Kategori: Rock
ULF LUNDELL
"Omaha"
(Rockhead/EMI)
Betyg: ++
Vad gör man när det är dags för pension? Ulf Lundell har ingen aning. Han närmar sig de 60 men är fortfarande alltför rastlös för "den tredje åldern", som han själv beskriver det i en intervju.
"Omaha", hans femtielfte skiva, är varierad - eller snarast ofokuserad och håglös. Låtarna måste ut, bara för att. Inte nödvändigtvis för att de säger något särskilt.
Han besjunger sin alienation i den moderna världen, förbannar (samhälls-)klimatet i "Pissväderspolska" och konstaterar att "Din tid är ute".
Intet nytt på Lundells Österlensfront, nej.
Men framförallt känns "Omaha" otillräcklig, rent musikaliskt. Den bredbenta, riffharvande rocken och countryballaderna är dugligt hantverk men ekona från Springsteen, Dylan, Young och U2 är mer flagranta än någonsin.
Och effekten blir ungefär som när Kjell Sundvall försöker göra Hollywoodfilm.
Ta emot guldklockan nu, Ulf Lundell. Din tid är inne.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
TITIYO
"Hidden"
(Sheriff/Warner)
Betyg: ++++
Titiyo har inte gett ut ett nytt album på sju år. Hon har hunnit fylla 41. Hon borde ha mycket att berätta. För mycket kanske.
Därför är "Hidden" en sådan befrielse redan vid första anblicken. Nio låtar. 41 minuter. Låttitlar som "NY". "X". Avskalat. Kort. Total avsaknad av överlastning.
Musiken på skivan följer samma spår. Elektroniska ljud, ett genomgående vemod, ett eko av Eurythmics här, ett återanvändande av Kleeruplåten där. Små medel överallt, perfekt avvägda och använda.
Albumet "Come along" blev en monumental succé, en medvind som Titiyo verkar ha haft svårt att komma över. "Hidden" lär inte nå närheten av samma framgång. Det är troligen precis vad hon behöver.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Pop
THE FIREMEN
"Electric argument"
(One Little Indian/Border)
Släpps: 24/11
Betyg: ++
Paul McCartneys indieprojekt med Youth från Killing Joke. Under 90-talet släppte de två album tillsammans och då var det elektroniskt och ambient som gällde. Nu har de närmat sig hemmaplan med småstökig retropop.
De 13 låtarna är både skrivna och inspelade på lika många dagar. Det är inte ens 13 sammanhängande dagar vi pratar om utan separata tillfällen. Låter som ett genomtänkt koncept - för McCartneys pressade agenda.
Rent konstnärligt är kanske konceptet intressantare än lyckat, "Electric argument" låter som det hafsverk det faktiskt är. Och alla har ju dåliga dagar, även Paul McCartney. Här är det mer fråga om några få bra dagar, som när det mer än godkända singelspåret "Sing the changes" gjordes.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: R'n'b
BEYONCE
"I am... Sasha Fierce"
(Sony BMG)
Betyg: ++
Beyonce överraskar, inte bara med att komma ut med ett dubbelalbum och anta någon slags artist-alter ego - Sasha Fierece - utan också för att de här plattorna är ganska mörka och inte alls låter så mycket r'n'b. Hon säger själv att det här är ett slags experiment och att det ska låta mer "pop", men det är tyvärr inte så värst lyckat
Första skivan är den lugna med balladerna, men för en artist med Beyonces kapacitet är den en besvikelse. Jag förstår inte poängen med att göra en modern version av "Ave Maria", till exempel
Den andra skivan är intressantare eftersom sångerskan utforskar ett lite mer dansinspirerat sound och där låter det lite bättre, med framtida hits som "Single ladies" och "Video phone" som står ut. Men man förväntar sig så mycket mer av Beyonce Knowles.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
DIDO
"Safe trip home"
(RCA/Sony BMG)
Betyg: +++
Dido är tillbaka efter fem år och det är som om ingenting har hänt. Den där typiska lite vemodiga rösten som pratsjunger över musik att dricka kaffe latte till, kryddat med eleganta beats.
Den här skivan känns lite mer producerad, lite mindre spontan. Men väldigt genomarbetad och behaglig att lyssna på.
Den låt som sticker ut är utan tvekan "Grafton Street" där Brian Eno varit med och producerat och Mick Fleetwood (!) gästar. Även inledande "Don't believe in love" kommer att bli en hit.
