Kategori: Pop
PETER JÖBACK
"East side stories"
(Roxy/Nordisk Film)
På nätet: www.myspace.com/peterjoback
Betyg: ++
Visst är det spännande när etablerade artister kliver ur sina normala genrer och testar något helt nytt. Då och då uppstår magiska möten.
Att Peter Jöback på sin nya skiva valt att tolka en handfull pärlor från indiepopens guldålder är således uppfriskande. Men det låter betydligt bättre på papperet än i verkligheten.
Kanske är jag extra känslig eftersom det var 90-talsband som Verve och REM som lade grunden för mitt musiknörderi. Men jag har svårt att tänka mig att någon frivilligt skulle välja Peter Jöbacks smöriga versioner av "The drugs don't work" och "Everybody hurts" framför originalen. Borta är all känsla och nerv.
De spår som funkar okej är de mer teatraliska, som Rufus Wainwrights "This love affair" och Declan O'Rourkes "I can see a little something". Där vet Peter Jöback precis vad han gör.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Country
JILL JOHNSON
"Music row II"
(Universal)
På nätet: www.myspace.com/jilljohnsonsweden
Betyg: +++
Att göra en coverskiva är ett vanskligt grepp. Gör man det dessutom med klassiska countrylåtar blir balansakten mellan vacker nostalgi och Harrys lördagsscen ännu ostadigare.
Men med sina varma och okonstlade röst landar Jill Johnson i något värdigt och fint. Att hon varvar hitsen med okända countrypärlor gör "Music row II" till en riktigt trevlig liten skiva. Mjuka Nashville-balladen "Too far gone", med sina visptrummor och dragspel, är ett utmärkt exempel på detta. Bluesiga "Together again" - framförd med jangligt barpiano och hammondorgel - är också den ett anspråkslöst och finstämt nummer.
Bäst är popiga "Here you come again". Där sjunger Jill Johnson den trallvänliga melodin lika lekfullt som innerligt.
Victor Johansson/TT Spektra
victor.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
MARTIN STENMARCK
"Septemberland"
(Universal)
På nätet: www.myspace.com/martinstenmarck
Betyg: +++
Det sticker förstås i ögonen hos somliga att Mr Ladies Night faktiskt spottar ur sig väldigt kompetenta plattor. I grund och botten handlar det ju om ganska så enkel vispop, men arrangerat i någon slags arenarockkostym med diskbänksrealism i texterna.
På något sätt är han en arvtagare till Patrik Isaksson, fast med ambitioner att låta som Muse. Och det funkar faktiskt - trots att det låter rätt läskigt på pappret.
Här finns flera starka hits som inte ligger "7-milakliv" långt efter och då får man nog bortse från att han i "Explosionen", som annars är en riktigt bra låt, rimmar "Jag har dansat på tomma diskotek" med "jag har stirrat på min vidriga tapet". Årets textrad?
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
AMANDA JENSSEN
"Happyland"
(Sony Music)
På nätet:www.myspace.com/amandajenssen
Betyg: +++
Amanda Jenssen vill gärna släta över sin medverkan i "Idol". Det behöver hon inte - redan i talangtävlingen hade hon ett eget, rätt befriande uttryck.
Det uttrycket har slipats ytterligare på Lundatjejens andra soloalbum "Happyland". Med ett lätt skruvat retro-perspektiv sticker hon och parhästen Pär Wiksten från Wannadies i väg till dunkla jazzbarer i New Orleans via en cabaret, någon cirkus och en och annan klezmer-konsert.
Det är rätt tänkt och passar Amanda Jenssens hesa stämma förträffligt. Dessutom har albumet ett oklanderligt spektra: "Save me for a day" får det att rycka i lindyhop-nerven om man nu har någon sådan, medan "The end" efterlämnar en mer än lovligt sorgsen klump i halsen.
Men även om "Happyland" är begåvat, blir det väl svulstigt på sina håll.
