Kategori: Hiphop
THE GAME
"Lax"
(Universal)
Betyg: ++
På västfronten intet nytt. The Game från Compton, Los Angeles, drömmer sig fortfarande tillbaka till 90-talets rapikoner på sin tredje skiva. Arvet efter förebilder som NWA, 2Pac och den forne producenten Dr Dre är uppenbart på "Lax", med Ice Cube som gäst på "State of emergency" och den pårökta "Chronic"-funken som regel snarare är undantag.
Titlar som "Bulletproof diaries" talar sitt tydliga ghettospråk och The Game återkommer till sin kriminella CV i spår som "My life", när Lil' Wayne droppar förbi. Men alla våldsamheter till trots engagerar "Lax" sällan på allvar och känns mest som daterad gangstarap enligt mall 1A.
The Game svänger mer när han slappnar av, blir på partyhumör och skakar igång rumporna på dansgolvet i spår som "Cali sunshine", electrofunkiga "Ya heard" eller den sängkammarsexiga "Touchdown".
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Hiphop
LAZEE
"Setting standards"
(Epic/Sony BMG)
Betyg: +++
Usch, det känns trist att behöva sätta en trea på den här plattan. Sedan vinterns grymma partysingel "Rock away" har jag gått och väntat på Lazees fullängdare, den riktiga festen.
Så kom "Setting standards" och flow, texter, beats - allt sitter. Dessutom bjuder Lazee på riktigt bra melodier och sånt brukar inte svenska rappare skämma bort sina lyssnare med. Även om Adam Tensta hann först känns mixen av dansmusik och hiphop ny och väldigt välkommen. Det här är precis vad ett dansgolv behöver och ändå saknas något. Lazee vill så mycket - för mycket. Albumet är ojämnt och spretigt. Någonstans i alla gästinhopp försvinner det som gör Lazee unik. Det var ju honom vi skulle få mer av - inte skatepunkare från Hjo och inte tunnhåriga nu metal-gitarrister från USA.
Jag ville att det här skulle vara en femma, en Sveriges egen Dizzee Rascal, så mer Lazee, pleese, och mindre slödricka.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Pop
ARASH
"Donya"
(Warner Music)
Betyg: ++
Malmös egna persiska danskung tar sig an andra delar av världen på sitt tredje album. Dancehallinfluerade "Donya" med Shaggy har ni redan hört och underligt nog gör mannen också en cover på Snows väldigt vita reggaehit "Informer", fast med ny text. Vem kom på den idén?
Som vanligt låter det som bäst när Arash, med rötter i Iran, smyger sig ännu längre österut och blandar in indiska influenser i mixen. Då funkar det här riktigt bra.
Sämst är Arash när han försöker göra renodlad pop. Då faller på något sätt poängen med hans artistskap och det blir för utslätat. Så det är en lite splittrad skiva, och kanske skulle han inte försökt göra alla glada. Mer indiskt nästa gång!
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
SAREK
"I natt ska marken skälva"
(Mindport Records)
Betyg: +
Sarek slog igenom i Melodifestivalen 2003 som ett modernare Nordman med nyckelharporna stämda för pop. Och nu fyra år efter sitt andra schlagerframträdande är bandet tillbaka med sin "folkdance".
Det är naturligtvis ingen tillfällighet att plattan kommer samtidigt som andra "Arn"-filmen drabbar oss, det här är en skiva för dem som har somnat till Marie Fredrikssons "Arn"-låt och söker ett "tuffare" soundtrack till Guillous riddarepos.
För även om det aldrig är uttalad så utspelas alla låtarna i en diffus men ack så enklare medeltid där män var riddare och kvinnorna jungfrur. Alla visste sin plats.
Det är teatrala berättelser - med fullständigt hopplösa texter - om sann och äkta kärlek i en mörk tid, framfört utan nödvändig finess för att projektet inte ska kantra helt.
Nordman hade i alla fall Py Bäckman texter och Håkan Hemlins utstrålning. Men det här är ganska så misslyckat.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Genre: Gangsterrap
ICE CUBE
"Raw footage"
(Lench Mob/Playground)
Betyg: +++
Ice Cubes comebackplatta "Laugh now, cry later" från 2006 var inte så usel som alla säger, men den hade ingenting med nuet att göra. Det var en sammanbiten tillbakablick på åren då Ice Cube var gatans kung, med budskapet - "det var bättre förr".
På "Raw footage" har han spottat upp sig betydligt. Det handlar fortfarande om blytung gangstarap, men den bittra undertonen är borta. Ice Cube blandar lika delar ilska, humor och politisk frustration. Bäst är skruvade "Gangsta rap made med do it", redan en klassiker, och "Why me?" med Musiq Soulchild i en refräng lika mjuk som Ice Cube är hård.
Malin Dahlberg/TT Spektra
malin.dahlberg@ttspektra.se
Kategori: Pop
PELLE CARLBERG
"The lilac time"
(Labrador/Border)
Betyg: ++++
Produktiv kille, Edson-Pelle. Tredje soloalbumet, hans mest mångsidiga hittills, säger han själv. Hans bästa i alla fall, säger vi andra. Såväl Edson och tidigare produktioner under eget namn har hållit en hög lägstanivå som det heter i sportsammanhang, men jag har aldrig spelat ett Carlberg-signerat album så intensivt som "The lilac time". Kanske är det mångsidigheten ändå. För utan att det spretar för mycket så händer det ändå lite saker under resans gång. Som låtskrivare visar han upp en imponerande bredd och inte minst som producent. Det är närmast klyschigt utplacerade handklappspartier, visslingar och annat mysigt - Pelle Carlberg balanserar på gränsen där, men det funkar.
Att han gillar Belle & Sebastian hörs så klart med all önskvärd tydlighet och det är en charmerande hyllning han ger skottarna i singelspåret "1983 (Pelle & Sebastian)". Det är liksom inget att hymla om, och bättre förebilder får man leta efter.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Noisepop
Abe Vigoda
"Skeleton"
(Bella Union/Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Om hajpade Vampire Weekend spärrades in på mentalsjukhus efter en mardrömslik safari i Afrika hade de ändå låtit fullständigt normala jämfört med den här Los Angeles-kvartetten. Abe Vigoda sliter och rycker sig ur alla musikaliska tvångströjor, med polyrytmiska raseriutbrott, sinnessjuk sång och bakvänt spattiga gitarrslingor i akut behov av valium.
En fest för alla fans av avantgardistisk rock, med andra ord.
Känsliga lyssnare bör däremot undvika "Skeleton" som pesten.
Gruppnamnet är förresten lånat från en amerikansk skådespelare, känd från "Gudfadern"-filmerna och de senaste 25 åren mest omskriven för det falska ryktet om sin död. Så klart, vad annars?
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se