Skivrecensioner v. 44

Kategori: Pianopop
FRIDA HYVÖNEN
"Silence is wild"
(Licking Fingers)
Betyg: + + + + +
Kvinnorna regerar (återigen) i pop-Sverige, tack för det. El Perro Del Mar, Nina Ramsby och Hello Saferide har redan släppt briljanta skivor under 2008 - och nu får de tampas med Frida Hyvönen om titeln "Årets album".
Flytten till västerbottniska byn Flarken gav ro att skapa, innebar en i sanning vild tystnad som födde remarkabel musik. Slut ögonen och du ser Frida Hyvönen sitta i huset vid åkrarna, böjd över sina triumferande ackordföljder vid flygeln och med sångmelodier som hittar dit ingen har varit tidigare.
Väl i studion med Jari Haapalainen backades hon upp av ett grymt band. Det är en stor, klangrik ljudbild, full av körpålägg och stråkar. Hyvönen kräver, som alltid, lyssnarens uppmärksamhet och växlar temperament från introspektiva ballader till närmast tumultartade låtar som "Scandinavian blonde", där trummisen Tammy Karlsson skänker musiken extra vitalitet.
Inledande "Dirty dancing" förgylls av 60-talets Spectormelodier, änglarefränger faller ned från himlen i "London" och "Oh Shanghai" har en melodi lika vacker och skör som ostindiskt porslin.
Hon sjunger sårbart och självklart i samma andetag men det som verkligen gör "Silence is wild" till en enastående upplevelse är Frida Hyvönens berättarglädje. I de myllrande minnesbilderna finns litterära anspråk som gränsar till det geniala - här får till och med Annika Norlin känna sig besegrad.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se

Kategori: Soul/r'n'b
JOHN LEGEND
"Evolver"
(Sony BMG)
Betyg: + + + +
"Evolver" har fått en del piskrapp av amerikanska recensenter som tycker att den är för tillrättalagt perfekt. Vi tycks inte ha lyssnat på samma skiva.
John Legends tredje platta innehåller fantastiska och hjärtknipande "Everybody knows", gungiga "No other love" och Outkast-doftande "Green light". Och jo, den är typ lika bra som Legends debutplatta "Get lifted" (dock med betydligt färre otrohetslåtar). Det är en komplimang som heter duga.
Legend sjunger bättre än någonsin och han har dessutom lyckats med en konst som av andra artister att döma verkar vara svår: att välja gästartister omsorgsfullt. Med sig på sitt tredje album har han Brandy (herrejävlar vad bra hon sjunger), Andre 3000, Kanye West och Estelle. Alla bidrar med någonting värdefullt, de har inte bara bjudits in för att det skulle vara fräckt att ha deras namn på konvolutet.
Okej, han överraskar kanske inte. Och Obama-låten "If you're out there" är på tok för mycket "Lejonkungen" för min smak. Men "Evolver" får det betyg den ska ha: med beröm godkänt.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se

Kategori: Hyllning
DOLLY PARTON, JOAN BAEZ MED FLERA
"Born to the breed - A tribute to Judy Collins"
(Wildflower/Bonnier Amigo)
Betyg: + + +
Sångerskan och låtskrivaren Judy Collins har ett knippe riktigt starka låtar i sin portfölj. Det kanske har undgått den stora publiken, men kollegorna har både koll och respekt. På denna hyllning hör vi bland annat Dolly Parton i en underbar "Fisherman's song" och Chrissie Hynde framför "My father" rörande vackert. Största ögonblicket är dock Rufus Wainwright i "Albatross". Det är häpnadsväckande, men undrar om inte den 40 år gamla låten skrevs för Rufus?
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se

Kategori: Country
EBBOT LUNDBERG MED FLERA
"Hurt"
(Zebra Art)
Betyg: + + +
En mässa med sånger av Johnny Cash. Jopp, platsen var Annedalskyrkan i Göteborg för ett drygt år sedan. Soundtrack-Ebbot, Irma Schultz Keller och Sam Vesterberg backades upp av ett svänggäng och det lär ha varit en kul upplevelse.
Gamle proggaren Sam Vesterberg är en okej sångare med ett hemskt engelskt uttal, Irma känns sval, men Ebbot imponerar givetvis. Han är fantastisk i "Hurt" och under klassikern "Folsom prison blues" måste hela Annedalskyrkan börjat röra på sig. Ebbot är helt klart behållningen här.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se

