Kategori: Hiphop/Pop
THE STREETS
"Everything is borrowed"
(Warner)
Betyg: +++
Mike Skinner tappade bort många fans när han snyftade över kändislivets baksidor på förra magplasket till album. Med sin fjärde skiva vänder han, på sätt och vis, hela Londons klubbvärld ryggen. De vintriga, naturromantiska omslagsbilderna till "Everything is borrowed" talar sitt tydliga språk - här finns inget som knyter an till The Streets skitigt urbana rötter.
När han tidigare rappade om hårt festande och pubslagsmål, genomsyras texterna numera av ett mer filosofiskt, ibland rentav pastoralt lugn, medan låtarna överraskar med gospelkörer och himmelska harpor i finstämda hymnen "The strongest person".
Garage- och grimerytmerna tonas ned, popmelodierna får alltmer utrymme och även om "Everything is borrowed" är ojämn har den tillräckligt med minnesvärda stunder för att intresset ska hållas vid liv ända fram till nästa skiva - Mike Skinners sista under namnet The Streets.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: R'n'b
NE-YO
"Year of the gentleman"
(Universal)
Betyg: ++++
Ne-Yo debuterade 2006 som soloartist med något så sällsynt som en tiopoängare till platta. Det fanns inte ett enda spår på debuten "In my own words" som jag inte älskade sönder.
Uppföljaren "Because of you" blev, bortsett från titelspåret, kanske inte helt oväntat en besvikelse.
När den vansinnigt produktive låtskrivaren och artisten nu kommer med sitt tredje album dunkar mitt hjärta av hopp. Som blir ren lycka när jag hör de två första spåren, "Nobody" och Stargate-producerade förstasingeln "Closer", två briljanta upptempolåtar med lika tydliga som härliga Michael Jackson-influenser och riktigt bra sång.
Ingen av de följande låtarna är dålig, absolut inte. "Fade into the background" är en snygg Maxwell-doftande låt. "Part of the list" har en vacker melodi, "So you can cry" en underbar text. I "Back to what you know" hörs åter Michael Jacksons positiva påverkan på Ne-Yo.
Det här är en riktigt bra platta full av gnistrande diamanter. Det är bara det att Ne-Yo skulle kunna göra en platta helt utan hoppa-över-spår av typen "Lie to me" och "Single".
Vi har ju sett det förut.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se
Kategori: Pop
DANIEL POWTER
"Under the radar"
(Warner)
Betyg: +
För tre år sedan slog Daniel Powter igenom med radioplågan "Bad day", ett stycke utsökt pianopop. Nu kommer den svåra uppföljaren och nog har kanadensaren gjort det svårt för sig. För det går inte att nå topplistorna utan hitlåtar.
Powter har slagit sig ihop med pålitlige hitmakaren Linda Perry, som producerat och skrivit ett par av bidragen här, men jag får läsa det namnet två gånger i konvolutet innan jag fattar - för här finns inga hits. Bara en samling beskedliga, trevliga och fullständigt ointressanta pianopopballader, som alla egentligen hellre skulle vilja vara b-sidor hos Elton John eller Billy Joel på 70-talet än att vara med på den här skivan.
Det slår nästan aldrig fel - efter det stora genombrottet ska artisterna alltid ta fram sina innersta känslor, strunta i det som gjorde dem till stjärnor och göra en personlig platta. De kör ofelbart alltid ner i prettodiket. Bättre lycka när du kommit över den fasen, Daniel.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
KATY PERRY
"One of the boys"
(Virgin/Emi)
Betyg: +++
Katy Perry stod ju för sommarens stora hit, "I kissed a girl", och när nu framgången ska fästas på ett album så har hitlåtarna svensk prägel. Max Martin har förutom jättehitten även varit med och skrivit "Hot n cold" - plattans näst bästa spår.
Det svenska musikundret lever och här får till och med "Idol"-domaren Andreas Carlsson en ny hit. Han har varit med och skrivit "Waking up in Vegas", plattans tredje bästa spår.
Katy själv då, jo hon låter som en mognare Avril Lavigne med väldigt smarta texter som ofta handlar om att bryta mot könsstereotyperna ("Ur so gay", "One of the boys").
På MTV-galan nyligen gjorde Katy Perry en cover på Madonnas "Like a virgin", men här påminner hon snarare lite mer om 80-talsikonen Cyndi Lauper, om ni fortfarande minns henne.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Hiphop/pop
NELLY
"Brass knuckles"
(Universal)
Betyg: +++
Att lyssna på Nellys smågnälliga röst en hel skiva igenom skulle antagligen bli rätt tröttsamt, även om det var flera år sedan vi hörde någonting ifrån honom sist. Kanske är det därför "Hot in herre"-rapparen på sitt femte soloalbum, "Brass knuckles", har bjudit in gästartister på nästan alla spår.
