Kategori: Rap/rock
LIL' WAYNE
"Rebirth"
(Motown/Universal)
Betyg: +
På nätet: www.lilwayne-online.com
Där kom det: "Rebirth". Lil' Waynes hårdrocksalbum skulle släppas före jul, men så blev han dömd till fängelse, skivbolaget visste ingenting, och sedan, helt plötsligt, var plattan ute på marknaden. Typiskt Lil' Wayne.
Men det är också det enda med den här plattan som är det. Visserligen känner man omedelbart igen röst och flow men musikaliskt ligger albumet ljusår ifrån Lil' Waynes tidigare skivor. På "Rebirth" gör han en Clawfinger och blandar rap med något som jag antar ska föreställa hårdrock. Jag skriver föreställa för det är inte lätt att veta. En enda låt, "Drop the world", är hyfsat tung. Men det är bara för att Lil' Wayne är rätt hård när han går loss. Musiken på plattan väger in som lätt flugvikt. Under 48 kilo.
Om man verkligen vill vara snäll kan den här bisarra olyckshändelsen förklaras som ett pårökt skämt som går över huvudet på spinkiga vita pojkar som undertecknad. "Så här usel är modern rock", verkar Lil' Wayne vilja säga.
Ja visst, om man envisas med att rappa över skiten och dränka alla röster i autotune.
Det påstås att gränsen mellan galenskap och genialitet är hårfin. Tja, ibland är den bred som en autostrada och lika svår att ta sig över. Betyget ett av fem är generöst.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Triphop
MASSIVE ATTACK
"Heligoland"
(Virgin)
Betyg: ++++
På nätet: http://massiveattack.com/
Massive Attack är tillbaka efter sju år av tystnad. Det är mer tid än vad som brukar vara hälsosamt för ett band som hade sina största hittar för 15 år sedan. Alltså öppnar jag det fula orangefärgade konvolutet till "Heligoland" med en viss skepsis. Där ligger en glittrande svart cd-skiva som får mina farhågor att helt komma på skam.
Massive Attack visar omgående att de har kvar det flippiga driv som som slog in discodörren så vakten åkte med och öppnade 90-talet för triphop. "Heligoland" framkallar samma känslor som bandets tidigare mästerverk. Det är en känsla av att ha gått vilse i en fuktig labyrint av nattklubbar, av att läget är akut och helt utom kontroll.
Det är modigt av G och 3D, bandets två överlevande hjältar, att våga släppa en skiva som verkligen låter som Massive Attack, men det är kanske inte det roligaste de kunde göra år 2010. Ett steg framåt och den här plattan hade varit en fullträff.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Pop/Electro
YEASAYER
"Odd blood"
(Mute)
Betyg: ++++
På nätet: http://yeasayer.net/
Hajpade New York-trion Yeasayer har en del att leva upp till när de släpper album nummer två. Jag föreställer mig att grabbarna kände sig som om de stod framför ett vägskäl: ner i hippieträsket, eller upp på topplistorna?
Lyckligtvis vägrar de välja.
På "Odd blood" står Yeasayer med ena foten på ett hårt uppstyrt dansgolv och den andra i en skymningsmörk fruktträdgård. Bandet har tagit ett tydligt steg i elektronisk riktning, men för den sakens skull inte släppt greppet om den susande frihetskänsla som karakteriserade debuten.
Kalla det förutsägbart eller beräknande. Jag skiter i vilket. Med sin nya skiva har Yeasayer vad som behövs för att ta dem utanför de trånga hipstercirklarna och nå en större publik. Jag hoppas de lyckas. De förtjänar att höras.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Power metal
Gamma Ray
"To the metal"
(Ear Music)
Betyg: ++
På nätet: http://www.gammaray.org/
Snart 50-åriga Kai Hansen har en beundransvärd envishet. Det ska vara power metal och det blir power metal. Så till den grad har gubben snöat in att han döper nya plattan med Gamma Ray till "To the metal". När han tröttnar på att sjunga om eld, änglar och andra coola grejer slänger han in några "hail the metal" och passar på att besjunga genren som han själv varit med att skapa.
För mig är det svårt att ta skivan riktigt på allvar. Älskar man Helloween och Manowar kommer man knappast att bli besviken. Bakom Hansen står ett av Tysklands mest kompetenta hårdrocksband. Trots det lyckas de inte klämma ur sig en enda vändning som man inte har hört förut. Det är samma gamla syntmattor, samma oändliga gitarrsolon och samma gnälliga falsettröst.
Det kan vara värt att komma ihåg att även om Neil Young konstaterade att "rock 'n' roll will never die" så inledde han meningen med "my, my".
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Genre: Pop
SADE
"Soldier of love"
(Sony)
Betyg: +++
På nätet: www.myspace.com/sade
Vi har redan hört det lite till leda: tio år sedan Sade sist kom med nytt material, men nu äntligen, äntligen!
Och det är inte annat än att man har hyfsat höga förväntningar på "Soldier of love", som enligt Sade själv är det "mest ambitiösa" de har gjort.
Gott så, men det är ändå samma tugg som vanligt; Sade är sig lik, på gott och ont. För det går naturligtvis inte att förneka att gruppen/sångerskan som slog igenom på allvar med "Smooth operator" på 80-talet har en alldeles egen, unik stil som gör sig alldeles utmärkt till hennes egen mörka, mystiska röst.
Med "Soldier of love" befinner hon sig dock på samma jaktmarker som förr, och fastän materialet håller hög nivå, saknar jag överraskningar.
Bäst är spåret "Soldier of love", redan en given Sade-klassiker.