Annars tar inte Dido många steg bort från sin invanda formel och det funkar ju.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Rock
THE INTERNATIONAL NOISE CONSPIRACY
"The cross of my calling"
(Burning Heart/BAM)
Betyg: ++
Kill all hippies, sjöng anarkosocialisten Bobby Gillespie för många år sedan.
Själafränden Dennis Lyxzén verkar inte riktigt hålla med.
Hur ska man annars tolka alla flummiga pyramider och stjärntecken som pryder "The cross of my calling"?
The International Noise Conspiracy kanske bara driver med oss?
Oavsett new age-odören står bandets revolutionära ståndpunkter fast och de känns extra vältajmade nu, när kapitalismen kapsejsar på allvar.
I övrigt är bandet inte lika progressiva. Skivan producerades av Rick Rubin i samma LA-studio som The Doors spelade in sina klassiska album och den bakåtsträvande 60-talsromantiken genomsyrar alla riff, orgelslingor, funkiga basgångar och "Sympathy for the devil"-körer.
Nu är Lyxzén ingen Morrison eller Jagger, långt därifrån. Snarare en beläst rockteoretiker, bättre på att skrika Derrida-citat än att sjunga melodier.
Och INC:s retrorock låter högst ordinär efterhand.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Rock
NICKELBACK
"Dark horse"
(Roadrunner/Bonnier Amigo)
Betyg:++
Herre gud, det var nära. Först har de mig... nästan, Nickelback. Första spåret på nya "Dark horse" heter "Something in your mouth" och är en märklig hybrid till rocklåt. Riffet och refrängen borde i en annan tappning kunna få fart på vilket dansgolv som helst. Märkligt, det här är ju bandet som slog igenom med rekordtröga "How you remind me", men på nya skivans inledande spår har Nickelback tagit ett stort steg i riktning mot tung, röjig partyrock. Både vad gäller ljud och låtar närmar de sig band som "Kyuss" och "Monster Magnet" och det är ett riktigt, riktigt gott betyg för att komma från mig.
Det här kan bli något, tänker jag. Sen börjar tredje låten, och fjärde. Och där står Chad Kroeger igen med seg och nasal post-grunge rinnande som snor ur snoken. "Dark horse" innehåller några låtar som nästan gör mig beredd att förlåta bandets gamla synder. Men bara nästan. Nickelback är fortfarande först och främst ett radioband som klätt ut sig till Soundgarden.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Rock/Pop
THE GUILD
"The golden thumb"
(Siblingless/Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Så fort någon av The Arks medlemmar rör på sig brukar adjektivet "retrodoftande" dammas av. Nu handlar det om trummisen Sylvester Schlegels andra platta, "The golden thumb", och det här är ingen liten diskret doftsampling - skivan fullkomligen stinker av americana. Att öppna konvolutet går att jämföra med att dra plasten av en bit gorgonzola som blivit kvar sedan morsan var på besök. Det gäller att stålsätta sig. Den första reaktionen är överväldigande, men när näsan väl har domnat så har man en fantastisk smakupplevelse framför sig.
Nu är "fantastisk" kanske att gå lite långt när det gäller The Guild, men det här ligger flera nivåer över hushållsost. "Let me loose, let me lose" och "Yankee fashion" är riktiga små godbitar. Sylvester Schlegel visar att han inte bara kan skriva fina låtar och fyndiga texter, utan att han också sjunger riktigt bra.
Det finns egentligen bara ett enda problem med musik som är så här referenstät. Originalen är bättre.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Pop
JANE BIRKIN
"Enfants d'hiver"
(Emi)
Betyg: +++
Hon levde ihop och har barn med Serge Gainsbourg. Hon framförde inte hans bästa låt, men hans klart mest kända, "Je t'aime! moi non plus". Brittiskan kan förstås inte ta ett steg utan att någon vill prata Serge med henne och i samband med lanseringen av "Enfants d'hiver" säger hon att albumet faktiskt är på en nivå som den store hade godkänt. Det är att lova mycket.
Men Birkin levererar faktiskt. "Enfants d'hiver" har sitt ursprung i filmen "Boxes", en film som sångerskan spelar med i och har regisserat. Filmen, om en kvinna som blickar tillbaka på sitt liv, är tydligt självbiografisk och "Enfants d'hiver" är precis lika personlig. En både vacker och vemodig skiva med en sångerska som fortfarande lever mycket på sin säregna och särklassiga röst.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se