Kategori: Rock
THE SOUNDTRACK OF OUR LIVES
"Communion"
(Akashic/Warner)
Betyg: +++
Egot är en desillusion. Den gamla hippieklyschan ekar genom hela "Communion". Paradoxalt nog framstår TSOOL som mer självgoda och övertygade om sin egen förträfflighet än någonsin tidigare.
Hur ska man annars förklara att de släpper ett dubbelalbum, trots att de saknar tillräckligt starkt, varierat material för det?
Idealen i studion är givna - Beatles vita, "Electric ladyland", "Tommy" och "Physical graffitti" - men Ebbot och company är inte i närheten av dylika epos i rockhistorien.
Därmed inte sagt att "Communion" är en dålig skiva. De 24 låtarna rymmer det mesta som har gjort TSOOL till ett av landets förnämsta band - en flottig dubbelburgare av garagepsykedelia, boogierock och mäktig arenakänsla, med akustiska ballader, krautrytmer och en cover av Nick Drakes "Fly" som extra ost och dressing.
Enstaka låtar känns redan som konsertklassiker med bandet.
Problemet är att drygt hälften av melodierna är slarviga och försumbara, precis som när bröderna Gallagher leker Lennon/McCartney, alltmedan bandet sjunker djupare ned i retroträsket.
Kill your idols, dudes.
Och sålla bättre nästa gång.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
PER GESSLE
"Party crasher"
(Capitol/Emi)
Betyg: +++
Per Gessle har inspirerats av Bee Gees och blivit discodåre! Klart sån information bygger upp förväntningar. Men nu verkar Per Gessle och jag minnas 1970-talet på olika sätt för Gyllene Tider-mannens byxor är inte fullt så utsvängda som jag hade hoppats på.
Visst finns här en hel del plippande syntar och tidstypiska loopar, men Gessle har egentligen bara klätt sin vanliga engelskspråkiga pop i lite mer dansant kostym. Och det bara på en handfull låtar. Jag gillar framförallt "The party pleaser" och "Kissing is the key".
Jag tror det beror på att Gessle trots allt alltid sätter melodin i centrum. Det får alltid komma före groovet och rytmen. Men de låtar han leker disco på är riktigt bra. Det är fantastiskt att en snart 50-årig artist fortsätter att våga leka och försöka upptäcka nya saker hos sig själv.
Sen vill man glömma några T Rex-pastischer på den här skivan och i stället lyfta fram Helena Josefsson, som blivit allt viktigare för Gessle. En ersättare för Marie Fredriksson, som tar allt större plats. Med rätta.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Rock
ELDKVARN
"Hunger hotell"
(Capitol/EMI)
Betyg: +++
Vem sa att 40-talisterna är på väg ut? Först levererar Ulf Lundell "Ohmaha" och nu är det dags för Plura (jag vet, 1951, men ändå) att komma med uppföljaren till förra årets hyllade "Svart blogg". På många sätt är "Hunger hotell" en klassisk Eldkvarn-skiva. Det är vemodig visrock på svenska där Pluras texter står i centrum.
Liksom förra gången är det Jari Haapalainen som producerar och där har Eldkvarn tänkt helt rätt. Haapalainen sätter sin prägel på skivan och arrangemangen är luftiga och spänstiga. Mötet mellan bandets stora rockgester och Jari Haapalainens betydligt modernare stil innebär en intressant kontrast. Det ger "Hunger hotell" en överraskande puls och Eldkvarn ett driv som de långt ifrån alltid presterar.
Ibland är lånen från förebilden Bob Dylan lite väl påtagliga, men så länge Eldkvarns stölder är så här snygga känns det mer än okej. Tröttnar man på Pluras sorgsna stämma kan man roa sig med att gissa vem som körar. Mauro Scocco, Peter LeMarc, Sophie Zelmani, Markus Krunegård och Nicolai Dunger - det är inga dåliga bakgrundssångare Eldkvarn har skrapat ihop.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Pop
TOM JONES
"24 hours"
(S-Curve/EMI)
Betyg: +++
68 år gammal är Tom Jones fortfarande ute på sin ständiga jakt. Efter det just nu fungerande soundet, efter en ny "Kiss". När soul nu är hetare än på länge, ja då hittar Tom Jones hem. "24 hours" har producerats av drum'n'bass-duon Future Cut och de har gett Tjuren från Wales en studsig 60-talssoulig ram att fylla upp med sin röst. De har dessutom lyckats tämja egot och tonat ner den där så kraftfulla rösten en aning. Vi får ibland höra Tom Jones som crooner. I ärlighetens namn var det länge sedan Tom Jones lät så bra.
Endast en cover denna gång, Springsteens "The hitter". I övrigt har farbror Jones själv varit ovanligt engagerad i låtskrivandet. Här finns några klart troliga radioplågor, som singeln "If he should ever leave you", dansvänliga "We got love" och balladen "Sesons". Det är oväntat imponerande.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
CHRISTIAN WALZ
"The corner"
(Sony Music)
Betyg: ++++
Christian Walz är en väldigt musikalisk kille. Dessutom är han perfektionist. Det finns en uppenbar risk för att han pillar alldeles för länge med sin musik (som han skriver, producerar och framför) innan han känner sig nöjd med den.
