Kategori: Pop
KEANE
"Perfect symmetry"
(Universal)
Betyg: +++
Keane tillhör förstås bröderna Gallaghers digra bunt av hatobjekt, men Liam och Noel har långt ifrån alltid rätt. Keane har nu med tre album visat att de inte är särskilt långt ifrån band som Coldplay. Det har tidigare gått att bunta ihop just dessa brittiska jättar i ungefär samma genre också, men Tim Rice-Oxley och hans kamrater har faktiskt gått vidare.
Det karakteristiska pianokompet finns kvar, men är inte längre lika dominerande. "Perfect symmetry" är mer lekfullt, mer elektroniskt och kanske till och med mer symfoniskt än tidigare plattor. Det visas också direkt i inledande "Spiralling", en överraskande och pigg resa till Waterboys storhetstider. "Spiralling" är för övrigt albumets förstasingel, ett modigt val, men här finns bättre spår. Är framför allt förtjust i småpoppiga "Pretend that you're alone now", en låt som snyggt förenar "nya" och "gamla" Keane.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Ballader
BRETT ANDERSON
"Wilderness"
(Edel)
Betyg: ++++
Glöm det som har varit, tänk inte Suede, och gör inga stora jämförelser. En av britpopens stora har nämligen övergivit britpopen för gott. Det tog några år, men nu har han hittat rätt. "Wilderness" är en balladplatta med mycket piano, akustiska gitarrer och cello och en närgående Brett. Hade MTV Unplugged varit hippt i dag hade Brett Anderson gått in och fullständigt dominerat.
Med nio starka spår är "Wilderness" faktiskt förvånansvärt bra. Brett Anderson är inte androgynt "farlig" längre, men hans röst är lika bra som någonsin och som gjord för detta intima och personliga format. Han möter helt klart en ny vår som artist.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Rock
MARKUS FAGERVALL
"Steal my melody"
(BD Pop/Bonnier Amigo)
Betyg: ++
Bragdmedalj till Markus Fagervall. Norrlandssonen från "Idol" står för en enastående bedrift. Efter att ha lyssnat på hans nya album tre gånger i rad kan jag inte hitta en enda melodi, inte en textrad, inte en refräng som känns ens lite småpersonlig.
Han sjunger inte illa, Markus Fagervall, men inte heller med övertygelse. Det här skulle kunna vara precis vem som helst. Rättare sagt vem som helst som har lyssnat alldeles för mycket på Coldplay. "Steal my melody" är en ljummen soppa av stadiumrock och pompös pop som lyckligtvis aldrig kommer att framföras på de fotbollsarenor den är avsedd för. Tur för Markus Fagervall att han har en karriär som kändis i "Stjärnor på is". Nu vore det bra om han åkte ur tävlingen så han fick tid att fundera över varför han ville göra musik från första början. Hans nya skiva ger inget svar på den frågan.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Svenneindie
THOSE DANCING DAYS
"In our space hero suits"
(V2)
Betyg: ++
Det finns enstaka ögonblick på Those Dancing Days debutalbum som påminner om charmen hos fjolårets genombrottslåt "Hitten". Jag gillar till exempel de galopperande trummorna i "Falling in fall", medan vissa partier i "Actionman" låter som ett Bob Hund på svävande rymdäventyr.
Men så försvinner alla färgsprakande första intryck, spricker som såpbubblor i vinden. Produktionen är irriterande snäll, klen storbolagsindie enligt mall 1A, med synthslingor som tangerar banalitetens gräns, svengelska Moz-texter och sångmelodier som försöker bita sig fast, tyvärr förgäves.
Och plötsligt reduceras Those Dancing Days till ett kämpande tonårsband på Popkollot i Nacka, fem tjejer som vill men inte alltid kan, med notställen fulla av Smiths och Pulps låtar.
Årets mest överskattade svenska skiva?
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Blues/rock
LUCINDA WILLIAMS
"Little honey"
(UMG/Universal)
Betyg: ++
Nionde albumet från Lucinda Williams. Hennes främsta tillgång är den spruckna coola rösten, men den är ju inte allt. "Little honey" är faktiskt förvånansvärt ojämnt. "Little rock star" är starkast denna gång och lustigt nog också den låt som mest skiljer sig från blues- och countryrockmallen. Kul också med honky-tonk-duetten med Elvis Costello, "Jailhouse tears". Mer av samma vara och Lucinda Williams kanske hade kommit undan stämpeln "mellanalbum".
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
EUGENE MCGUINNESS
"Eugene McGuinness"
(Domino/Playground)
Betyg: ++++
Oroad över att svenska Laakso kanske splittras efter Markus Krunegårds soloframgångar? Trösta dig med Eugene McGuinness. Den 22-årige Londonmusikern, hyllad redan med miniskivan "The early learnings of", har precis lika många idéer som spretar åt alla tänkbara håll - från knyckig Kinks-pop i 2000-talet via stråkbemängda ballader och bräckliga folkmelodier till typiskt brittiska music hall-nummer som snurrar runt, runt i en karusell. Dessutom sjunger han med samma stå-på-tårna-energi och aviga melodier som Krunegård ofta kunde göra i sitt gamla band.
En på alla sätt övertygande albumdebut, überbegåvat som en ung Pete Doherty utan nålstick i armen.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se