DARIN
"Fjärilar i magen"
(Dex Music/Sony)
Betyg: ++
Bästa låt: "Ta mig tillbaka"
Kategori: Pop
Hitsingeln "Ta mig tillbaka" är den mest intressanta låt som Darin Zanyar gett ut under sin drygt tio år långa karriär. Med berörande text, stark melodi och snyggt arrangemang skruvade den förstås upp förväntningarna för "Fjärilar i magen", "Idol"-tvåans första album på svenska.
Den som väntat sig en modern popskiva lär dock bli besviken. Texterna på plattan är visserligen uppfriskande nakna, inte minst när Darin sjunger "kom hem från jävla Göteborg", men musikaliskt är det för ofta alldeles för gammalmodigt.
"Lagom" och "Följa John" lär säkert snurra en hel del i radio framöver, men då i P4 snarare än i P3. "Fjärilar i magen" är liksom mer Tommy Nilsson än Veronica Maggio och det var nog inte riktigt meningen.
DISCLOSURE
"Caracal"
(Island/Universal)
Betyg: +++
Bästa låt: "Magnets (featuring Lorde)"
Kategori: Elektronisk dansmusik
Det är väldigt sällan jag tar ordet sensation i min mun. Men om något är värdigt det epitetet är det bröderna Howard och Guy Lawrences debutskiva "Settle". För mig var det obegripligt hur en så helgjuten platta, med ett sound som låg så extremt rätt i tiden, kunde vara hopsnickrat av två killar från Surrey som bara var 19 och 22 år gamla.
Två år senare är förväntningarna alltså högt – möjligen alldeles för högt – ställda på uppföljaren. I viss mån är "Caracal" (döpt efter den afrikanska ökenlon) ett bevis på bröderna Lawrences talang och kompetens, i viss mån en liten besvikelse. Hela plattan är som ett väloljat maskineri med en kader av heta gästartister (bland dem Sam Smith, Miguel, The Weeknd och Lorde), rätt sorts dansanta sound och ett lite långsammare tempo som också det ligger helt rätt i tiden.
Men om "Settle" tog mig med fullständig överraskning är jag inte det minsta förvånad över "Caracal". En trea kan tyckas som ett lite snålt betyg för supertalanger som Disclosure, men av bröderna Lawrence krävs det mycket mer än "bra".
CHVRCHES
"Every open eye"
(Universal)
Bästa låt: "Never ending circles"
Betyg: +++
Kategori: Syntpop
På sin andra skiva skakar Chvrches inte om formeln som etablerades på debuten "The bones of what you believe" nämnvärt.
Det är fortfarande välproducerad, nävpumpande och storslagen pop som är dagens rätt. Något som sticker ut är Glasgowtrions behjärtansvärda uppriktighet – en uppriktighet som måste anses vara nödvändig för att nummer som "Make them gold" överhuvudtaget ska gå att ta på allvar.
Ett problem med Chvrches, och alla andra band som verkar i denna genre, är att det är svårt att förstå vad de gör för att skilja sig från sina medelålders föregångare. Detta blir särskilt tydligt på Yazoo-pastischen "Clearest blue", då Chvrches känns mer som ett hyllningsband än en frisk fläkt.
Samtidigt är det svårt att inte ryckas med i de smittande melodierna. Rätt vad det är så står du där, med blottad bringa, och pumpar näven i luften.
DUNGEN
"Allas sak"
(Smalltown Supersound)
Bästa låt: "Franks kaktus"
Betyg: ++++
Kategori: Progg
Det finns folk där ute som gärna skulle vilja låtsas som om ett par musikhistoriska decennier i Sverige aldrig någonsin ägt rum. Jo, visst är det proggförnekarna som åsyftas. Men sedan mer än ett decennium tillbaka har de fått mothugg av Gustav Ejstes och kompani i Dungen, som skiva efter skiva stolt viftar med tvärflöjter och skrammel.
De kanske inte skaffar sig några nya kompisar på vägen, men med "Allas sak" visar Dungen att de förvaltar arvet från Träd, Gräs och Stenar och liknande band på bästa sätt. För den som är lagd åt det här hållet är skivan en tripp från början till slut – en känsla som förstärks av de många (och långa) instrumentala partierna.
"Allas sak" är ett album att återkomma till, om och om igen, och i denna stormiga samtid som är hösten 2015 står Dungen för en välbehövlig paus från tillvaron.
NEW ORDER
"Music complete"
(Mute Records/Playground Music)
Betyg: ++
Bästa låt: "Restless"
Kategori: Syntpop
Det är 14 år sedan New Order gjorde något riktigt bra och 8 år sedan Peter Hook blev osams med Bernard Sumner och bröt sig fri. Jag trodde aldrig att jag skulle sakna Hook och hans lite gubbiga bas, men efter en första genomlyssning av den nya New Order-skivan "Music complete" känns det konstigt tomt. Soundet är så tunt, så vekt utan den där karaktäristiska basgången.
Det är uppenbart att de övriga New Order-medlemmarna, inklusive nytillkomne Tom Chapman och comebackande Gillian Gilbert, utnyttjar tomrummet efter Hook till att testa nya grepp. "Music complete" innehåller bland annat ett sanslöst oväntat gästspel av Iggy Pop som på "Stray dog" pratsjunger sig igenom en av plattans tyngsta låtar. Andra samarbeten funkar sämre; Elly Jackson från La Roux drunknar nästan i arrangemangen och Brandon Flowers-låten "Superheated" är den mest utslätade och menlösa på skivan.
Ibland gnistrar det till, som i refrängen på "Academic", en sorts pendang till "Crystal" från 2001. Men gnistret räcker inte till för att tända hela den stjärnhimmel som New Order och Joy Division en gång hade tillgång till.
(TT)