AZURE BLUE
”Beneath the hill I smell the sea”
(Hybris)
Pop
Bästa låt: ”Every ending story”
Betyg: 3
Det börjar så fantastiskt fint. Azure Blue kanaliserar Angelo Badalamentis musik till kultserien ”Twin Peaks” i inledande ”A town called Alice”, och det som följer är en neondränkt kyss i ett ljummet kvällsregn. Med de gnistrande syntarna och jangliga gitarrerna visar Tobias Isaksson verkligen varför han är Varbergs Johnny Jewel.
Ibland dansar musiken lite för nära gränsen mellan kärleksfull hyllning och pastisch, allra mest så i ”Tragedy and changes”, som kanske har lite för många likheter med When In Romes ”The promise”. Men det går att förlåta då Isakssons bultande hjärta ständigt är närvarande strax bakom syntmattorna.
Tyvärr tappar skivan fart någonstans vid mittstrecket och de avslutande spåren känns mest som utfyllnad.
Patrick Stanelius/TT
SNOOP DOGG
”Bush”
(Sony)
Hiphop/r’n’b
Bästa låt: ”Peaches 'n' cream”
Betyg: 3
Snoop Dogg har, åtminstone tillfälligt, lagt reggaepersonan Snoop Lion på hyllan och åter styrt kosan mot det urbana Los Angeles ljudbild. Men det Pharrell Williams-producerade albumet ”Bush” är inte en fullskalig återkomst till hiphopen. I stället har Snoop och Pharrell svängt ihop en regelrätt partyskiva som drar mer åt funk- och r’n’b-hållet än någonting annat i den gänglige rapparens omfattande katalog.
Skivan har ett genomgående groove som knyter samman låtarna och som skapar känslan av en fest som fortsätter inpå småtimmarna någonstans i Hollywood Hills. I ett av rummen sitter gästande Stevie Wonder på en skinnsoffa och jammar på sitt munspel, och på andra sidan väggen dansar Gwen Stefani på ett glasbord.
Det är ledigt, lekfullt, och väldigt svängigt.
Patrick Stanelius/TT
HOT CHIP
”Why make sense?”
(Domino/Playground Music)
Elektropop
Bästa låt: ”Need you now”
Betyg: 3
Som jag har längtat efter Hot Chips nya skiva. Och som jag har slukat intervjuerna med Alexis Taylor där han beskrivit hur bandet velat komma åt livekänslan på nya plattan. Man ska aldrig längta, aldrig sukta, aldrig göra sig sårbar.
För hur bra bandet än har lyckats med sina intentioner på sitt sjätte album ”Why make sense?” är jag ändå besviken. Det är en besvikelse som egentligen inte handlar om kvaliteten på plattan. Det är bara det att inget höjer sig över singlarna ”Huarache lights” och ”Need you now”– två ganska medelmåttiga låtar. Här finns inga riktiga hitlåtar alls.
Det kanske kommer att låta alldeles perfekt live. Men i ärlighetens namn föredrar jag Hot Chips tidigare, lite ojämna album – med högre toppar och djupare dalar – framför detta.
Sara Ullberg/TT