UJE BRANDELIUS
Spring, Uje, Spring
(Et Go Home)
Betyg: +++
Bästa låt: Tintin på månen
Kategori: Pop
För den som tycker att diskbänksrealismen känns lite väl verklig i det egna livet, och att ekorrhjulet snurrar lite väl snabbt, kommer Doktor Kosmos-profilen Uje Brandelius solodebut att kännas välkommen. För där finns någon som förstår just det. Och som gör låtar om det.
Men framförallt är "Spring, Uje, spring" en skiva om... Uje Brandelius. "Lyssna på mig när jag sjunger om mig" mässar han i en textrad som genomsyrar hela skivan. Ibland blir det lite för mycket av precis det _ som att sitta inne i Brandelius huvud under en terapisession _ men å andra sidan har man det ganska trevligt där inne.
Bäst blir det i vemodiga "Självbiografi" med sin elektroniska ljudbild och i grandiosa "Tintin på månen". Dessutom är produktionen fläckfri och Brandelius är en jäkla låtskrivare, och därför är det lätt att ha överseende när pratigheten tar överhanden.
"När popstjärnan blev gammal var det nån annans tur", heter det i "Tintin på månen". Hoppas det inte gäller Uje, han får gärna vara kvar.
HURTS
"Surrender"
(Columbia/Sony)
Betyg: ++
Bästa låt: "Some kind of heaven"
Kategori: Pop
När syntband på 80-talet slöt förbund med Djävulen för att nå utanför den lilla, kreddiga kretsen var det arenarock som gällde. I dag säljer man sin själ för EDM.
På sin tredje skiva "Surrender" gör den brittiska syntpopduon Hurts (pinsamt nog) sitt bästa för att låta som Avicii. Turligt nog är flörten med dansmusik koncentrerad till låten "Nothing will be bigger than us", men identitetsförlusten är tydlig hela skivan igenom.
Theo Hutchcraft och Adam Anderson vill uppenbarligen vidare på sin musikaliska resa. Men frågan är om det var så lyckat att ta hjälp av producenterna Stuart Price (Madonna, Killers) och Ariel Rechtschaid (Haim, Brandon Flowers) för att förnya soundet. Resultatet är stort och svulstigt, men häpnadsväckande själlöst. Där Hurts på debutskivan "Happiness" lyckades förena melankoli och drama återstår här bara en stor ljudbild, utan trovärdigt innehåll.
JOHN GRANT
"Grey tickles, black pressure"
(Bella Union)
Betyg: ++++
Bästa låt: "Grey tickles, black pressure"
Kategori: Pop
John Grant, sedan många år bosatt på Island, lånar sitt nya hemlands vokabulär för att sätta ord på sin tillvaro. De grå kittlingarna i albumtiteln syftar nämligen till det isländska ordet för medelålderskris.
Men John Grants medelålderskris präglas inte av färgat hår och "brotox"-ingrepp. I stället pendlar den ständigt mellan självironi och självförakt. Det blir inte minst tydligt i det nattsvart humoristiska titelspåret där den hiv-positive Grant konstaterar att cancersjuka barn trots allt har det värre än han.
Ljudbilden är lika eklektisk som på föregångaren "Pale green ghosts", men det som skiljer John Grant från övriga (till synes) universalbegåvade _ men ack så pretentiösa _ artister är återigen hans självdistans. Det märks att han själv inte verkar veta om han ska skratta eller gråta, så han kan lika gärna göra båda samtidigt.
DEPORTEES
"The big sleep"
(Universal)
Betyg: ++
Bästa låt: "Dark horse"
Kategori: Pop
Deportees har gått från att ha varit ett väldigt spännande band till att bli ett väldigt bra, men lite tråkigare, band. Deras två senaste album, "Under the pavement _ the beach" och "Islands & shores", var imponerande men inte särskilt engagerande.
Umeåkvartetten har åtminstone lyckats knåpa ihop ett gäng starka låtar till varje skiva men på "The big sleep", Deportees första album sedan 2011, lyckas de inte ens med det. Peder Stenbergs texter är lika fina som alltid men musikaliskt är det egentligen är det bara "Dark horse" och "Love me like I'm gone" som sticker ut.
Att lyssna på "The big sleep" är ungefär som att läsa ett glossigt magasin _ formen är snygg men merparten av innehållet är inget som stannar kvar efteråt.