Kategori: Pop/rock
MANDO DIAO
"Give me fire"
(Universal Music)
Betyg:++++
Jag föll pladask för "Dance with somebody", första singeln från Mando Diaos femte skiva. Flåset, discotrummorna och syntslingorna. Borlängesönerna tycktes vara på väg i en dansantare ritkning.
Efter att ha lyssnat igenom hela "Give me fire" måste jag motvilligt slå fast att förhandssnacket om deras nya sound var en smula överdrivet. SÅ annorlunda låter inte Mando Diao att vi som börjat fantisera om en svart platta hoppar högt av glädje. De är fortfarande samma kaxiga rockkillar, med 60-talets gitarrgrupper ständigt svävande över sig.
Men inget fel i det. Bandet som gett sig fan på att erövra världen har aldrig släppt i från sig något halvdant, så inte heller den här gången. "Give me fire" innehåller definitivt fler pärlor än "Dance with somebody", även om ingen får mig att vilja stuffa runt på ett svettigt klubbgolv i samma utsträckning. "High heels", "Mean street" och vackra "Crystal" är redan klassiker i mitt musikbibliotek.
Och visst finns det nyheter. Samarbetet med hiphopbröderna Chepe, Masse och Salla Salazar har resulterat i en luftig produktion där beats och ljudeffekter spelar stor roll. Ovan nämnda låtar har inslag av filmmusik och Moneybrother, ja till och med lite Broder Daniel.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Pop
LILY ALLEN
"It's not me, it's you"
(Regal/Emi)
Betyg: +++
Det känns kul att kunna konstatera att Lily Allen inte var något one-hit-wonder utan fortfarande har en hel del att komma med. Det är ju texterna som är brittiskans styrka och efter några galna år i paparazzifotografernas kikarsikten har hon en hel del att ta upp - och hon gör det med finess. Det handlar om sex, droger, förhållanden, kändisvärlden och rock 'n' roll - i många fall är det mörka historier.
Det är en väldig kontrast till den luftiga pop som Lily Allen omger sina betraktelser och det bakåtlutande sätt hon sjunger på. Och det känns ibland lite absurt, men efter några lyssningar sitter det och skivan lyfter.
Flera har uttryckt sin besvikelse över förstasingeln "The fear", då kan jag lugna er med att det är långt ifrån plattans bästa spår; "I could say" och "Never gonna happen" är framtida radiohits.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
HANDSOME FURS
"Face control"
(Sub Pop/Border Music)
Betyg: ++++
Inte sedan New York-bandet The Raptures albumdebut "Echoes" har jag blivit så betuttad i den mix av electronica och rock som återfinns på kanadensiska Handsome Furs andra skiva. Äkta paret Dan Boeckner och Alexei Perry blandar studsiga syntbeats med tunga gitarrer och lyckas skänka sin på det hela taget kalla pop riktigt svängiga melodier.
Albumet lär vara inspirerat av östra Europa, där makarna turnerat, men tar mig snarare tillbaka till 90-talets England och band som Pulp och Suede. Dan Boeckner sjunger med samma fängslande frustration i rösten som Jarvis Cocker och Brett Anderson, New Order-blinkningen "All we want, baby, is everything" känns som dataanimerad britpop.
På sina håll låter "Face control" lite väl hemmasnickrad, men så är det också lite av charmen med en indieorkester.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Singer-songwriter
MIRANDA LEE RICHARDS
"Light of X"
(Nettwerk/Playground)
Betyg: ++++
Miranda Lee Richards har en cool bakgrund. Föräldrarna är serietecknare. Metallicas Kirk Hammett lärde henne spela Mazzy Star-låtar på gitarr. Hon har spelat med Jesus & Mary Chain och samarbetat med Tricky. Informationen på Wikipedia är lika lovande som "Light of X".
Det är lätt att gilla Miranda Lee Richards. Hon sjunger vackert drömskt, hon har inget emot att bygga upp sina annars ganska klassiskt lågmälda singer-songwriter-spår i studion. Hon är som Dido, om ni minns henne, fast roligare och bättre. Dessutom lyckas hon mer eller mindre fylla ett helt album med starka låtar.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Soul
MUSIC SOULCHILD
"On my radio"
(Warner Music)
Betyg: ++++
Har har vi en kille man kan lita på. Musiq Soulchild levererar ännu en stabil soulplatta fylld av sköna och extremt välsjungna låtar. Som vanligt är han tungvrickande snabb när han glider fram över textraderna ("Deserve u more"). Och som vanligt visar han upp hela registret av vad han begåvats med, från elegant falsett till djupaste bas ("So beautiful" och "Until").
Han har sin egen stil, och den håller han fast vid. Det finns heller ingen anledning att göra något annat. Varför ändra på ett vinnande koncept?
Bland höjdpunkterna på "On my radio" märks bortsett från ovan nämnda låtar den underbara Mary J Blige-duetten "If u leave" (som visserligen påminner rätt mycket om "Teach me" från "Luvanmusiq"), snyftaren "Love of my life" och perfekt smöriga "Someone".