Sara Haldert/TT Spektra
sara.haldert@ttspektra.se
Kategori: Indiepop
MIIKE SNOW
"Miike Snow"
(Columbia/Sony Music)
På nätet: www.myspace.com/miikesnow
Betyg: +++++
Miike Snow är svenska producentduon Bloodshy & Avant (Britney Spears "Toxic") och amerikanen Andrew Wyatt, men det här ligger ganska så långt bort från Max Martin-pop. Fast man märker direkt att killarna har koll på instrumenten och musikhistorien.
Plattan är lika bra som den är svår att definiera. Jag har hört jämförelser med alla från A-ha till Prince. Alla stämmer, men egentligen stämmer det inte alls. Det är lite elektro, gitarrock, dansrytmer ställt framför en kreativ ljudbild som växlar mellan det melodiska och ljusa till det mörka och vemodiga. Jag har hört det så många gånga förr, men ändå aldrig. Och sällan så bra.
Framförallt är det killar som vet hur man skriver en hitlåt, och en till, och en till. Och sedan radar upp dem på en lång rad och pressar ner dem på skiva.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Genre: folk/akustiskt/indie
PORT O'BRIEN
"Threadbare"
(TBD Records)
På nätet: www.myspace.com/portobrien
Betyg: +++++
Det är nästan pinsamt att jag hittills har lyckats undvika Port O'Brien. Bandet har sedan flera år tillbaka rört om i framför allt nordamerikanska indiehjärtan, och med sin folkpop fått minst sagt creddiga kritiker att kapitulera.
Och nej, det här är inte svart, ledsen indie som muttrar sig fram i lerig terräng, utan något så enkelt som en kompott av genomarbetad hyfsat lättsmält pop.
De tidigare plattorna sprungna ur Port O'Briens kreativitet har teman tydligare knutna till havet (två medlemmar i gruppen har kopplingar till fiske och kustliv i Alaska), men "Threadbare" tar sig an mer allmängiltiga ting som hjärta, smärta och ångest.
Genomlyssningarna ger olika favoritspår varje gång, och från att först ha dyrkat mäktiga "Calm me down" finner jag nu lekfulla "Love me through" genialisk i all sin enkelhet.
Port O'Briens kapacitet påminner mig om den passion jag drabbades av när Jayhawks släppte sin "Tomorrow the green grass" 1995 (inga närmare jämförelser i övrigt). Då var jag knappt 15, nu närmar jag mig de 30. Fånig förälskelse har ingen ålder.
Kerstin Magnusson/TT Spektra
kerstin.magnusson@ttspektra.se
Kategori: Hårdrock
WOLFMOTHER
"Cosmic egg"
(Modular/Universal)
På nätet: www.wolfmother.com
Betyg: +++
Australiska trion Wolfmother har blivit en kvartett med frontmannen Andrew Stockdale som enda kvarstående originalmedlem.
Kvar är bandets förkärlek för Led Zeppelin och Black Sabbath, och självklart vävs också tidstypiska rockpsykedeliska texter á 70-talet in i de tunga riffen. Förra plattans låttitlar med enhörningar och trolldom har fått sina arvtagare i kosmiska ägg och pilgrimer.
Men här finns inga klockrena hitar som "Mother" och "Joker and the thief".
Men det är ruffigare och mer fart, inte riktigt lika tillrättalagt.
Öppningen "California queen" doftar ordentligt Fu Manchu och ger liksom bränsle åt hela plattan.
Men jag vet inte...det känns inte lika hett.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Jazz
CAROLINA WALLIN PEREZ
"Pärlor och svin"
(Family Tree/Bonnier)
På nätet: www.myspace.com/carolinawallinperez
Betyg: +++
Ganska kul försök av Carolina Wallin Pérez att klä Kent i jazzskrud. Men det är mer just ett roligt försök än riktigt bra. Carolina har en hel del gratis för det är ju låtar man känner igen och har ett förhållande till. Några låtar passar dessutom jazzformen som hand i handsken. Som "Om du var här" och "Kevlarsjäl" som hon gör något eget av - och det är plattans bästa spår.
