Kategori: Pop
SAMBASSADEUR
"European"
(Labrador/Border)
På nätet: www.sambassadeur.com
Betyg: +++
Göteborgsbandet Sambassadeur har sagt att deras tredje album "European" utan tvekan är deras mest välgjorda. Inspelningar i hemmastudior och stråkljud skapade i synthar har bytts ut mot 18 musiker och en riktig stråkkvartett - allt ska andas lyx och tillbakalutad kvalitet.
Och det gör det väl, antar jag. Problemet är bara att jag inte är någon audiofil, jag går inte i gång på den säkert väldigt proffsiga ljudbild som "European" består av. Jag vill bara ha riktigt bra och smittande popmelodier som sitter som en klassisk smäck, den där sortens låtar som Sambassadeur tryckte in främst på den underbara självbetitlade debuten 2005, men även på "Migration" 2007. På "European" hittar jag en sådan låt, kanske två. Resten känns lyxiga, proffsiga och... svala.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Pop
KATHRYN WILLIAMS
"The quickening"
(One Little Indian/Border)
På nätet: www.myspace.com/kathrynwilliams
Betyg: ++
Snön slutar aldrig falla och i Sverige är det kallare än kallt. I ett sådant läge passar Kathryn Williams sjätte rätt bra. Det är nämligen värmande med hennes jazzfärgade folktoner. Men också oengagerande. Kathryn Williams är kompetent men "The quickening" är irriterande ospännande. För mig har Kathryn Williams sedan debuten för tio år sedan varit musikaliskt instabil - när hon är bra är hon mycket bra, men när hon är tråkig är hon dundertråkig. Dock vet man att det alltid väntar något nytt runt hörnet framöver. Den här gången tittar jag helst runt hörnet.
Sara Haldert/TT Spektra
sara.haldert@ttspektra.se
Genre: Pop/indie
JOHAN BORGERT & HOLY MADRE
"Nu är jag ett as"
(North Of No South)
Betyg: ++
På nätet: www.myspace.com/johanborgert
Jag roar mig med att först läsa texterna till låtarna på "Nu är jag ett as". Albumtiteln inbjuder liksom till det.
Men få är särskilt bra. Titelspåret "Smalfilm" liknar mest ett hastigt nedrafsande av en dröm, eller, varför inte, ett ark papper med bokstäver ivrigt nedklottrade under en svampig tripp.
Med musik till blir det lite lustigare, men det är också det adjektiv som ligger närmast till hands under hela genomlyssningen av "Nu är jag ett as".
Det glimrar till ibland, det ska erkännas. "Studie i rött", som så vitt jag förstår handlar om en komplex sexualitet, och där rader som "lår som Zsa Zsa Gabor" etsar sig fast i mitt minne, är riktigt bra, och Titiyos gästsång på "Högt över stan" förgyller en annars medioker musikalisk insats.
Kerstin Magnusson/TT Spektra
kerstin.magnusson@ttspektra.se
Kategori: Indierock
QUASI
"American gong"
(Domino)
Betyg: ++++
Det här är en perfekt antites till alla gamla avdankade indierockhjältar som inte ger upp. Det här är en brutal hästspark där du är som mest sårbar. Det här är den bästa rockskivan hittills i år. Känn bara på öppningsspårets namn: "Repulsion" - avsmak.
Låten - och hela skivan visar det sig - är som att dricka en iskall Dr. Pepper för första gången på 15 år: ovant och brännande, men med en bekant sötma som man måste ha mer av. Igen och igen.
Quasi låter lika rasande vitalt som vore det flanellskjortans 1993, deras debutår. Maxade gitarrförstärkare, skrikande rundgång och fulsnygga gitarrsolon. Och mitt i allt, som en kontrast till det hårda och tuffa, står en 46-årig Sam Coomes och sjunger de vackraste powerpopmelodier jag har hört sedan - ja, 1993.
Ibland är gammal faktiskt inte alls äldst.