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se
Kategori: Powerpop
THE ALL AMERICAN REJECTS
"When the world comes tumbling down"
(DGC/Interscope/Universal)
Betyg: ++
Oklahomabandet All American Rejects förra platta "Move along" förde upp gruppen bland storsäljarna. Mycket tack var tre hitsinglar.
Kunskapen att skriva hits finns kvar när AAR nu följer upp med "World comes tumbling down". Redan i inledningen rycks man med, foten stampar igång och huvudet nickar gillande.
Ena stunden är det klockren powerpop ("I wanna"), nästa sekund "Come on Eileen"-stuk ("Fallin' apart"), för att senare landa i en ballad ("Mona Lisa").
Men euforin avtar ganska snabbt. Efter ett antal lyssningar blir materialet märkbart blekt. Det har liksom inte hänt något sedan förra skivan. Jag saknar något eget avtryck och det hela får Fall Out Boy att framstå som superoriginella.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Pop
METRO STATION
"Metro Station"
(Sony BMG)
Betyg: ++
Först stora på My Space och sedan skivkontrakt.
Känns fenomenet igen?
Nåväl, amerikanska Metro Station har rätt bra förutsättningar från början. Bandets ena sångare Trace Cyrus är nämligen halvbror till "Hannah Montana"-stjärnan Miley Cyrus. Det låter väl som en kommande framgångssaga.
Men Metro Station kanske inte behöver draghjälp från eventuella "Hannah Montana"-fans. Det handlar om lättsmält popmusik med inslag av framför allt electro. Och några av låtarna visar på riktigt gott popsnickeri.
Texterna däremot gör nog att Trace och hans grupp trots allt får förlita sig på syrrans fans. Det är knappt tonårsnivå på lyriken.
Å andra sidan har det ju gott bra för Miley Cyrus.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Rock
THE RIFLES
"Great escape"
(Bonnier amigo)
Betyg: +++
När ett gäng grabbar med tuffa frisyrer och trendigt trasiga kläder plötsligt presenteras som Oasis nya favoritband ringer mina varningsklockor. Nutida brittisk rock kan uppvisa en närmast kuslig konformitet. Öppna tidningen NME:s hemsida, blunda och sätt fingret på skärmen. Med 99 procents säkerhet pekar du på ett band som låter precis så här: snabbt nog att dansa till i en bar, lagom skränigt för radion och med en sångare som samtidigt är lite skönt slirig och popdramatiskt förtvivlad.
Ändå har The Rifles något som jag inte riktigt kan värja mig från. Här finns energi, attityd och stundtals riktigt starka melodier. Mer än en låt på skivan står ut i det brittiska bruset.
Om jag var 18 år och gick i ett par trasiga Converse hade jag älskat The Rifles förbehållslöst. Nu nöjer jag mig med att konstatera att man inte ska döma hunden efter pälsen. Men att en hund är en hund, oavsett vad man kallar den.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Pop
JONATHAN JOHANSSON
"En hand i himlen"
(Hybris/Border)
Betyg: ++
Skivbolaget Hybris (El Perro del Mar, Familjen, Vapnet) nya pophopp Jonathan Johansson har allt som krävs för att bli en långkörare i Indiesverige. Johansson tar en slev new romantic, några rejäla bitar Mauro Scocco och hottar upp det hela med ett par kryddmått Myspace-pop.
Ledorden under den här skivproduktionen torde har varit skirt, skört och känslomättat. Men någonstans på vägen gick det fel för resultatet är tunt, trist och förutsägbart.
Jag skulle vilja gilla låtar som "Innan vi faller" och "Aldrig ensam" för jag älskar grupper som New Order och A flock of Seagulls (för att nämna några av skivans mest uppenbara influenser). Men det vill sig inte. Jonathan Johansson anstränger sig så hårt för att hitta den där svala känslan att han lyckas döda all glöd.
"En hand i himlen" är ungefär lika inbjudande som en kliniskt ren lägenhet där allt från äggen i kylskåpet till fransarna på mattan i vardagsrummet ligger i perfekt ordning. Man kliver in i låtarna och tänker att jaha, det gjorde du bra, men var ska jag sitta?
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Indie
SKY LARKIN
"The golden spike"
(Wichita/Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Debut från Leeds som nu möter diverse hyllningar i brittisk press. Hypen är inte helt obefogad. Sky Larkins skramliga indiepunkpop är inte direkt bunden av tid och för oss som en gång snöade in hårt på kaxigare britpopband som Sleeper och Republica, går det ganska rakt in. Det är dessutom lätt att tilltalas av sångerskan Katie Harkin.
"The golden spike" är helt klart en lovande debut. De ligger på rätta bolaget och jobbat med den rätta producenten (John Goodmanson/Death Cab For Cutie), men vi bör vänta med att utnämna trion till nästa stora grej från Öarna. Än väger de för lätt.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Countrypop
KRISTINA WESTIN
"A better life"
(PB8 Records)
Betyg: *++
Snäll countrypop av Östersundsbördiga Kristina Westin. En duktig sångerska, inte oäven låtskrivare och allt det där, men det räcker inte så långt i dag. "A better life" kan lätt puttra på i bakgrunden som en annan radiokanal, men det fastnar inte överhuvudtaget. Kanske att hon hade vunnit åtminstone lite på att sjunga på modersmålet.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se