Kerstin Magnusson/TT Spektra
kerstin.magnusson@ttspektra.se
Kategori: Rock
HIM
"Screamworks: Love in theory and practice"
(Sire/Warner)
På nätet: www.heartagram.com
Betyg: +
Ville Valo, sångare och låtskrivare i finländska Him, måste vara ett pr-geni. Först utnyttjade han Bam Margeras fanatiska intresse för bandet i den sistnämndes program på MTV (Valo har själv sagt att HIM aldrig skulle ha slagit så stort i USA utan Margeras hjälp). Nu, i dessa febriga schlagertider, släpper han - ett schlageralbum.
Nåja, det är så klart inte uttalat. Medlemmarna i HIM är tuffa, tatuerade, röker och bär artistnamn som "Gas Lipstick", och enligt deras Myspace-sida spelar de metal. Vilket kanske var sant för tio år sedan. Deras nya album "Screamworks: Love in theory and practice" är allt som jag trodde att metal inte var. Det är gubbig schlager, The Poodles och Jan Johansen, dåligt maskerad bakom distade gitarrer och dubbelkaggar.
Men inget ont om schlager. Det är lögnen om dess avsaknad som jag inte kan förlåta.
Olle Sjögren/TT Spektra
olle.sjogren@ttspektra.se
Kategori: Indiepop
ALMEDAL
"Till kyrkogården"
(Luxury)
På nätet: www.almedal.com
Betyg: +++
Pappa Håkan Hellström har äntligen fått se sitt tidigare så storögda barn Almedal flytta hemifrån. Jag tror att det var ett skönt farväl för båda parterna. Almedal verkar i alla fall trivas ute i friheten. Deras andra album är inte alls lika hellströmskt skevt som det första, som var en ren hyllningsskiva till idolen. Adam Joleby och Love Williamsson har börjat tänka själva. Produktionen har berikats med snygga stråk- och blåsarrangemang, vissa gitarrslingor skulle göra självaste Johnny Marr stolt, och sångerna försöker säga något viktigt till lyssnaren, något som aldrig sagts förut.
Ibland lyckas Göteborgarna riktigt bra, som i medryckande "Picassoparken". Oftare saknas det som alla större indiepopband har: personlighet i en annars väldigt homogen och intolerant genre.
Men jag har tålamod. De har ju just flyttat hemifrån.
Olle Sjögren/TT Spektra
olle.sjogren@ttspektra.se
Kategori: Rock/Indie
BAD HANDS
"Take the money and run"
(Nons/Universal)
På nätet: www.myspace.com/badhandssthlm
Betyg: +++
Per Nordmark har suttit längst bak på scen ända sedan början av 1990-talet. Först trummis i stilbildande Fireside och Breach, på senare år med Britta Persson och i några dagsländeband som Hets och Nei. Under namnet Bad Hands har han nu klivit fram i strålkastarljuset. Eller nja, på ett sätt kanske. Per Nordmark sitter fortfarande längst bak på sin trumpall, på betryggande avstånd från mikrofonen.
Han har låtit ett namnkunnigt gäng kompisar sköta sången på debuten "Take the money and run". Nicke Andersson och Howlin' Pelle gör en otippad duett, David Sandström är sedvanligt intensiv och Linnea Jönsson från Those Dancing Days skapar gåshud. Men bäst är halvinstrumentala "Close enough", en suggestiv och subtilt mäktig indierockballad med vacker körsång från Choir of Kiemi.
"Take the money and run" är en fullt godkänd debut. Tyvärr med minst en kock (läs: Henric de la Cour) för mycket.
Olle Sjögren/TT Spektra
olle.sjogren@ttspektra.se
Genre: Psychedelica
OH NO ONO
"Eggs"
(Playground)
Betyg: ++++
På nätet: www.myspace.com/ohnoono
Det är svårt att inte låta sig imponeras av danska Oh no Ono. På sitt andra studioalbum, "Eggs", tar gruppen ytterligare ett steg framåt i den ack så svårnavigerade psychedelica-myllan.
Från att ha ägnat sig en hel del åt 80-talsdoftande elektronisk pop på debutalbumet "Yes" från 2006, är "Eggs" mer George Harrison och sitar, mindre Erasure och synth, något som visar sig låta alldeles utmärkt.
Sångaren och frontfiguren Aske Zidore leker med sin Kate Bush-inspirerade röst, och levererar på nästan samtliga spår en alldeles sagolik stämma, full av självförtroende.
Bäst är "Helplessly young" där Oh no Ono blandar skön stämsång av bästa Beach Boys-kvalitet med industrislammer och lekfulla melodislingor.
Kerstin Magnusson/TT Spektra
kerstin.magnusson@ttspektra.se
Genre: Dansband/Rockabilly
THE PLAYTONES
"Rock'n'roll dance party"
(Lionheart)
Betyg: *++
På nätet: www.myspace.com/theplaytones
Inspelningen av "Rock'n'roll dance party" tog drygt en vecka, enligt Playtones själva. Förmodligen för att, som i så många andra fall i "vinna-tävling-i-tv-och-sen-ge-ut-platta-sammanhang", fort som attan få ut en produkt på marknaden.
Det kan aldrig, eller i alla fall väldigt sällan, bli bra.
Och jag lider en smula med "Dansbandskamps"-vinnarna vid en första avlyssning av debutplattan. Det är mycket som inte är färdigt på "Rock'n'roll dance party", även om spelglädjen och rutinen märks tydligt i titelspåret "Sofie", som bandet för övrigt vann "Dansbandskampen" med. Här är Playtones helt ok, och det är också på övriga svenska spår som det gnistrar till, ibland. Engelska är dock inte språket för herrarna från Blekinge, och de hade till exempel tjänat på att helt skippa den färglösa och lite uppgivna covern av "Save the last dance for me".
Kerstin Magnusson/TT Spektra
kerstin.magnusson@ttspektra.se