Olle Sjögren/TT Spektra
olle.sjogren@ttspektra.se
Kategori: Hiphop/soul/pop
EMBEE
"The mellow turning moment"
(Bad Taste Records/Border)
På nätet: www.myspace.com/waxcabinet
Betyg: ++
Gamle Looptroop-kämpen Embee ger sig inte. På sitt nya album lämnar han hiphopen och kastar sig ut i en rymd där musiken tillåts växa i alla tänkbara riktningar. Plattan har elva spår och nästan lika många gästartister. Här hörs bland andra Maia Hirasawa, Daniel Lemma, Annika Norlin och Nina Ramsby.
Som namnet anger är skivan något av en snuttefilt. Flera låtar, särskilt med nämnda Ramsby och grymma Mariam Wallentin, är riktigt okej. Dessvärre är helhetsintrycket alldeles för splittrat. Efter att ha snuddat vid allt från dub och soul till softjazz och P3-pop avslutas skivan med en bit som skulle kunna vara mjukporrversionen av "There is a light". Var kom den ifrån?
Embee siktar mot avslappnat klubbhäng. Resultatet blir best of hissmusik.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Danspop
Groove Armada
"Black light"
(Cooking Vinyl/Bonnier Amigo)
På nätet: www.myspace.com/waxcabinet
Betyg: ++
Nu är det tre år sedan sist och Groove Armada fortsätter släppa album. Varje gång måste man nypa sig i armen och kolla kalendern. Nej, tänkte väl det, vi är inte kvar i 1999. Det verkar Groove Armada också ha fattat. Nya plattan ska vara mörk och farlig. Lite punk, lite postrock, lite house, många samarbeten.
I pressmaterialet introducerar Andy Cato och Tom Findlay sina influenser. Som klubbvärldens självutnämnda överdomare låter de oss förstå att det är band som Friendly Fires, Klaxons, Passion Pit och MGMT som visar vägen på dagens dansgolv.
Mnja, tänker jag.
Det är rejält bra tryck i flera av låtarna på "Black light", men trots det får man ett intryck av att Groove Aramada inte riktigt vet vart de vill. De knycker sin stil från en scen som (åtminstone för något år sedan) sprudlar av rå vitalitet. Paradoxalt nog får det dem bara att låta daterade.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Pop
Alexandra Burke
"Overcome"
(Sony Music/Synco Music)
På nätet: http://www.alexandraburkeofficial.com
Betyg:+
Googla Alexandra Burke. Hennes officiella hemsida finns i en version där alla talar svenska. Det är praktiskt, men för att komma dit måste du bläddra förbi ett gäng länkar till bilder där sångerskan står i bikini och dricker färgglad sprit. Det är symptomatiskt.
Alexandra Burke handlar nämligen mer om drömmen om att bli "stjärna" än om musik. 21-åringen vann förra årets "X Factor", Storbritanniens svar på "Idol", och nu presenteras hon som Beyonces nästa stora konkurrent.
Fortsätt drömma, Sony Music, För nu är det så här med "stjärnor" att vi fascineras av dem eftersom de gestaltar vad vi känner, men inte själva kan sätta ord på. Så är det med Beyonce och så är det med Leonard Cohen, vars Hallelujah blev sångerskans stora hit i tv-tävlingen.
Så är det inte inte med Alexandra Burke.
Tolv välproducerade r'n'b-pop-låtar och en hitsingel förändrar ingenting. Alexandra Burke berättar inte din historia. Hon berättar historien om hur man skapar och tjänar pengar på en kändis.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Pop
Tomas Andersson Wij
"Spår"
(Ebeneser Recordings)
På internet: www.myspace.com/tomasanderssonwij
Betyg: ++
Pratar du under en konsert med Tomas Andersson Wij riskerar du att få ett argt "schhh!" som svar. Det ska vara knäpptyst, all uppmärksamhet ska riktas mot sångaren. Ungefär samma gäller när man lyssnar på hans skivor. Man måste ta in melodierna, begrunda och analysera de välskrivna texterna för att förstå. Kraven på lyssnaren är höga. Ofta för höga.
