Kategori: Visa/folk
SVEN WOLLTER
"Sånger från tjugonde seklet"
(Border music)
På nätet: www.kommunistiskapartiet.org
Betyg: ++
Det är väl nu knappast någon hemlighet att Sven Wollters hjärta sitter till vänster.
Genom "Sånger från tjugonde seklet" får den som möjligen svävat i ovisshet raka besked.
Skådespelaren Wollter vet, likt många andra aktörer, att imitera en god sångröst och delar friskt med sig av sin pipa på denna samling av sånger med politisk agenda.
Det luktar 60-tal, det luktar nostalgi, och det luktar amatör.
"Sånger från tjugonde seklet" är för Sven med kamrater, och jag anar att den inte heller gör anspråk på att vara något annat. Gott så. Men också lite synd. Några av sångerna, till exempel "Svarta tupp", en kampsång från 30-talets inbördeskrig i Spanien, är faktiskt ett fint stycke musik som kan göras så oändligt mycket bättre.
På en tämligen mossig platta finns ändå några guldkorn. Men de står Stig Dagerman för och inte Sven Wollter.
"Republikanerna" och "Varning för hunden" får mig att vilja läsa Dagerman all over again. Inte ett särskilt gott betyg till Wollter, kanhända.
Kerstin Magnusson/TT Spektra
kerstin.magnusson@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
JOHN MAYER
"Battle studies"
(Columbia/Sony)
På nätet: www.myspace.com/johnmayer
Betyg: ++
I samband med sitt förra studioalbum "Continuum" fick John Mayer kritik för att inte vara en genuin bluesartist, trots influenser från och tidigare samarbeten med bland andra B B King, Buddy Guy och Eric Clapton.
På sin femte skiva är ordningen återställd, och den amerikanske sångaren och gitarristen gör på nytt melodisk pop som gränsar mellan singer/songwriter- och rockland.
Det låter helt okej. "Who says" är till exempel en gullig och på samma gång lite vemodig pärla, och i rivigare "Crossroads" går han äntligen loss ordentligt på strängarna.
Men han lyckas inte riktigt ta sig bortom sitt välpolerade yttre, och i slutändan känns "Battle studies" som en enda lång räcka av radioskval - om än ett ganska snyggt sådant.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Pop
IRONVILLE
"Welcome to Ironville"
(Hare Tracks / Playground)
På nätet: www.myspace.com/ironville
Betyg: ++
Med den utstuderade tafattheten som är synonym för svensk indiepop debuterar Ironville med skivan "Welcome to Ironville".
Musikinstitutionen Emmodabodafestivalen lyser mellan gitarrackorden och svengelska är språket för dessa illa formulerade kärlekfraser.
Bäst är Ironville i organiska popnummer som "Night out" - där de med klockspel, tromboner och fioler går i Brooklyn-orkestern Beiruts fotspår.
Producenten Markus Krunegård har inte gjort något större musikaliskt avtryck.
Det är ostämda körer, anonyma melodier och överlag ett sound som gör mig mycket dyster.
Victor Johansson/TT Spektra
victor.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
WESTLIFE
"Where we are"
(Sony music)
På nätet: www.westlife.com
Betyg: ++
Westlife må fortfarande charma brudarna, men musikaliskt bjuder bandets tionde album på intet nytt under solen. Den stora skillnaden är väl att pojkbandet har blivit ett mansband - "Where we are" markerar irländarnas tioårsjubileum.
Sångmässigt finns inte mycket att reta upp sig på, men precis som de 13 låtarna är den heller inget att göra hoppsa-steg över. Westlife sjunger lagom-bra, låtarna är lagom-mesiga lagom-ballader vars främsta konststycke är att de helt och hållet lyckas undvika att sticka ut.
"Where we are" gör inte en fluga förnär, Westlife har säkert kvar sin publik, och ingen blir nog förvånad om de fortsätter att släppa den här typen av album fram till pensionsåldern.
Sara Haldert/TT Spektra
sara.haldert@ttspektra.se
Kategori: Hiphop
J-SON
"Never half stepping"
(Same Blood/Sony)
På nätet: www.myspace.com/jsonsb
Betyg: +++
Julimar Santos Oliveira Neponuceno har redan samarbetat med mastodonter som 50 Cent och Lil Wayne. Och om inte J-Son snart gör karriär på egen hand på andra sidan havet ska jag äta upp min gamla hatt.
För Göteborgsrapparens debutalbum är imponerande, begåvat och ligger mognadsmässigt ljusår från hans 24 år. J-Son flexar musklerna i sången, som är jämbördig med rappandet och det trovärdiga uttalet. Han låter minst lika amerikansk som sina influenser och radar upp dansgolvsvältare och hits som dominobrickor och låter lika minst amerikansk som sina tidigare samarbetspartners.
Hade inte albumet varit för långt hade betyget blivit riktigt högt. 17 spår är för mycket. Med färre kakor i burken skulle höjdpunkterna - som mörka, skitiga "Oh lord" och tung-gungiga "Pretty boy" - sticka ut ännu mer.
Sara Haldert/TT Spektra
sara.haldert@ttspektra.se
Kategori: Jazz
MARGARETA BENGTSON
"En gång i Stockholm"
(Bonnier Amigo)
På nätet: www.myspace.com/margaretabengtson
Betyg: ++++
Margareta Bengtson fortsätter traska det tjusiga spåret fram, och släpper efter alldeles utmärkta "I'm old fashioned" från 2006, ännu en stilfull jazzplatta.
Nu är språket (till största delen) svenska och Bengtson har med sig de flesta av musikerna från förra skivan. Ett vinnande koncept byter man inte ut i första taget.
Om "I'm old fashioned" var nästintill klanderfri, snudd på tråkig, är "En gång i Stockholm" betydligt mer lekfull, utan att gå överstyr.
Andra spåret "Vad e de där", en Beppe Wolgers-historia, hade lätt kunnat bli fånig med Bengtsons tillgjorda barnröst som ständigt frågar: vad e de?,men behåller stilen tack vare ett galant arrangemang.
Svante Thuresson och Margareta Bengtsons egen grupp The Real Group gästar stugan då och då, men i ärlighetens namn föredrar jag Bengtson solo.
Kerstin Magnusson/TT Spektra
kerstin.magnusson@ttspektra.se
Kategori: R'n'b
R KELLY
"Untitled"
(Jive/Sony)
På nätet: www.myspace.com/rkelly
Betyg: +
R Kelly är sedan länge en parodi på själv med sexlåtar som övergått från att vara romantiska till rätt slemmiga. När man dessutom kan historien om hans dokumenterade fäbless för väldigt unga flickor lämnar det en fadd smak i munnen.
Och nu låter han dessutom rätt desperat, för att inte säga trött. 42-åringen sexar sig på tomgång med sin flaska Patron tequila i handen och hans tappra försök att höja tempot lite på några låtar påminner om när ens gamla farbror ska stuffa på dansgolvet. Stelt och pinsamt.
Men sen händer något. I sista låten "Pregnant", hittar R Kelly plötsligt en kvinna som han vill bilda familj med - åtminstone göra gravid. Vilken cliffhanger! Det ska bli intressant att följa på nästa skiva.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se