Cornell Haynes jr, som han egentligen heter, har fått med sig mäktiga vänner som bland andra Snoop Dogg, Nate Dogg, R Kelly, Usher, LL Cool J, Pharrell och Fergie in i skivstudion.
Musiken är som vanligt ett slags radiovänlig blandning av pop och hiphop. Det funkar ofta rätt bra. Dock inte i den gapiga och osexiga singeln "Party people", som jag inte alls begriper mig på.
Bland de bättre låtarna märks Akon-gästade "Body on me", som redan blivit en radiohit, och "Stepped on my J'z", en småskön kärleksförklaring till Nellys egna 500-dollars-Jordanpjuck. Bäst är "Self esteem", en lite mer tillbakalutad, behaglig låt där Nelly får hjälp av Chuck D från Public Enemy.
Sämst? Det är "One and only", med en oförlåtligt fånig text.
I stort är det här en helt okej platta, men det är gästartisterna som gör en given tvåa till en trea.
Therese Nyberg/TT Spektra
therese.nyberg@ttspektra.se
Kategori: Rock
SUGARPLUM FAIRY
"The wild one"
(Universal)
Betyg: ++++
När jag fick Sugarplum Fairys tredje album "The wild one" i handen var min första tanke, ackompanjerad av en suck, "Sugarplum Fairy, har jag någonsin ens ägnat det bandet en tanke?". Några dagar senare upptäckte jag av en slump att jag visst recenserade deras senaste skiva också, jag gav den en tvåa i betyg. Ser man på.
Nåväl - endera har jag förändrats eller så har Sugarplum Fairy gjort det, för "The wild one" fastnar hos mig på ett helt annat sätt än föregångaren. Deras tonårsrock låter vuxnare, melodierna känns genomarbetade, gedigna. För två år sedan skrev jag att Sugarplum Fairy är ett band jag skulle gått igång på som 18-åring, när jag sökte svenska motsvarigheter till de britpopband jag älskade. Det gäller fortfarande, men nu låter inte svenskarna bleka i jämförelse, utan faktiskt bra på riktigt.
Helgjuten är dock inte "The wild one". För att fortsätta på 18-årstematiken lånar jag ett citat av min kemilärare på gymnasiet: "Det är inte en stark fyra jag ger dig, men alltjämt en fyra".
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Rock
QUEEN + PAUL RODGERS
"The cosmos rocks"
(Parlophone/EMI)
Betyg: +
Var det här verkligen nödvändigt? Brian May och Roger Taylor tjänar pengar på legenden Queen genom att låta den forne Free-sångaren Paul Rodgers ta över mikrofonen, sisådär 17 år efter Freddie Mercury bortgång.
Resultatet blir pompös gubbrock och präktig bluesboogie som mycket väl kan vara årets tråkigaste.
"The cosmos rocks", med sin ypperligt fåniga titel, är välspelad, snyggt producerad och säkert en dröm för hifi-entusiasterna. Det förlåter inte de träiga, melodifattiga låtarna och alla hopplösa texter. När Rodgers sjunger den trögfotade pacifistlåten "Warboys" vill man starta krig, medan hans förhoppningar om världsfreden i "We believe" dränks i en 80-talsproduktion som lånas från John Farnham.
Kosmiskt dåligt.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Country/americana
TEDDY THOMPSON
"Piece of what you need"
(Verve/Universal)
Betyg: +++
Linda och Richards pojk är produktiv. Förra albumet "Upfront & down low" snurrar fortfarande och var så fantastiskt bra att man nästan kunde förutse en nedåtvändande kurva. "Piece of what you need" är absolut ingen jättebesvikelse, men det är förvånansvärt att Thompson går ifrån den renodlade countryn för ett poppigare sound. För ett ett år sedan var Teddy Thompson mannen som tog klassisk hjärtskärande countrymusik vidare - i dag är han Chris Isaak.
Han är också ungefär lika bra som Isaak, lite ojämn sådär. Han lyckas dock riktigt bra i låtar som "In my arms" och "Don't know what I was thinking", klart svängiga Mavericks-nummer som bör få stor spridning.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
LINDSAY BUCKINGHAM
"Gift of screws"
(Reprise/Warner)
Betyg: ++
Med John McVie och Mick Fleetwood som spelemän i titelspåret förenar Lindsay Buckingham delar av sitt gamla Fleetwood Mac. Hur det låter? Tja, som en pubrockversion av B-52's ungefär. Det finns faktiskt roligare bitar här. Och det finns tydligare kopplingar till Fleetwood Mac.
"Gift of screws" är ingen jätteupphetsande historia om man inte har en djupare relation till Buckingham eller Fleetwood Mac och gillar att spekulera i om låten "Did you miss me" handlar om Stevie Nicks eller inte. De skarpa refrängerna är oväntat få, men gitarrspelet är Buckinghamskt bra. Största behållningen heter "Love runs deeper" och är skriven tillsammans med frun Kristen.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se