Kategori: Indie
THE CURE
"4:13 dream"
(Geffen)
Betyg: + + +
Allt är sig likt men ändå inte. The Cure har fyllt 30 och nästa år träder Robert Smith in i 50-åringarnas skara. Betydligt plufsigare, med läppstiftet utsmetat på en inte längre så kysstäck mun.
Det skulle kunna vara sorgligt - och är det lite grand. Ett i högsta grad medelålders The Cure stretar på, som om inget hänt sedan "Disintegration" 1989. Och öppningsspåren på bandets 26:e platta "4:13 dream" bådar illa. "Underneath the stars" och "The reasons why" får en att känna sig som på en riktigt kass Cure-konsert - paralyserad av gitarronani, tröttsamma pretentioner och ouppfyllda ambitioner.
Men så med ens vänder det. Med "The reasons why", "The real Snow white" och "The hungry ghost" radar bandet upp ett pärlband av blivande Cure-klassiker. Det är inte nyskapande, bara jävligt bra. Och Robert Smith känns plötsligt riktigt åtråvärd igen.
Sara Ullberg/TT Spektra
sara.ullberg@ttspektra.se

Kategori: Punkrock
DIVISION OF LAURA LEE
"Violence is timeless"
(I made this/Bonnier Amigo)
Betyg: + + +
Att lyssna på Division of Laura Lees nya album "Violence is timeless" känns som att trilla in i en tidsmaskin och komma ut åren kring 1992, när Sonic Youths "Dirty" gick varm i min cd-växlare. Det är en konstig upplevelse.
Göteborgsbaserade Division of Laura Lee gör absolut inte dålig skejtpunk, men den känsla jag hela tiden fastnar i är att musiken på gruppens femte album känns daterad, något som kanske inte riktigt är meningen, det är ju ändå ett purfärskt album jag har i lurarna. "Våld är tidlöst", sjunger gruppen på titelspåret. Kanske det, men musik är det uppenbarligen inte.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se

Kategori: Pop
PINK
"Funhouse"
(Sony BMG)
Betyg: + + +
Nyskilda Pink släpper en skiva som hon egentligen hade tänkt döpa till "Heartbreak is a motherfucker". Även om titeln blev den något snällare "Funhouse" går budskapet fram klart och tydligt. Separationen från maken Carey Hart har varit ett helvete. Hon är sorgsen och förbannad, och som vanligt tar hon itu med sina känslor i sin musik.
Den tatuerade poptjejen tar ut sina aggressioner på exet i singeln "So what", ältar en smula i "Mean" och deppar över förlorad kärlek i "Please don't leave me".
Det ska erkännas att jag tidigare haft lite svårt för Pinks gapigare och rockigare sida. Och här sjunger hon ju illavarslande nog till och med "I'm a rock star".
Men den här gången är det inte alls tokigt. Hon får till ett riktigt skönt gung i "One foot wrong", "Bad influence" och "Funhouse".
I stället är det snyftballaderna hon borde ha låtit bli. Vi får hoppas att de fyllde någon terapeutisk funktion.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se

Kategori: R'n'b
ANASTACIA
"Heavy rotation"
(Mercury Records)
Betyg: + +
De fräcka glasögonen, lädret och nitarna är borta. Anastacia är numera en helt ny kvinna, mjukare, stilfullare - med örnblick efter en laseroperation. Det är budskapet inför nya plattan "Heavy rotation". Och visst, den amerikanska sångerskan har säkert förändrats både till det yttre och det inre efter att ha utkämpat en hård kamp mot bröstcancer.
Men musikaliskt har det inte hänt särskilt mycket. Anastacia låter fortfarande precis som vanligt. På danslåtar som "I can feel for you" och titellåten "Heavy rotation" öser hon på i 190 knyck och bjuder även den mest motvilliga på en hisnande åktur. Men i lugnare låtar - mer "souliga" och "kvinnliga" nummer - hackar motorn betänkligt. Anastacia borde lämna sådana finåk till andra artister, som har fler nyanser på sitt register.
Sara Ullberg/TT Spektra
sara.ullberg@ttspektra.se