Skivrecensioner v. 37

Scarlett Johansson.

Scarlett Johansson.

Foto: David Azia/Scanpix

Musik2009-09-09 17:42
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Kategori: Pop
INGENTING
"Tomhet, idel tomhet"
(Labrador)
På nätet: http://www.myspace.com/nadazipp
Betyg: +++
Det snackas just nu om Ingenting som det en gång pratades om Kent. Åtminstone nästan.
Det här är bra, men kanske inte Blåjeans-bra.
Gillar verkligen Christopher Sander. Han har en röst som är alldeles lagom icke-tillgjord. En snäll indieröst som exakt alla borde kunna gilla.
Gillar de piffiga poplåtarna, "Ge tillbaka det" och förstås "Halleluja!", det är svårt att motstå.
Är också mer eller mindre helfrälst i "Satans högra hand", inte minst tack vare unga Truls Söderman Carlbergs (lite googlande säger att det är Pelle Carlbergs son) fantastiska insats.
Saknar dock nåt som skakar om så där fullständigt, som tidigare singeln "Punkdrömmar" gjorde. Den hade gjort sig här.
Och de lite mer episka styckena... nja, det är mest där det spricker, om vi ska säga så om ett ändå riktigt bra album. De biter inte riktigt tag tyvärr.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se

Kategori: Hårdrock
EUROPE
"Last look at Eden"
(Hell and back/Universal)
På nätet: www.myspace.com/europe
Betyg: +++
Europes comebackplatta "Start from the dark" och förra skivan "Secret society" var ett klart avståndstagande från de gyllene pudelåren under 80-talet. Den första tog ett tydligt avstamp i 70-talets mollriff och var rätt trist. Den andra lät mer 2000-tal, mer hitvänlig - och ganska ok.
Nu vill bandet ta ytterligare ett steg. Och för att vinna över publiken har man anlitat Andreas "Idol" Carlsson som låtskrivarpartner på några spår. Det hörs, för siktet är inställt på att få en hit.
Men resultatet är så splittrat att jag undrar vem som tagit ut riktningen.
Man startar upp med "Kashmir"-tunga titelspåret och sen följer så vitt skilda stilar som Sabbath och Purple-gung, Soundgardenrock, RATM-metal minus rap, symfonirock, och Scorpionsballader. Det känns som om Europe velat anpassa sig efter varje smak och genre som uppbådats inom den hårdare musiken (saknar väl bara industrimetal).
Inte helt lätt att hänga med men samtidigt finns en kvalitet på det mesta materialet att jag inte kan avfärda det som direkt dåligt.
Det enda som helt faller ur ramen är John Norums gitarrsolon, som minst sagt känns malplacerade 2009.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se

Kategori: Hardcore
RAISED FIST
"Veil of ignorance"
(Burning Heart/Bonnier Amigo)
På nätet: www.myspace.com/raisedfist
Betyg: +++
Det är något djupt charmigt med band som bara kör på i 190 utan att väja för något. Det brukar i och för sig höra till genren att just hardcorebanden kör den stilen. Men när medlemmarna blir äldre brukar det smyga sig in lite mjukare tongångar för att lätta upp all speed. Men då gäller det att alla är med på båten, annars kan det bli lite lustigt.
På Luleåbandet Raised Fists nya platta har inte alla gjort det. Bandet har tagit ytterligare ett steg med lugnare och melodiösa alster som "Wounds" och "My last day". Sångaren Alle Hagman har dröjt sig kvar och skriker sig hes till även det mer melodiösa.
Nu fungerar det i alla fall eftersom de lugnare spåren är så få men om utvecklingen fortsätter blir det knepigt.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se

Kategori: Countryrock
DRIVE-BY TRUCKERS
"The fine print: A collection of oddities and rarities"
(Playground)
På nätet: www.myspace.com/drivebytruckers
Betyg: ++++

I tretton år har Drive-By Truckers skrivit svängiga låtar i gränslandet mellan country och rock. Många av dem har hamnat på sydstatsgruppens sju studioalbum, men en hel hög har av förklarliga skäl inte fått plats.
Nu har medlemmarna finputsat åtta av dem och släpper en samlingsskiva, där även fyra covers finns med. Och resultatet är nästintill helgjutet.
Tom Petty-stänkaren "Rebels" och Bob Dylan-klassikern "Like a rolling stone" i all ära, men överlägset bäst är Drive-By Truckers egna låtar, som öppningsspåret "George Jones talkin' cell phone blues" och balladen "TVA".
Det är amerikanskt och melankoliskt, men utan att låta varken för gubbigt eller det minsta sliskigt.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se

Kategori: Singer-songwriter
PETE YORN & SCARLETT JOHANSSON
"Break up"
(Atco/Warner)
På nätet: http://www.thebreakupalbum.com/
Betyg: +++

Singer-songwritern Pete Yorn och skådisen Scarlett Johanssons duettskiva har en ovanlig tillblivelseprocess. Låtarna är inspelade redan 2006, och därför blir det här Scarlett Johanssons andra album (hon musikdebuterade med Tom Waits-covers i fjol) trots att det är hennes första inspelningar. Pete Yorn sägs ha vågat ge ut musiken först efter att hans vänner övertygat honom om dess kvalitet.
"Break up" består av nio lättglömda låtar, sjungna i Bardot/Gainsbourg-stil. Att de är lättglömda betyder dock inte att de är dåliga, tvärtom har jag rätt trevligt under lyssningen, särskilt fartiga singelspåret "Relator" och countryklingande "I don't know what to do" höjer lyssningen ett par nivåer.
Men några bestående minnen bär jag inte med mig in i framtiden.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se

Kategori: Pop/Folk
JOSHUA RADIN
"Simple times"
(Mom & Pop Music)
På nätet: www.myspace.com/joshuaradin, www.joshuaradin.com
Betyg: ++
Joshua Radins alster har förekommit flitigt i amerikanska tv-serier av typen "Grey's anatomy", "One tree hill" och "Scrubs".
Inget ont om någon av serierna, jag har stötvis följt alla tre, och Radins följsamma akustiska folkpop gör sig anmärkningsvärt väl till både intrigerande i sjukhusmiljö och uppgörelser i kärlekens tecken på amerikansk high school.
För att att uttrycka mig klart: Joshua Radins musik är ackompanjemang och ingenting annat.
Det finns inget att klandra honom för, egentligen.
Inledningsspåret "One of those days", är ren och skär singer-songwriterpop, klippt och skuren ur instruktionsboken. Musikaliskt kanske ingen revolution, men visst, finstämt och trevligt.
Resten av "Simple times" rullar på i samma stil. "One of those days" förökar sig och ger hela skivan en schizofren touche.
Inte ens Patty Griffins deltagande i sorgen på "You got growin' up to do" hjälper nämnvärt.
Och när jag blundar bleknar musiken i takt med att minnesvärda scener från "One tree hill" tornar upp sig och tar över helt.
Kerstin Magnusson/TT Spektra
kerstin.magnusson@ttspektra.se