Kategori: Rock
THEM CROOKED VULTURES
"Them Crooked Vultures"
(Sony Music)
På nätet: www.myspace.com/crookedvultures
Betyg: ++
"Supergrupper" slår ju sällan väl ut. Att trycka på record när tre kända musiker jammar i ett rum är överhuvudtaget ett underligt påfund.
Som om det automatiskt skulle bli bra.
Them Crooked Vultures är ett tydligt exempel. Ena stunden låter de som Fifa 2009-soundtracket, andra stunden som Cream på speed.
Och tredje stunden som sångaren ur Queens of the Stone Age, trummisen från Nirvana och basisten från Led Zeppelin.
Bäst slår det ut när de lyckas kombinera sina spretiga bakgrunder. Som i "Warsaw or the first breath you take after you give up" - där de med klassisk Josh Homme-refräng och en traskade "Songs remain the same"-bas gör fantastiskt twistad rock'n'roll. Som Beatles i rockoperett-uniform.
Eller tvärtom; "Dead end friends" - ett flygande Queens of the Stone Age-nummer som helt saknar skivans övriga kompromisser.
Victor Johansson/TT Spektra
victor.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
LEONA LEWIS
"Echo"
(Simco/Sony Music)
På nätet: www.myspace.com/leonalewis
Betyg: ++++
En hitskiva gör ingen superstjärna, men med sin andra skiva tar Leona Lewis plats bland de stora divorna på allvar. Det här är så mycket bättre än det senaste Mariah, Whitney och till och med Beyoncé har släppt i från sig.
Brittiskan är i det närmaste oöverträffad just nu i balladgenren ("My hands" är förmodligen vinterns bästa ballad), men det roliga med den här skivan att Leona Lewis till och med tar några trevande steg in i mer uptempo-pop och visar sig vara nästan lika bra där ("Outta my head" och "Naked").
Den här skivan innehåller hit efter hit efter hit.
Mycket av det har förstås att göra att hon har ett sällsynt stilsäkert låtskrivarteam bakom sig, med Max Martin och Ryan Tedder i spetsen. Men de är ju smarta nog att hoppa på ett vinnande koncept. Leona Lewis är bäst i den här genren just nu.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
BIFFY CLYRO
"Only revolutions"
(Warner)
På nätet: www.myspace.com/biffyclyro
Betyg: ++
I samband med sitt fjärde skivsläpp är skotska trion Biffy Clyro aktuella som förband åt engelska Muse, och det säger en del om riktningen på musiken. Flera av låtarna på "Only revolutions" hör hemma under etiketten arenarock, med sina tunga gitarrslingor och smäktande stråkar.
Men så finns det ett par poppigare spår som i korta ögonblick påminner om ett Weezer eller Beautiful South i sin bästa period. Jag tänker då främst på "Bubbles" med sin svällande och smittande refräng, och dansgolvsvänliga "Born on a horse". I dessa framstår Biffy Clyro som ett ganska charmigt gäng.
Annars är det här en rätt slätstruken skiva, utan anledning till vidare hurrarop. Därmed inte sagt att gruppen kommer att bli utbuad av publiken på läktarna.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Folk/pop
THE UNTHANKS
"Here's the tender coming"
(Rough Trade/Border)
På nätet: www.myspace.com/rachelunthank
Betyg: ++++
Systrarna Unthanks kommer från Northumberland, så mycket England det kan bli innan England blir Skottland. Bildgoogla stället och du hittar vyer som passar väldigt bra till The Unthanks musik. Det är extremt vackert.
The Unthanks har sin bas i folkmusiken, men gillar både mer klassiska arrangemang och popigare tongångar. Det är inga jättesvängar de tar från den där naturstigen, men tillräckligt för att skapa den dynamik som krävs.
Att Rachel och Becky sjunger som få andra gör inte saken sämre.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
CLARE AND THE REASONS
"Arrow"
(Fargo/Playground)
På nätet: www.myspace.com/clareandthereasons
Betyg: ++++
Hon har en röst som är förvillande lik Nina Perssons, Clare Muldaur. Ibland känns det som att lyssna på ett av Cardigans tidiga album, säg runt "Life" anno 1995. Men missförstå mig inte - Clare and the Reasons är långt ifrån några efterapare även om det lånats intryck av såväl Regina Spektor som Keren Ann på det lågmälda men oerhört finstämda album "Arrow". Bäst är Brooklynbandet i låtar som den försiktiga men storslagna "You got time" och "That's all", som med sitt bastuba- och fiolkomp är ett riktigt glädjepiller.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Indierock
SOUNDS LIKE VIOLENCE
"The devil on Nobel Street"
(Burning Heart/Bonnier Amigo)
På nätet: soundslikeviolence.com
Betyg: ++
Det tog ett tag innan poletten trillade ner trots att stämman lät väldigt välbekant.
Just ja, Andreas Söderlund från Båstadsbandet Niccokick.
Här har han med sig keyboardisten Daniel Teodorsson från Niccokick på bas och trummisen Daniel Petersson.
Det här är hårdare än Niccokicks pop, mer indierock i stil med Afghan Whigs och Dinosaur Jr, samt en liten dos 80-talets postpunk.
Samma problem som med Niccokick, ångesten i Andreas Söderlunds röst tar ut sin rätt.
Emellanåt är det så bra låtar att man faktiskt glömmer det.
Men bara ibland.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Folk
JACKIE OATES
"Hyperboreans"
(Border)
På nätet: www.myspace.com/jackieoates
Betyg: ++
Med gitarr, fiol och Hebriderna-doftande melodier gör Jackie Oates folk på brittiskt vis.
Den tvåfaldigt BBC Folk Awards-vinnaren blandar skotskt vemod med en spelmans obekymrade munterhet. Vissa bitar är dansanta, andra vaggande långsamma. Det är överlag inget vidare drag, det bör understrykas. Och den som väntar på romska förföriska toner väntar förgäves.
Det är i "The Miller and his three sons" som Jackie Oates lyckas bäst, där hon med dragspel och nordbrittisk accent målar upp ett soligt The Shire. Samma sak med valsgungande "Locks and Bolts" - som likt en kortnovell sjungs fram helt utan rim.
Victor Johansson/TT Spektra
victor.johansson@ttspektra.se