Kategori: Hiphop/soul/syntpop
KANYE WEST
"808's and heartbreak"
(Roc-a-fella/Universal)
Betyg: +++
Kanye Wests mamma avled efter en skönhetsoperation tidigare i höst. Titeln "808's and heartbreak" och de tårdrypande texterna på skivan syftar inte på den förlusten - men tydligt är att hiphopens megastjärna har mått kasst den senaste tiden.
Måhända sökte han tröst i studion, förblindad av tårar och vilse bland alla vocoders, för Kanye West bestämde sig för att s-j-u-n-g-a ut sin hjärtesorg, i stället för att rappa. Först låter det kliniskt och känslokallt, en fejkad själfullhet som inte alls griper tag, men efterhand börjar låtarna att utkristallisera sig. Inledande "Say you will" är en avskalad 10CC/Phil Collins-ballad som växer för varje lyssning, precis som anthemkänslan i "Street lights" med sina distade effekter.
80-talsblippande syntelectro och depprock är annars tongivande influenser, mer så än hiphop och r'n'b, och "Paranoid" lär funka fantastiskt på dansgolven framöver.
Men "808's and heartbreak" är ingen helgjuten skiva - och inte ens den mest raffinerade "autotune"-inställning kan förvandla Kanye West till sångare.
Det är som låtskrivare, producent och ljudexploratör han funkar bäst.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
TAKE THAT
"The circus"
(Polydor/Universal)
Betyg: +++
Det är onekligen rätt lustigt att Take That och Britney Spears ger ut album samma vecka med samma titel. Visserligen har TT-gruppen ett "The" i titeln, men ändå. I Storbritannien har det målats upp som cirkusslaget, men kriget är redan avgjort, England älskar Take That mer än eftermiddagste och förhandsbeställningarnas mängd har redan dödat spänningen.
Hur låter då den kommande helgens Englandsetta? Jo tack, helt okej. Det återuppståndna Take That saknar visserligen den udd jag tyckte Robbie Williams gav dem på det glada 90-talet - och de var hur som helst mer ett singel- än albumband - men "The circus" innehåller en del kvalificerad pompös stadiumpop som kommer att sälja ut arena efter arena i Storbritannien. Här hemma då? Nja, de riktiga singelrökarna lyser med sin frånvaro, och albumet får därför troligen en rätt kort tid i rampljuset.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Rap
MOFO THE MAVERICK
"Freemanson music"
(Lieberman Music)
Betyg: ++++
Plötsligt är Göteborg tillbaka som hiphopstad. Ur ett rapperspektiv har "Sveriges framsida" länge känts lika öde som månens baksida. Men så släppte Form One den hyllade "Behind blue eyes" och nu kommer Saman "Mofo the Maverick" Soharabis omtalade debutalbum.
Skillnaden mellan de båda rapparna kunde inte vara större. Medan Form One tacklar hiphopmyten genom att helt enkel vara sig själv går Mofo till ytterligheter för att visa hur "real" han är. Redan innan skivsläppet hade Göteborgsrapparen gjort allt för att väcka uppmärksamhet och på "Freemason music" är det provokation som gäller för hela dollarslanten. Konvolutet är lika strösslat med könsorgan som låtarna med dissar och såväl Mona Sahlin som Timbuktu.
Mofo tar i så han går upp i brygga i sina försök att väcka anstöt: "Kan andra rappa om att de är gangstrar, kan jag rappa om att vara gay - ta mig i röven". I Mofos ögon är det förmodligen svårt att tänka sig hur man kan dra resonemanget längre, men frågan är vem som blir upprörd. RFSL?
Knappast, inte när texterna håller Onkel Konkel-nivå.
Han vill så gärna bli hatad, Mofo, men jag tänker inte bjuda på det. Det här är en i långa stycken svårt korkad skiva, men samtidigt något av det mest underhållande och välljudande som släppts i Sverige i år. På ett väsentligt sätt skiljer sig "Freemanson music" från det mesta genren har att erbjuda - skivan är riktigt tung.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se