Kategori: Pop
NEW KIDS ON THE BLOCK
"The block"
(Interscope/Universal)
Betyg: +++
Det är knappast kärleken till musiken som ligger bakom New Kids On The Blocks comeback, som ju på pappret faktiskt ser ganska så cynisk ut. Därför får jag väl förmodligen svårt att övertyga er om att NKOTB fortfarande faktiskt har "The right stuff".
Det har gått nästan 20 år sedan storhetstiden så förvänta er inga tonårsballader eller dansmoves. Istället har kvintetten smart nog valt de att dra ner tempot och erbjuder här en platta med smart vuxen r'n'b-pop och en handfull riktigt starka låtar. Då får man bortse från att Donnie Wahlberg måste in och rappa lite här och var ibland.
Öppningsspåret "Click click click" imponerar och singeln "Summertime" överraskar med sin klass, och när grabbarna dessutom gästas av moderna stjärnor som Lady Ga Ga, Ne-Yo, Akon och Pussycat Dolls inser man snart att de lyckats med det nästan omöjliga - att få en skivrecensent att skriva någonting positivt om en NKOTB-platta...
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Rap/hiphop
GYM CLASS HEROES
"The quilt"
(Atlantic/Warner)
Betyg: ++
GCH är smarta killar som gillar att blanda och ge från olika musikstilar till sin hiphopbrygd. Häromåret samplade de ju bortglömda Supertramp till superhitten "Cupid chokehold" och på den här plattan är 80-talshjälten de grävt fram självaste Daryl Hall.
Men...för att vara en grupp som bygger sin verksamhet på att de ska komma influenser och infall från en massa olika håll är det här en ganska tråkig skiva. Den här sortens hiphop kräver en hel del kreativitet och jag saknar lekfullheten och det experimentella överhuvudtaget här. Med ett undantag - reggaedoftande "Blinded by the sun" där Fall Out Boys Patrick Stump gästar.
De använde förmodligen upp all sin kreativitet till förra skivan.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Americana/mexicana
CALEXICO
"Carried to dust"
(City Slang/Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Egentligen är det inte speciellt många band och artister som riktigt kan hantera en mix av så såpass skilda stilar som Calexico. Här korsar de som vanligt den amerikanskmexikanska gränsen ett flertal gånger. Samtidigt som de gör små avstickare till Kuba och Chile. Annars så komplicerade saker som språkbyten framstår som helt naturligt när dessa sex herrar förklarar sin kärlek till musiken.
Vad finns det då att invända? Jo, Calexico är trots allt musikerporr. De stoltserar med sitt breda register och sin skicklighet, saker som de redan bevisat på tidigare album. De bröt mönstret en aning på mer uppskruvade "Garden ruin" och det borde ha gett mersmak.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
MATTHEW SWEET
"Sunshine lies"
(Shout! Factory/Playground)
Betyg: ++Hederlig gubbapop, eller powerpop som det också kallas, kan i sin bästa form vara riktigt trivsamt. Matthew Sweet - och kompisar som Pete Droge - har stått för några minnesvärda stunder genom åren, men han är precis som alla andra inom området beroende av en enda sak. Riktigt starka poplåtar förstås.
"Sunshine lies" innehåller några sådana moment, inledande "Time machine" exempelvis, när refrängpop möter pubrockriff på bästa sätt. Det är dock alldeles för ofta Sweet saknar Den Där Låten att backa upp riffen med och hans fallenhet för psykedelia är egentligen obegriplig. Ölhävar- och knarkpop i ett och samma paket - det är väl bara Primal Scream som kommer undan med det?
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Electropop
MORGAN GEIST
"Double night time"
(Environ/Playground)
Betyg: ++++
I duon Metro Area skapade amerikanen Morgan Geist en av 2000-talets förnämligaste klubbklassiker; 2002 års sjävbetitlade album var ett destillat av 25 års dansmusik, där glittrande disco, hiphop, techno och organisk house smälte samman i en nära nog perfekt enhet.
På egen hand söker han sig tillbaka till den musik som präglade uppväxtåren i New Jersey - 80-talets blippbloppande, melodiska synthpop, acid och sexiga r'n'b.
Och det låter fortfarande toppen. "Double night time" har old school-baserade rytmer, sequencerslingor och ljud som lika ofta leder tanken till tidiga Depeche Mode som till Manchesterpionjärerna i 808 State eller varför inte Rah Band, när de var som allra mest funkiga.
Junior Boys-medlemmen Jeremy Greenspan hjälper till med de vokala spåren och gör det med den äran, även om inte alla gillar hans försiktiga, anemiska popröst.
Framförallt känns Morgan Geists skiva som en skön motvikt till all den banala, hysteriska electro som har regerat i klubbvärlden på senare år.
Ett värmande bevis på att elektronisk musik inte alls behöver vara steril och fri från känslor.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
BLACK KIDS
"Partie traumatic"
(Universal)
Betyg: +++
Så får man krypa till korset igen. Gulliga kids som poserar med gitarrer och har låtsasrufsiga frisyrer gör mig allergisk. Envisas de dessutom med att reclaima töntighet och gå runt i diadem med kaninöron är jag halvvägs till akuten.
Eftersom Bernard Butler har producerat Black Kids debut har hajpen varit påtaglig sen i våras och jag tröttnade på bandet långt innan jag hörde albumet. Så kommer nu "Partie traumatic" - och jag skriker åt ambulansföraren att tvärnita.
Tillvänjningen var tuff, men jag har gått från "skämtar du?" till "okej då" till att gnola "Listen to your body tonight" hela vägen hem från jobbet. Jag har fortfarande gott om invändningar. Det är en väldigt tjusig kartong för en ganska vanlig tårta och även om frontungdomen Reggie Youngblood sjunger som en sockerchockad Robert Smith undrar jag om han har backning för all ångest. Men Black Kids debut är ändå en av årets roligaste överraskningar och växer de bara ur maskeradkostymen kan de bli hur stora som helst.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Rock/Pop
LATE OF THE PIER
"Fantasy black channel"
(Capitol/EMI)
Betyg: ++
2000-talets brittpop blir alltmer andefattig och trist. Late Of The Pier är ännu ett gäng snorungar som har lyssnat sig fördärvade på Franz Ferdinand, Arctic Monkeys och Bloc Party och sen knycker det mesta från förlagornas, eh, knyckiga gitarrlarm och frenetiska disco-hihats.
Visst, här finns några utflykter i både bluesrock och mer experimentella utmarker men det mesta på "Fantasy black channel" har hörts alltför många gånger förut.
Late Of The Pier är bortglömda redan nästa månad, när NME har ett nytt band på omslaget.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se