Kategori: Popsoul
FIBES OH FIBES
"1987"
(Universal)
På nätet: www.myspace.com/fibesohfibes
Betyg: * * * *
Det fanns mycket bra musik som kom fram på 80-talet (hiphop, indie, synt, new romantic... och så vidare) men det är få som skryter med att de gillade band som Blow Monkeys och Curiosity Killed The Cat - eller bjuder in Kim Wilde och Björn Skifs på duetter. Förutom Christian Ohlsson och hans Fibes Oh Fibes då. Vi snackar popsoul som hyllar 80-talet.
Men det som skiljer Fibbarna från andra 80-talswannabees är hur varsamt de behandlar de musikarkeologiska beståndsdelarna och hur skickligt och smart de sedan sätter ihop bitarna till något alldeles eget. Extrapoäng för blinkningen till det 80-talstypiska att låta låttexterna utspela sig i exotiska miljöer.
Allt detta gör de med kärlek och den omtalade duetten med Kim Wilde, "Run to you", är faktiskt rätt bra. Plötsligt är det 1987 igen och Kim Wilde ligger etta på Trackslistan.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Rock
TAKIDA
"The darker instinct"
(Universal)
På nätet: www.myspace.com/takidamusic
Betyg: ++
Problemet för Takida är att de erövrat Tracks och Svensktoppen tack vare två jätteballader, men att de hellre vill rocka loss som sina nordamerikanska förebilder Creed och Nickelback. Men jag är ledsen, det är först när Ångebandet lugnar ner tempot och sångaren Robert Pettersson får ta kommandot över en storvulen ballad som gruppen visar upp något som höjer sig över mängden. Alla som hört honom live vet att han är en sensationellt bra sångare.
"Never alone always alone", som börjar som en ballad och sedan stegrar sig, är plattans överlägset bästa spår. Ingen "Curly Sue", men ändock en blivande Trackshit.
Resten är habil "amerikansk" hårdare rock. Duktigt och stilsäkert, men inte unikt på något sätt.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
THEODOR JENSEN
"Tough love"
(Razzia)
På nätet: www.myspace.com/theodorjensen
Släpps:
Betyg: ++++
Efter tre plattor med Broder Daniel och lika många med The Plan släpper Theodor Jensen slutligen en skiva under sitt eget namn.
Göteborgaren har snickrat ihop nio finfina poplåtar som tillsammans ger cirka 40 minuter av ren och skär glädje. Har man någon gång skrålat med till The Plans "Let's leave" kommer man att älska låtar som "I was on my own" och nyskapande titelspåret "Tough love".
På skivans bästa låt "Side by side" blandas Theodor Jensens stämma med Titiyos varma sångröst till tonerna av trumpet, piano och orgel. Jensens solodebut är en sån där platta man kan spela på repeat när höstmörkret faller.
Camilla Sundell/TT Spektra
camilla.sundell@ttspektra.se
Kategori: Rock
JET
"Shaka rock"
(Emi)
På nätet: jettheband.ning.com/
Betyg: ++
Det känns väl inte riktigt som att det är detta tredje album som ska göra det för australiska Jet. Skramlig indie möter rockens rötter i ett uppenbart försök att nå listorna. Det går lite fel i alla led tyvärr.
Låtar som "She's a genius" och "Black hearts (on fire)" följer varenda mall som finns för den här genren. Lite roligare när kvartetten bryter mönstret en aning och närmar sig popen. "Seventeen" är möjligen det mesigaste spåret på "Shaka rock", men det är ändå klart bäst.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Rock
JULIETTE LEWIS
"Terra incognito"
(Bonnier Amigo)
På nätet: www.myspace.com/juliettelewis
Betyg: +
Juliette Lewis har kickat sitt band the Licks. Det är synd. Utan dem har den före detta skådespelerskan och numera rocksångerskan tappat det sting hon visade upp på albumen "You're speaking my language" och "Four on the floor".
Nu samarbetar hon i stället med nya bandet the New Romantics samt gitarristen Omar Rodriguez-Lopez från Mars Volta.
Hon har en hyfsad rockröst, Juliette Lewis. Men "Terra incognito" är faktiskt en ganska tråkig historia - bitvis lite kaxig, men aldrig nyskapande. Lewis tar i så hon nästan spricker men lämnar ändå mest kvar känslan av att både Janis Joplin och PJ Harvey gör det bättre. Det är saggigt, trist och omotiverat. Undantagen finns i "Fantasy bar", där det finns ett visst driv, och i "Romeo" där släpigheten faktiskt fungerar.
Punk är ilska. Rock är på riktigt. På "Terra incognito" verkar Juliette Lewis vara vare sig förbannad eller äkta.
Sara Haldert/TT Spektra
noje@ttspektra.se