Kategori: Pop
PERSSONS PACK
"Öster om Heden"
(Emi)
Betyg: +++
Perssons Pack släpper sitt första album sedan 1995 och det är lite av en cirkel som sluts. Under denna mindre produktiva period har Lars Winnerbäck och Håkan Hellström tagit kommandot över den svenska popscenen, två artister som i dag gärna kastar lovord över "Packet".
Och framför allt Winnerbäck-fansen har något att hämta här, en låt som "Sångare utan orsak" är som gjord av en Winnerbäck någon generation äldre. Från Håkan Hellström hämtar nog Persson hem lite utlånad inspiration i egna versionen av "Bortom månen och Mars" (tidigare inspelad av Totta Näslund). Pop-Sverige är inte större än så.
Jag tyckte Perssons Pack var fantastiska under 90-talets första hälft och de håller bra än i dag. Per Persson själv låter precis lika bra nu som då och bredvid sig har han både Magnus Lind och Niclas Frisk. Hade det inte varit originalmedlemmar hade vi tagit till det gamla slitna uttrycket supergrupp.
"Packet" var stökigare förr, med tydligare drag av husgudar som Clash och Pogues, och det ligger väl i sakens natur att det städas upp med åren. "Packet" var mer spännande förr. Men omgivningen har långt ifrån sprungit ifrån dem. Det kan mycket väl bli en ny storhetstid av det här.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Visa
MIKAEL WIEHE
"Sånger från en inställd skilsmässa"
(Warner)
Betyg: +++
Nu följer Mikael Wiehe idolen Bob Dylan i fotspåren och ger ut sin "Blood on the tracks". I Wiehes fall heter skivan "Sånger från en inställd skilsmässa" och som titeln antyder handlar det om skilsmässan som inte blev av.
Den normalt sett privatlivsskygge Wiehe målar upp hela förloppet, från haveriet till försoningen. Och Wiehe väjer inte för något. Han hänger ut sitt brustna hjärta - eller som han sjunger i "Och nu vill du ha mig tillbaka", det jävligt stora Ground Zero som återstår - till allmän beskådan.
I kronologisk ordning skriver Wiehe av sig sina känslor och det blir stundtals väldigt smutsigt, speciellt när otroheten och hatet behandlas i "Mannen".
Men Wiehe ger också smak på det som alltid kommit i skymundan av hans politiska låtar, kärleksvisorna. Avslutande "Kom nära" och "Var med mig nu" är i all sin sparsamhet bedårande.
Musikaliskt hämtar Wiehe från alla möjliga håll där tyvärr alltför många spår faller ur ramen. Men det är inte musiken den här plattan handlar om. Det är texterna.
I pratlåten "Om jag ska klara det här" fullständigt briljerar Wiehe när han sätter ord på den plötsliga ensamheten.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
DUNDERTÅGET
"Skaffa ny frisyr"
(Razzia)
Betyg: ++++
Han startade soloprojektet Thunder Express vid sidan av Hellacopters, men trots två gedigna försök ("We play for pleasure" och "Republic disgrace") ville det sig inte riktigt för gitarristen Robert "Strängen" Dahlqvist på egen hand. Först nu, när bandet bytt namn till Dundertåget och snickrat ihop en platta på sitt modersmål, faller bitarna på plats.
Boogie på svenska är, som Robert Dahlqvist också påpekat i intervjuer, en bristvara i 2000-talets skivutgivning och de tio låtarna på "Skaffa ny frisyr" är precis så uppfriskande som jag hoppats, om än med uppenbara blinkningar till 70-talsrocken.
Dundrande gitarrlir och vassa texter av Stefan Sundström gör det här till den fullträff som Thunder Express aldrig fick till - med fläckfritt uttal dessutom.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Pop
MORRISSEY
"Years of refusal"
(Universal Music)
Betyg: +++
I maj fyller han 50 år, gubben Morrissey. Trots sin ålder är han en av den brittiska musikens mest vitala ikoner och förväntningarna på årets släpp är därför stora. Morrissey visar redan på inledande "Something is squeezing my skull" att han fortfarande är att räkna med.
Förra skivan innebar ett stilbrott för Morrissey. Soundet var tyngre och borta var de spröda, intrikata gitarrer som utmärkt hans musik sedan tiden med Johnny Marr i The Smiths. Den utvecklingen fullföljer Morrissey på sin nya skiva. Men Morrissey borde inte behöva distade gitarrer för att övertyga.
Hans tyngd har alltid legat i lättheten, den elegans med vilken han ger uttryck för de svartaste, svåraste känslorna och med vilken han formulerar sina knivskarpa sarkasmer.
"Years of refusal" känns som en mellanplatta. Det här ligger en bit under Morrisseys högstanivå, samtidigt ger han oss all anledning att även i framtiden se fram emot nya skivor.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: R'n'b
Janet Leon
"Janet"
(Meriola)
Betyg: +++
Vid en första anblick ger "Made in Sweden"-Janets hårt marknadsförda solodebut ett intryck av att vara ofärdig. Bilderna i konvolutet känns taffliga och onödigt småporriga (ormbilden som vi fick se Janet protestera mot i programmet har av någon anledning kvalat in, men i en bedrövligt beskuren version). Och kom igen, åtta spår? 26 minuter musik? Det är magert.
Men även om både utseendet och storleken är av viss betydelse här är det förstås insidan som räknas. Och där visar 18-åriga Janet Leon prov på en riktigt bra röst. En röst som skulle kunna fajtas med flera av dagens stora namn, om den släpptes fri. Tjejen har gåshudspotential.
