THE LIBERTINES
"Anthems for doomed youth"
(EMI/Universal)
Kategori: Rock
Betyg: ++
Bästa låt: "Gunga Din"
"Anthems for doomed youth" - jo, tjena! Den "ungdom" som i titelns Wilfred Owens-citat är predestinerad att dö/gå under närmar sig vid det här laget 40-årsstrecket. Det är mer än ett decennium sedan The Libertines var det hetaste heta i brittisk musikväg och Carl Barat och Pete Doherty ömsom slogs, ömsom älskade varandra i offentlighetens ljus.
Att återföreningsplattan alls blev av är ett litet mirakel i sig, med tanke på hur sårig bandmedlemmarnas relation var efter uppbrottet 2004. Många har längtat och väntat på just detta, men längtan borgar inte alltid för ett lyckat slutresultat.
På det tredje studioalbumet är den rastlösa energi som Libertines förmedlade i gamla dagar är nästan helt försvunnen. Här levererar bandet i stället habil pubrock av klassiskt brittiskt snitt. Texterna, som ofta är bättre än musiken, bjuder på lakoniska inblickar i Dohertys och Barats liv, men lyckas inte ge skivan det angelägenhetslyft som hade behövts.
JERRY WILLIAMS
"Ghost rider"
(Sonet/Universal)
Kategori: Rock
Betyg: +++
Bästa låt: "Ghost rider"
Jerry Williams som Sveriges Johnny Cash och Soundtrack of Our Lives-gitarristen Ian Person som en slags Rick Rubin? Det är svårt att inte tänka i de banorna – alla minns ju hur Rubin väckte nytt liv i Cashs karriär med American Recordings-plattorna där countryikonen tolkade såväl Nine Inch Nails som Nick Cave.
På samma vis tar nu "Jerka" sig an ett gäng mer eller mindre klassiska låtar från rockhistorien.
Han övertygar i Suicides protopunkklassiker "Ghost rider", sjunger duett med Anna Ternheim i en originaltrogen cover på Handsome Familys "True detective"-hit "Far from any road" och gör en "Bad moon rising" som har mer gemensamt med 16 Horsepowers tolkning än Creedence Clearwater Revivals ursprungsversion.
Överlag är det snyggt, värdigt och välproducerat även om de tre nyskrivna låtarna, förstås, inte håller samma klass som resten av materialet. Frågan är dock vilken målgrupp skivan är tänkt för – "Ghost rider" kan nog vara svårsmält för inbitna Jerry Williams-fans samtidigt som den kanske inte är tillräckligt cool för att nå nya generationer.
BEIRUT
"No no no"
(4AD/Playground Music)
Kategori: Indiepop
Betyg: +++
Bästa låt: "No no no"
Utan förkunskaper hade man aldrig kunnat ana att detta är ett album sprunget ur ett mentalt och fysiskt sammanbrott, en förödande skilsmässa och förlamande skrivkramp. När Zach Condon, förgrundsgestalt i amerikanska Beirut, samlade ihop resterna av sig själv igen, förlöst av en ny kärlek, återvände han till musiken med oväntat gott humör. "No no no" är, omständigheterna till trots, en vitamininjektion i höstmörkret.
Av världsmusikinfluenserna från Beiruts tidiga år märks knappt mer än några mexikanska trumpetstötar. Det här är indiepop, präglad av Zach Condons Magnetic Fields-influerade varma röst. Öppningsspåret "Gibraltar", titelspåret "No no no" och avslutande melankoliska "So allowed" är plattans starkaste kort, med ett driv och en kraft som lyfter dem över de andra låtarna.
Synd bara att Condon är lite snål med vitaminerna. Ett album med nio spår, om sammanlagt 29 minuter, känns snöpligt kort.
MATTIAS ALKBERG
”Personer”
(Teg Publishing)
Kategori: Pop/rock
Betyg: ++++
Bästa låt: ”Hela livet var den tjugonde”
Mattias Alkberg och producenten Petter Granberg satt i en bil i skogen i Västerbotten och lyssnade på Whitney Houston. Alkberg gillade beatsen, och sa att han skulle vilja göra något liknande någon gång. Han åkte till Bergmangårdarna på Fårö på inspirationsstipendium, och "Personer” blev till.
Resultatet är en autotunad och elektronisk Alkberg. Alkberg och beats kan tyckas vara en antites, som gjord för att bli förbannad, en näsrynkare för punkfansen.
Men säg något punkigare än att gå sin egen väg. Dessutom har han gjort så här tidigare – "Nerverna” (2009) flyttade punken till en rockabilly-dansbana i Folkets Park – den här mannen kliver mellan genrer som andra byter underkläder.
På ”Personer” figurerar inte ett enda fysiskt instrument, men man känner igen Alkberg på lågan och patoset, fortfarande med ett hököga på samtiden och ett parti för de svaga. Det är mörkt, suggestivt, ödsligt och tungt, och dessutom som gjort för kommande remixer.
”Personer” kräver visserligen lite tålamod. Men vem har sagt att allt ska vara så himla enkelt jämt? Dessutom är "Tjugonde” en av årets hittills bästa singlar.
Håller du inte med? Låt mig låna en i dessa tider ofta citerad fras: Jag har rätt och du har fel. Det är inget att diskutera.