Kategori: Pop/folk
ALEXANDER RYBAK
"Fairytales"
(Lionheart/Universal)
Betyg: +
I finalen i schlager-EM hade den fiolspelande norrmannen från Vitryssland faktiskt en riktigt stor portion utstrålning. Men den hörs inte på skiva. Visserligen klibbar sig vinnarlåten "Fairytale" fast lika envist som flugpapper och "If you were gone" är en oklanderlig, klagande kärlekssång där Rybak faktiskt nästan verkar vara på riktigt. Men bara nästan - av resten förstår jag absolut ingenting.
Alexander Rybak sjunger om hästar, flickor och magiska delfiner. Alexander Rybak spelar fiol. Alexander Rybak har tagit sin egen skivtitel på fullaste allvar och trallar sig igenom sina sagor.
Slutsats: Alexander Rybak har gjort ett soundtrack till en fantasyfilm för tolvåringar. Men med långt över en miljon träffar på Myspace verkar inte alla bry sig om att 23-åringen mest låter som en seriefigur. Och det är ju bra. För Rybak.
Sara Haldert/TT Spektra
sara.haldert@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
THE SOUNDS
"Crossing the Rubicon"
(Warner)
Betyg: ++
Jag har svårt för den syntlätta JC-rock som The Sounds visade upp redan vid debuten 2002, och som här återkommer på deras tredje skiva. Egentligen är det väl inte så konstigt att de tuffar på i samma spår. Skånebandet har haft stora framgångar med både en, två och tre låtar, varför ge upp ett vinnande koncept? Men borde de inte ha utvecklats mer under resans gång, i synnerhet nu när de fått inspelningshjälp av namnkunniga producenter i USA?
Det finns höjdpunkter på "Crossing the Rubicon". Förstasingeln "No one sleeps when I'm awake" är en slagkraftig popdänga med en sån där hittig refräng som The Sounds har gjort till sin grej, och "Midnight sun" är skönt sentimental med drivna gitarrer och trummor.
Men på det hela taget låter den nya plattan lite för mycket som deras gamla skivor, och fortfarande för plastigt för att jag ska vilja stanna kvar i den en längre stund.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Dansband
LASSE STEFANZ
"Truck stop"
(Mariann/Warner)
Betyg: ++
De senaste åren har Lasse Stefanz fått erkännandet som de dansbandskungar de är. Deras skivor går alltid direkt upp på topplistorna, i vintras blev det en Grammis och härom året förärades de en dokumentär. Nu får de dessutom draghjälp av den nya generationen orkestrar efter "Dansbandskampen".
Så då känns det lite trist att konstatera att den här skivan känns lite seg och medioker. Förra sommarens skiva, "Rallarsväng", hade ju några fantastiska låtar av Nisse Hellberg och den ljuvliga "Till Österlen". Här är helt enkelt låtmaterialet för svagt och coverlåtarna för slappa.
Det är egentligen bara Skåneromantiska "Här hör jag hemma", som höjer sig över mängden.
Kan det vara så att skivbolagets hets att trycka ut två plattor om året (det kom en julskiva i vintras, om ni minns) gör att kvaliteten blir lidande?
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
EELS
"Hombre lobo"
(Vagrant/Bonnier Amigo)
Betyg: ++++
Hur gör man för att för att följa upp ett mästerverk som 2005 års dubbelplatta "Blinking lights and other revelations"?
Jo. man gör ett nästan lika bra enkelalbum.
Jag trodde faktiskt inte att det var möjligt men E, eller Mark Oliver Everett, gör det genom att helt sonika laga till ett album om åtrå. Han låter "Dog Faced Boy" från 2001 års "Souljacker" växa upp till en "hedervärd gammal varulv" och skriver sedan texter om människans djuriska instinkter.
Och till det skapar han så fantastiskt bra melodier med sin egen brygd av melankoli och bedårande skönhet. Resultatet gör en bitvis nästan tårögd.
Det finns några svaga spår men Eels sätter sitt avtryck igen.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Hårdrock/rock
CHICKENFOOT
"Chickenfoot"
(Ear Music/PGM)
Betyg: +++
Själva vill de inte kalla sig supergrupp, men beteckningen är svår att komma undan då Chickenfoot förutom gitarrvirtuosen Joe Satriani består av tidigare Van Halen-profilerna Sammy Hagar och Michael Anthony, samt Red Hot Chili Peppers-trummisen Chad Smith.
Bandet bildades i första hand för att dessa fyra gubbar trivs ihop som kompisar, inte lika mycket i ett seriöst försök att återerövra hårdrocksscenen, har de förklarat.
Må så vara, men att Chickenfoot-medlemmarna inte syftar till att snärja sina gamla fans med debutalbumet låter ganska otroligt. De elva spåren bär tydliga spår av både Van Halen och Red Hot Chili Peppers. Det är klassisk muskelrock med fläskiga riff och rivig falsettsång.