Men några låtar fungerar inte alls eftersom Carolina Wallin Pérez är lite för bokstavstrogen originalen som inte vågar göra arrangemang som står ut mer. Så artistiskt är det här en tvåa, men tack vare låtarnas styrka blir det en trea.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Singer-songwriter
REBEKKA KARIJORD
"The noble art of letting go"
(Lillfacit Records/Tuba AS)
På nätet: rebekkakarijord.com/
Betyg: ++++
Rebekka Karijord är sedan länge en väletablerad artist i Norge, hennes två tidigare album Grammisnominerats där. Hon är även skrivit pjäser som spelats på Nationaltheatret i Norge, hon är utbildad skådespelerska på Teaterhögskolan i Stockholm och arbetar även som tonsättare för modern dans och långfilm. Man kan få prestationsångest-ont-i-magen inför långt sämre cv:s.
Hur som helst, "The noble art of letting go" är den första skivan av Rebekka Karijord som även ges ut i Sverige, där hon för övrigt bor sedan tio år. Marknaden hon ger sig ut på är stenhård - det är inte som att det saknas kvalificerade kvinnliga singer-songwriters i 30-årsåldern i Stockholmstrakten.
Men hon står sig väldigt väl i konkurrensen. Låtarna är enkla men effektivt finstämda och hon har ett innerligt uttryck i sin sång som matchar de ovanligt starka texterna.
Ett finfint album helt enkelt.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Hiphop
NÄÄÄK
"Näääk vem?"
(Slang Musik/Bonnier Amigo)
På nätet: www.myspace.com/gillmars
Betyg: +++
"Okej, jag röker weed, okej, jag dricker öl. Det är det jag rappar om, men det är allt jag fucking gör". Den 26-årige stockholmaren Näääk säger det bäst själv. Han har gjort ett album med texter nästan uteslutande om att röka på, ragga brudar och "shotta upp fernets".
Det är ett trött grepp som inte har något egenvärde och tar ned mina rätt höga förväntningar på Näääk.
Men bortser man från denna plump i protokollet är "Näääk vem?" ett snyggt och välproducerat och självsäkert debutalbum. Näääk har ett imponerande och mjukt flow och påminner inte så lite om den betydligt äldre kollegan Snoop Dogg.
De riktigt tunga låtarna saknas. Näääk är nära, som i bästa spåret "Vithaj", men inte riktigt där.
Sara Haldert/TT Spektra
sara.haldert@ttspektra.se
Kategori: Soul
ROD STEWART
"Soulbook"
(J Records/Sony)
På nätet: www.myspace.com/rodstewart
Betyg: +
Det börjar bli allt svårare att förklara för de yngre att Rod Stewart faktiskt var cool en gång i tiden. Och innan dess var han riktigt bra. För nu har nu Rod the Mod helt lagt ner sin egen karriär och i stället ägnat de senaste tio åren åt att slakta valda delar av pop- och rockhistorien.
Nu har han kommit till soulen - och det låter för bedrövligt. Den en gång så mäktiga rösten låter helt förstörd och inte blir det bättre av att de sönderspelade klassikerna är stöpta i de såsigaste arrangemang man kan tänka sig. Dansband gör det här bättre. Och varför i hela friden lånar sig Mary J Blige till en duett på den här skivan. Hon har väl mer självrespekt än så?
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Rock
EDITORS
"In this light and on this evening"
(Border music)
På nätet: www.myspace.com/editorsmusic
Betyg: +
Med monotona syntar, programmerade trummor och ödsliga gitarriff har Editors blivit ett band att rygga tillbaka för. Ett band i det mörka ingenmanslandet som uppstått någonstans mellan Interpol och Joy Division. Ett band utan varken riktning eller ambitioner.
Den hajpade debuten 2005 - "The back room" - hade en och annan melodi att sjunga med i. Något man har valt att utelämna på "In this light and on this evening". "Papillon" - en av få låtar med nerv och refräng - måste vara enda skälet till att bandet just nu är Englandsetta. Något annat går inte att hitta.