Sångarens tredje album, "The corner", balanserar lite på gränsen mellan just perfekt och överjobbad. Alla låtar har utsmyckats med diverse utstickande ljud. Det är handklapp, kyrkklockor, fågelkvitter och en hel massa små detaljer som vid en första genomlyssning stjäl uppmärksamheten från de snygga melodierna. Så har det också tagit fyra år för honom att få ur sig plattan.
Men faktum är att han för det mesta håller sig på rätt sida - eller kommer undan med övertrampen.
Det här är en skiva som bara växer. Den är full av omedelbara och sköna poprefränger ("A beat like me", Salem Al Fakir-doftande singeln "What's your name" och "Atlantis") och vackra låtar som "Fade away" och souligt pulserande "Loveshift". Sexlåten "Producer" köper jag dock inte riktigt, den gör mig lite generad.
Det blir en fyra med en varning i kanten: Nästa skiva bör komma tidigare än 2012. För både Christians och lyssnarnas skull.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se
Kategori: Hiphop
LUDACRIS
"Theater of the mind"
(DTP/Def Jam)
Betyg: +++
Bara namnet antyder att Atlantarapparen och filmskådespelaren Ludacris är en kul kille. Han väljer de löjligaste rimmen och tar sig an dem med en självdistans som få av hans kollegor besitter.
Och på "Theater of the mind" dyker humorn upp överallt.
Parodiska "Southern gangsta" är stor underhållning, en sanslös drift med hiphopens pinsammaste megalomaniker. Ännu större skrattfest fås i "Everybody hates Chris", där Ludacris käftar med komikern Chris Rock, medan Hollywoodkollegan Jamie Foxx bjussar på soulig smörsång i snuskiga "Contagious".
Musiken når aldrig samma kreativa, nyskapande nivåer som exempelvis Lil Wayne, men "Theatre of the mind" roar gott för stunden.
Och precis när man tror att han inte tar någonting på allvar, så avslutar Ludacris med den politiskt korrekta uppmaningen "Do the right thang" tillsammans med Common och Spike Lee, som skrålar "wake up, wake up" åt USA.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
THE KILLERS
"Day & age"
(Universal)
Betyg: +++
Amerikanska The Killers letar vidare i den brittiska pophistorien och framstår allt mer som de stora arenornas band. "Day & age" är bandets tredje album och ett steg framåt. För en yngre publik som kanske tycker att Coldplay är ett mossigt pretentiöst gubbgäng kommer de här killarna väl till pass.
"Day & age" är alldeles för ojämnt för att tilldelas några superlativ, men här finns låtar som välter. "Spaceman" är direkt elektronisk indiepop, "Human" en skön melodisk singel. Är dock svagast för "A dustland fairytale", en klassiskt uppbyggd arenalåt med en imponerande Brandon Flowers i huvudrollen. Borde kunna få en och annan "Tracks"-lyssnare att upptäcka gamla storheter som Waterboys.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Swingrap
MOVITS
"Äppelknyckarjazz"
(Bohéme Music)
Betyg: ++
Inspirationskällorna är Cornelis Vreeswijk, Django Reinhardt och Benny Goodman. Och ändå låter det mest Snook om Movits. Snook med blås, Snook med äppelknyckartexter, Snook med swingrytm.
Ni hör själva, det låter inte bra på papperet och trots de bästa intentioner är det inte heller särskilt upplyftande att lyssna till. Det är som om Mördar-Anders Rensfeldts, Johan Jivin' Rensfeldts och Jocke "One Take" Nilssons ambitioner sätter krokben för dem själva. Tanken är säkert att leverera något originellt, intelligent och välproducerat. Och visst, Movits-medlemmarna är ytterst kompetenta musiker och Johan Rensfeldt bidrar med kluriga vardagsbetraktelser i låtar som "A-kasseblues" och "Vals på Vinkelgränd". Men försöket att uppdatera swingen med rapingredienser håller inte för en hel skiva. Har du hört singeln "Äppelknyckarjazz" på radio räcker det, gott och väl.
Sara Ullberg/TT Spektra
sara.ullberg@ttspektra.se
Kategori: Pop
TIMO RÄISÄNEN
"... and then there was Timo"
(Razzia/BAM)
Betyg: ++++
Timo Räisänens nya är egentligen en samlingsskiva. Men eftersom väldigt få numera köper singlar är "... and then there was Timo" troligen en ny bekantskap för de flesta, då albumet består av b-sidor, där Räisänen gjort det till en smakfull konst att göra covers. Således bjuds lyssnaren på lågmälda - oftast - versioner av popklassiker som "Didn't we almost have it all", "Without you" och "I got you babe", den senaste i en vacker duett med Maia Hirasawa. Men det är inte bara givna örhängen - mer udda låtval av artister som Steely Dan, Niccokick, Josh Groban och In Flames finns också med. Nästan alltid är det en njutning att höra, och hade han förmått sålla lite bland spåren hade det blivit ännu bättre.
Fotnot: "... and then there was Timo" ska enligt skivkonvolutet innehålla ett spår 0 (en engelsk version av Håkan Hellströms "Ramlar"), och därefter 16 ordinarie spår. Denna nolla till recensent har dock inte, hur han än beter sig, lyckats mana fram denna låt 0, oavsett lyssning i cd-spelare eller som rippad mp3. 0:ans eventuella förträfflighet ingår alltså inte i recensionen.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se