som Wolves in the Throne Room, pionjärer inom kosmisk black metal. Man skulle också kunna nämna PJ Harvey, även om Anna von Hausswolff går längre i sitt experimenterande med låtstrukturer och ibland helt överger tanken på verser och refränger.
Att jämföra är dock att göra sig själv en otjänst. Anna von Hausswolff är något av det absolut finaste och mest säregna svensk musik har idag. Det här är musik att gå vilse i, ett dånande oväder som effektivt stänger ute samtidens irriterande brus.
Carl Cato/TT