Allt är förstås välproducerat, reklamradiovänligt och väldigt välsjunget. Uptempospåren "Heartache on the dance floor" och "Breakaway" lockar till dans, förstasingeln "Let go" är helt okej även om den påminner mer än lovligt om Leona Lewis bättre hit "Better in time".
Däremellan hade jag önskat mig lite äkta hjärta och smärta.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se
Kategori: Rock
KIM
"Kim"
(Meriola)
Betyg: ++
Idoljuryn (Anders Bagge, Laila Bagge och Andreas Carlsson) har arbetat i flera år med att förbereda sina "Made in Sweden"-artister för stjärnlivet och så kröntes det med ett program i TV 4. Nu kommer albumet och man undrar om de verkligen har gjort allt.
För plattan innehåller bara 7 spår - i en tid då de flesta album åtminstone har 12-14 låtar. Och är en besvikelse.
Dramat i "tv-serien", eller vad man ska kalla det, var att Kim ville behålla sin egen stil och inte låta sig stöpas i samma (amerikanska) form som alla andra.
Nu kan det meddelas - Kim har gett efter. Han har uppenbarligen gått med på att bli nya Nickelback, eller nåt sånt. Missförstå mig inte, Kim sjunger ytterst habil och kompetent amerikansk radiorock. Helt fläckfritt och med ett schysst riv i rösten, men det kan å andra sidan ungefär 100 000 andra sångare också göra.
Då krävs det något eget, om sedan Idoljuryn slipat bort det eller om Kim aldrig hade det från början får vi kanske aldrig veta.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Dansband
LARS-KRISTERZ
"Hem till dig"
(Columbia/Sony Music)
Betyg: ++
Naturligtvis var det många som röstade på Lars-Kristerz i "Dansbandskampen" för att de såg ut som en ironisk blinkning till 70-talet med sina utsvängda byxben. Jag har aldrig fattat hur mycket de själva tar sig på allvar och blir inte så mycket klokare när deras album nu finns att lyssna på.
Här blandas deras tv-covers med "riktiga" dansbandslåtar och förutom den fullkomligt geniala (jag menar det!) versionen av "Sweet child o' mine" är det rätt platt när man inte ser dem framför sig.
Det finns helt enkelt både bättre dansband och större ironiker.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
CILIHILI
"Not listening"
(Margit Music/Border)
Betyg: +++
Några av oss minns Souls, desto fler har Marit Bergman-duetten "Adios amigos" i hyfsat färskt minne. När Cecilia Nordlund nu solodebuterar är det som solrostantdraken (jo, hon kallar det så) Cilihili och jag hoppas hon kan snappa upp lite nya fans. Hon har alltid haft en cool framtoning och hon har definitivt en av indie-Sveriges bästa röster som utan problem kan vandra från snällt och nästan sött till argt och hårt.
Låtmässigt är "Not listening" också lite av en berg- och dalbana. Hon skriver inte smällkarameller som "Adios amigos" utan vrider och vänder gärna på koncepten så ofta hon kan. Ojämnt, men sällan tråkigt.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Electronica
EMMON
"Closet wanderings"
(Wonderland Records)
Betyg: +++
Jag tyckte mycket om Paris-sångerskan Emma Nyléns första soloplatta för två år sedan och även uppföljaren bjuder på några riktiga syntpärlor. Förstasingeln "Secrets & lies" kan vara det bästa jag har hört på flera veckor.
Samtidigt har electronicavågen fullkomligt exploderat sedan sist och det går inte en vecka utan att man hittar några nya syntfantomer på My Space eller Spotify, ofta från Australien.
Så konkurrensen är hårdare, Emmon är inte längre bäst i klassen, men tillräckligt bra för att det ska bli en angenäm lyssning. Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
VANESSA HUDGENS
"Identified"
(Emi)
Betyg: ++
Man ska vara försiktig med att avfärda den nya generationen Disney-kids som just nu regerar topplistor och skvallertidningar i USA. Miley, Selena och Jonas-bröderna har faktiskt inte bara mobilbilder på villovägar och omskrivet dejtande att tacka för sin stjärnstatus. Säga vad man vill, men helt obegåvade är de inte.
Detta gäller även "High school musical"-stjärnan Vanessa Hudgens. På sin andra platta, "Identity", sjunger hon glatt om kärlek och dans. Hon är alls ingen stor sångerska (vi snackar Paula Abdul-klass på sången här) och låtarna är egentligen inte mycket att analysera även om spår som "Last night", "Identified" och "First bad habit" är rätt medryckande. Ibland är texterna oförlåtligt cheesy (som "You got the money money, she's got the hottie body" i "Hook it up"), men överlag är det här... Okej.
Det varken berör eller upprör. Åtminstone inte om man är över 16.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se
Kategori: Pop
M WARD
"Hold time"
(4AD/playground)
Betyg: ++
M Ward är en singer-songwriter på uppgång och kommer säkert också nå sina största framgångar hittills med "Hold time". Att han gästas av Lucinda Williams ger kreddpoäng samtidigt som han faktiskt har några låtar på repertoaren som kan nå ut i bruset.
Gillar inledande "For beginners" med sin småmysiga Simon & Garfunkel-lägereldskänsla och inte minst "Never had nobody like you", som drar mer åt Lou Reed-hållet. Några låtar kan betyda mycket för M Ward, men det gör inte ett helt album. Oftast passeras hans finstilta låtar ganska obemärkt förbi.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se