Med tanke på att tre av herrarna passerat 50 hade jag väntat mig en trött skiva, utan vitaminpiller. Men några av låtarna, som "Soap on a rope" och förstasingeln "Oh yeah", är det faktiskt rätt bra drag i.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Pop/Folktronica
PATRICK WOLF
"The Bachelor"
(Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Det finns just nu en annan fiolspelande ung man som väcker större uppmärksamhet i medierna än Patrick Wolf.
Alexander Rybak och Patrick Wolf rör sig båda i utkanterna av folkmusikens förlovade land- men där slutar nog likheterna.
Snart 26 år gammal och med tre album i ryggen rör sig Wolf självsäkert och smidigt i sin genre - så kallad folktronica.
Välsmorda och välarrangerade låtar som skriker ut ångest och kval gör denna britt till folkpopens Dylan i "Beverly Hill" - här kryllar det av osannolik livserfarenhet.
Att skivans bästa spår, "The bachelor", får en att dra en smula på smilbanden när unge Wolf konstaterar att "I will never marry, marry at all", spelar dock mindre roll i sammanhanget.
Patrick Wolfs fjärde album förtjänar beröm för väl genomfört arbete, även om jag ser fram emot att se killen växa upp.
Kerstin Magnusson/TT Spektra
kerstin.magnusson@ttspektra.se
Kategori: Pop
DANIEL MERRIWEATHER
"Love & war"
(Sony Music)
Betyg: +++
Australiern Daniel är en kul ny bekantskap. Under producenten Mark Ronsons (Amy Winehouse) säkra översyn kokar han ner folkrock, 60-talssoul, lite Billy Joel, Lenny Kravitz-vibbar och listpop till en imponerande debut, som trots alla referenser och inspiration känns som något eget och äkta.
Förstasingeln "Change" har redan fått en hel del spelningar i radio i Sverige och ni som har hört den kan absolut vänta er fler starka låtar. Jag misstänker att den här killen kommer att bli en följetong i radio de närmaste månaderna och det är en riktigt bra skiva. Lite utfyllnad mot slutet dock.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop/country
ELVIS COSTELLO
"Secret, profane & sugarcane"
(Universal)
Betyg: +++
Fyra av låtarna på Costellos nya skrevs i anslutning till samarbetet med den kungliga operan i Danmark. Låt inte det skrämma dig. Plattan är inspelad i Nashville och det har satt betydligt större avtryck än operan om HC Andersen.
Med T-Bone Burnett i producentstolen har Costello riktat in sig på amerikansk folk och country. Det är ganska lugnt, det är avskalat och akustiskt, lägereldsmässigt helt enkelt.
"Secret, profane & sugarcane" innehåller få svackor, men inte heller så många toppar. I Emmylou Harris-duetten "The crooked line" visar Costello upp sin allra bästa förmåga som låtskrivare. Den avslöjar faktiskt att resten av albumet hade kunnat vara snäppet vassare.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
SARA LÖFGREN
"Där maskrosorna blommar"
(Legal)
Betyg: ++
Hon var en frisk fläkt när hon slog igenom i "Fame factory" och nådde hyfsade framgångar i Melodifestivalen. Efter några års tystnad släpper hon nu ett album som låter som vilket svensk prettoförsök som helst. Bara titeln "Där maskrosorna blommar" varnar tydligt om vilket väg Sara Löfgren har gått. Mognad och eftertänksamhet, då dyker maskrosorna upp som ett brev på posten.
Sara Löfgren är en för bra och cool sångerska för att försöka låta som alla andra. Och hon är inte tillräckligt bra låtskrivare för att sticka ut ur mängden.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Rock
PLACEBO
"Battle for the sun"
(Border)
Betyg: ++
"Placebo har hittat ljuset igen", sa den svenske basisten Stefan Olsdal i en intervju nyligen. Jämfört med de senare plattorna låter det oneklingen som om bandet mår betydligt bättre efter några år djupt nere i mörkret. "Battle for the sun" är inte lika nedtyngd av depressivt gitarrmangel som de senaste albumen.
Samtidigt finns det tyvärr inga spår som riktigt matchar "Nancy boy", "36 degrees" och "Every you every me" från Placebos glansdagar.
Även om gruppens sjätte skiva inte är en klockren fullträff känns det som att Brian Molko, Stefan Olsdal och Steve Forrest är på väg åt rätt håll. Jag blir glatt överraskad av inslag av stråkar i titelspåret "Battle for the sun" och uppskattar den lättsamma "Ashtray heart". Det ska bli intressant att se vad Placebo hittar på härnäst.
Camilla Sundell/TT Spektra
camilla.sundell@ttspektra.se