På nya albumet "Spår" behandlar Wij födelsen av sitt första barn. Och dess motsats - döden. Kompetent? Givetvis. Pretentiöst och präktigt? Mer än någonsin. Wij är ju de höga pretentionernas evige förkämpe. Men ändå orkar jag lyssna vidare, tack vare hans uppfriskande sound. Mjukt gitarrplock och sköra, men inte alls blödiga, stråkar dominerar i ett oväntat skitigt lo-fi-landskap signerat duktige producenten Tobias Fröberg. Skiten tar udden av de allra mest tårdrypande orden. Men det räcker inte. Det hade krävts ett berg av dynga för att täcka alla gläntor, stjärnor i himlen, hjortronmyrar och Jesusar. Till slut svämmar prettoträsket över. Och då kan inte ens en glad (för att vara Wij) popdänga som "Det ligger i luften" rädda "Spår".
Olle Sjögren/TT Spektra
olle.sjogren@ttspektra.se
Kategori: Opera
THE KNIFE
"Tomorrow, in a year"
(Rabid/Border)
På nätet: www.theknife.net
Betyg: +
Egentligen borde jag inte skriva den här recensionen. Den borde skrivas av någon som är van vid att lyssna på modern opera, och ännu hellre van att lyssna på modern opera på skiva, utan de visuella intrycken från scenen. Det är inte jag, och tyvärr ingen annan på vår redaktion heller. Alltså försöker jag recensera "Tomorrow, in a year" som en vanlig The Knife-skiva. Och då blir det ju tyvärr bara pannkaka av betyget.
För även om The Knifes album "Deep cuts" och "Silent shout" hör till mina absoluta favoritskivor under 00-talet, så kan jag inte älska det här. Det finns brottstycken av det som gör syskonen Dreijer underbara som flämtar till här och där, men stunderna är så flyktiga i bruset av ljud som utan visuell hjälp bara framstår som meningslösa att jag snart ger upp.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Jazz
RIGMOR GUSTAFSSON
"Calling You"
(Act Music)
På internet: www.rigmorgustafsson.com
Betyg: ++
Jazzsångerskan Rigmor Gustafsson har på "Calling you" slagit sig ihop med den experimentella stråkkvartetten Radio String Quartet Vienna. Tillsammans tolkar de en rad klassiska låtar som Paul Simons "Still crazy after all these years", Stevie Wonders "If it's magic" och (tyvärr) jazzklassikern "Makin' whoopie". Den senare låter som ett flummigt jazzjam blandat med signaturen till det gamla barnprogrammet "Sagostunden".
Det här är dock ett intressant experiment. Gustafssons varma röst i kombination med stråkkvartettens galna idéer är fascinerande - när det fungerar, vilket det bara gör till fullo på Bacharach-covern "Close to you".
Olle Sjögren/TT Spektra
olle.sjogren@ttspektra.se
Kategori: Psychedelia
BRIAN JONESTOWN MASSACRE
"Who killed Sgt Pepper?"
(Cargo Records)
På internet:www.brianjonestownmassacre.com
Betyg: ++
Anton Newcombe, Brian Jonestown Massacres låtskrivare och ende originalmedlem, brukar varva skarpa politiska proklamationer med knarkiga flummerier. Har man sett dokumentären om BJM, "Dig!", så får man bilden av en egensinnig och mycket bekymrad man. Det får man också av att lyssna på "Who killed Sgt Pepper?", bandets tolfte studioalbum.
Svärtan är ofta kompakt i Newcombes psykedeliska värld. Drönande surrealistiska ljud blandas med östeuropeiska flöjter, fotbollshuligan-anthems och ett segt Happy Mondays-driv. En Joy Division-pastisch, mer ångestframkallande än originalet, får också plats.
Visst ska neo-psychedelia få utrymmet att spreta vilt, men Anton Newcombe måste ha knaprat några tabletter för många när han skrev "Who killed Sgt Pepper?".
Olle Sjögren/TT Spektra
olle.sjogren@ttspektra.se