Victor Johansson/TT Spektra
victor.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
TEGAN AND SARA
"Sainthood"
(Warner)
På nätet: www.myspace.com/teganandsara
Betyg: +++
Tvillingsystrarna Tegan and Sara är fortfarande en cool, kanadensisk duo med ena foten i rockland och den andra i syntvärlden. Men sedan de slog igenom i början av 00-talet har de elektroniska inslagen fått allt större utrymme.
På sitt sjätte studioalbum kör de vidare med sina dansanta, repetetiva poplåtar, som är både riviga och söta på en gång. Ibland påminner de om amerikanska Gossip, ibland om våra egna indiedonnor Jenny Wilson och Karin Dreijer Andersson.
Stundtals är det medryckande och riktigt charmigt, som i punkiga spåret "Northshore". Men ganska ofta låter det bara helt okej, varken mer eller mindre.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Pop
BRÖDERNA LINDGREN
"Meningen med livet!"
(Brus & knaster/Bonnier Amigo)
På nätet: www.myspace.com/brodernalindgren
Betyg: +++
Bröderna Lindgren göra mer barnpop för vuxna. Den här gången känner man sig som lyssnare ännu mer som ett barn, eller så har Bröderna Lindgren varit lite vuxnare i sitt låtskrivande. Det är kul i alla fall och det är alltid spännande att höra artister i lite oväntade situationer. Som Those Dancing Days i "Dom bästa", dom borde allvarligt fundera på ett svenskspråkigt album. Ebbot Lundberg hanterar alla situationer och Olle Ljungström borde plocka upp "Kasta iväg mig" till sin egen liverepertoar, den är ypperlig.
Sen måste man ju ge Patrik Arve (som Swedish Tiger) all cred han förtjänar. Hans "Det är jag som bestämmer" är klart coolast i klassen. Nästan så han borde övertala sina kompisar och göra en Teddybears-platta för en lite yngre lyssnarskara.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Electronica
VITALIC
"Flashmob"
(Pias/Border)
På nätet: www.myspace.com/vitalicofficial
Betyg:+++
Det är inte oväntat en fransman som döljer sig bakom namnet Vitalic. Han heter Pascal Arbez och är med största säkerhet ett fan (och kompis) av både Laurent Garnier och Daft Punk. Gillar ni dessa namn ska ni nämligen dyka lite djupare även i Vitalics verk.
"Flashmob" är tredje egna albumet och det är till stora delar väldigt spännande. Här finns tunga spår som "See the sea (red)", som kan blir en gigantiskt dansgolvshit, och mer nedtonade alster som "Allain Delon", utmärkta bakgrundsspår. Han vänder inte upp och ner på genren om man säger så, men det funkar fint som lätt uppdaterad nostalgia.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop/country
MCINTOSHROSS
"The great lakes"
(Cooking Vinyl)
På nätet: www.myspace.com/mcintoshross
Betyg: ++++
Lorraine McIntosh och Ricky Ross från Deacon Blue har ett riktigt skönt samarbete även på tu man hand. Debutalbumet är fyllt av stämningsfulla lugna låtar, som oftare för tankarna till amerikanska södern än till det Skottland duon kommer ifrån. Det är väl också ungefär så det skiljer sig gentemot Deacon Blue, här levs americana-drömmarna ut.
När skottar ska leka amerikaner blir resultatet knappast unikt, men med den känsla för melodier som den här duon besitter blir det ändå riktigt bra. Och Lorraine McIntosh, utan hennes röst hade det här projektet inte varit lika lyckosamt.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Folkpop
BLÄNDA
"Minnesmissbruk"
(Fashionpolice)
På nätet: www.myspace.com/blandaband
Betyg: +++
Sångaren Magnus Josefssons småländska r hör man inte varje dag på skiva och det sätter helt klart en viss prägel på Blända. Han låter ibland som Björn Afzelius, kanske därför jag gillar det här?
Rent musikaliskt är "Minnesmissbruk" en småtrevlig upplevelse. Vi finner både vemod, men också några mer uppiggande låtar, som svängiga "Lämna mig ifred". Lite proggigt förstås, men det behöver inte betyda dåligt, inte alls.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se