ANE BRUN
"When I'm free"
Balloon Ranger Recordings/Universal
Pop
Bästa låt: "Hanging"
Betyg: ++++
Norge må vara världskänt för olja och fisk, men landets allra finaste exportprodukt till Sverige är sångerskan Ane Brun. Hennes förra helgjutna skiva "It all starts with one" (2011) följdes av en lång ofrivillig paus. SLE, den kroniska inflammationssjukdom som Brun lider av, tvingade henne bland annat att ställa in hela sin turné.
När hon nu återvänder med albumet "When I'm free" är det, trots motgångarna, med en ljusare och mer dansant ton. Se bara på videon till första singeln "Directions" där hon levererar en personlig och äkta danstolkning av sin egen låt.
Fast där "It all starts with one" var komplex och komplett har "When I'm free" vissa brister. Plattan innehåller flera riktiga topplåtar, som just "Directions", "Hanging" och "Better than this". Annat är flyktigare och mindre engagerande. I de mer avskalade låtarna har Ane Brun en tendens att lita för mycket på sin – visserligen förtrollande – röst. Men på den här skivan krävs drivet, gunget, svänget för att skapa riktig magi.
IRON MAIDEN
"The book of souls"
Heavy metal
(Parlophone/Warner Music)
Betyg: ++
Bästa låt: "The red and the black"
Att Iron Maiden är tillbaka med ett nytt album efter fem år är förstås en stor nyhet i vissa kretsar. "The book of souls" kommer med största sannolikhet att gå in som etta på den svenska albumlistan och den lär följas av konserter på utsålda arenor runt om i världen.
Allt det handlar dock mer om Iron Maidens roll i heavy metal-historien och hur trogna bandets fans är än om hur bra den här skivan är. För Iron Maiden 2015 är förstås inte Iron Maiden 1982 eller 1983, hur mycket man än önskar att det vore så.
"The book of souls" är visserligen en något mer traditionell platta än föregångaren "The final frontier" och hantverket är habilt. Men de riktigt starka låtarna finns inte där – att Steve Harris bara står som ensam upphovsman på ett enda spår är precis lika märkbart som befarat.
Det mest uppseendeväckande med "The book of souls" är att avslutande eposet "Empire of the clouds" tar över titeln som Iron Maidens längsta låt. Den är drygt fyra minuter längre än "The rime of the ancient mariner" men inte ens hälften så bra.
CAJSASTINA ÅKERSTRÖM
"Vreden och stormen"
Gamlestans Grammofonbolag/Border
Betyg: +++
Pop
Bästa låt: "När"
Det ligger något paradoxalt i att Cajsastina Åkerström har valt att ge sin skiva titeln "Vreden och stormen". För ilska är knappast en känsla som genomsyrar det här albumet. Melankoli, ja. Sorg, till viss del. Men ilskan lyser i princip helt med sin frånvaro.
Det har gått många år sedan hon slog igenom med "Fråga stjärnorna", men Cajsastina Åkerströms artistskap är fortfarande lätt igenkännligt. Här blandar hon vispop med stråk av americana, allt framfört med den där karaktäristiskt vemodiga stämman som skänker djup åt de mest banala textrader. Flera av låtarna är gjorda i samarbete med Peter Kvint, som hon skrev "En enkel sång" tillsammans med, den hon tävlade med i Melodifestivalen 2014.
Resultatet är skickligt, lättlyssnat och ofta njutbart. Samtidigt förlorar "Vreden och stormen" på att den saknar just det som titeln antyder. Lite mer friktion, ja, varför inte en gnutta aggression, hade kunnat göra den här skivan betydligt mer spännande.
DEN SVENSKA BJÖRNSTAMMEN
”Country”
Våra Inspelningar
Betyg: ++++
Pop
Bästa låt: "Hallå livet"
Deras första album (”Ett fel närmare rätt”, 2012) var ojämnt men bjöd på flera guldkorn. Uppföljaren (”I förhållande till”, 2014) lät tekniskt säkrare, men mer tillrättalagd och med lägre tempo. När Den svenska björnstammen nu åter dansar in på scenen är det med det bästa från två världar. ”Country” låter experimenterande, lustfylld och trygg. Dessutom innehåller skivan flera låtar med hitpotential, även om det är svårt att komma upp i samma nivå som debutplattans ”Vart jag mig i världen vänder” och ”Svalkar vinden”.
"Country" ges ut av musikkollektivets nystartade skivbolag Våra Inspelningar och beskrivs som resultatet av nyfikenhet.
Björnstammen rundar av skivan med en cover som fungerar som en tidsmaskin till 90-talets slut. ”Du är här, jag är frusen. Du är en av flera tusen”, sjunger de, men tack och lov har de strukit den ursprungliga refrängens ”yeah yeah, wow wow”.