Kategori: Industrimetal
MARILYN MANSON
"The high end of low"
(Interscope/Universal)
Betyg: ++
När Marilyn Mansons mentor Trent Reznor gör allt för att fortsätta att utvecklas börjar det bli allt mer uppenbart att adepten står och stampar.
Efter förra och svaga skilsmässoplattan "Eat me, drink me" har svenske basisten och producenten Tim Sköld fått foten och Twiggy Ramirez åter tagit plats i bandet, kanske ett infall för att få skutan på rätt köl. Och hans inhopp lyfter några låtar men problemen är större än så.
Ord som svastika funkade kanske i ett annat decennium men nu känns det bara tröttsamt. Musikaliskt har Manson några idéer som han vevar runt på hela plattan och det räcker inte.
När inte heller refrängerna sitter som de ska förstår ni att det här trampar vatten.
Höjdpunkten är "We're from America" där den bitske, intelligente och opponerande Manson får sin plats.
Men han lär inte hitta några nya fans med det här verket och frågan är om inte de gamla växt upp och tröttnat.
Och nästa år fyller Manson 40 år.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Rock
IGGY POP
"Préliminaires"
(Emi)
Betyg: +++
Det tog drygt 40 år för 62-årige Iggy Pop, innan han vågade sticka ut hakan rejält musikaliskt. För det har han faktiskt gjort med nya plattan "Préliminaires".
Orsaken är den omstridde författaren Michel Houellebecqs roman "Refug" som gjorde ett så stort intryck på Pop att han helt enkelt var tvungen att göra hyllning till fransmannens verk.
Men tro inte att plattan är särdeles franskinspirerad.
Bortsett från Pops tagning på klassikern "Les Feuilles Mortes", som inte framförs på den skönaste och mest flytande franska man hört, och några spår till, så låter det här väldigt amerikanskt. Fylld av allt från New Orleansjazz och Deltablues till Doors och funkpop.
Som om Pop tagit sällskap av Ry Cooder anno "Paris, Texas", Leonard Cohen och Jim Morrison på en bilresa rätt igenom USA.
Vissa spår är riktigt bra, som "I want t go to the beach" där Pops barytonstämma mässar över ett till en början ensligt piano, eller som stompjazzen i "King of dog", 2009 års "I wanna be your dog".
En del låtar känns lite för sporadiska och skulle behövt mer arbete. Det drar ner betyget. Framtiden ser ändå ljus ut för punkfarfar.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Pop
DEPORTEES
"Under the pavement - the beach"'
(Dolores/Emi)
Betyg:++++
Att Deportees plötsligt stod utan skivbolag gjorde dem bara gott. Sporrade av motgångarna tillbringade Umeåbandet månader i replokalen och arbetade fram sina bästa låtar någonsin.
"Under the pavement - the beach" fulländar den löftesrika popsoul som utmärkte debuten från 2004. Peder Stenberg har Princefalsetten kvar men den känns aldrig utstuderad - rösten brinner överlag mer nu.
Detsamma gäller själva bandkemin. När Deportees tidigare kunde vara kliniska och slicka, triumferar de nu med ett desto mer avslappnat sväng. I ena stunden låter de majestätiska, på Springsteen-vis, för att i nästa svänga lekfullt som Tom Tom Club. Och överallt flirtas det oblygt med Fleetwood Mac.
Inga överraskningar, nej, men Deportees gör musiken till sin egen, förmedlar en passion och besitter en melodikänsla som få andra band.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Rock
REFRESHMENTS
"A band's gotta do what a band's gotta do"
(Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Pressmeddelanden brukar vara kraftigt överdrivna, men den här gången har Refreshments verkligen varit duktiga på att recensera sig själva. "Vi ville ju inte ändra stil, byta instrument eller förändra något bara för sakens skull. Det enda vi försöker göra från platta till platta är att skriva så bra låtar som möjligt och få det att låta lite rockigare än förra gången."
Huvudet på spiken som det heter.
Det finns både gott och ont i den strategin. Eftersom Joakim Arnell och kompani är så kompetenta låtskrivare gör Refreshments aldrig en dålig platta. Eftersom de inte vågar ta ut svängarna mer överraskar de alltför sällan. A band's gotta do what a band's gotta do. Typ.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
LOVE OLZON
"Fri från dig"
(Another/Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Han har en rad skivor bakom sig som gillats av kritiker, men ignorerats av publiken. Respekt för att Love Olzon fortsätter göra sin grej. Respekt för att han kan förhålla sig till sin situation med viss distans och skriva låtar om saken. "Folk köper ju inga skivor längre, och mina har de ju dessutom aldrig köpt", pratsjunger han i den både fyndiga och tänkvärda "Elda inomhus".
Love Olzon släpiga bluespop, eller vad vi nu väljer att kalla det, toppar nog inga listor denna vår heller. Den får inte chansen i radiokanalerna, men ni som läser det här, ge albumet en chans - det finns redan på Spotify.
Och lyssna på ett par spår förutom Plura-duetten "Alla själars aveny". Lyssna på fina "Jag & jag" eller "Söker en ängel". Love Olzon har jobbat ihop till det.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Rock
SUNRISE AVENUE
"Popgasm"
(Sony)
Betyg: ++
De finska pojkbandsrockarnas andra album "Popgasm" börjar riktigt hyfsat. Första spåret "Dream like a child", är en trevlig historia, men sedan går det utför i rask takt.
Albumet är så provocerande splittrat att någon borde ta producenten Jukka Backlund hårt i örat. De 14 låtarna får heller ingen hjälp av sångaren Samu Habers texter - det borde vara lag på att åstadkomma bättre lyrik än "We can make it all the way/we can make it,yeah/we can make it til the end".
Dessutom är den oförklarliga stråk-attacken i "6-0" och det oinspirerade gitarrhamrandet i övriga spår nästan oförlåtligt tråkigt.
Sunrise Avenues fans har förmodligen ingenting att anmärka på radiorock i snäll kostym. Men för den som vill ha mer än så är "Popgasm" inte värd annat än en gäspning.
Sara Haldert/TT Spektra
sara.haldert@ttspektra.se
Kategori: Schlager
MOLLY SANDEN
"Samma himmel"
(Mariann/Warner)
Betyg:+++
Molly Sandén stod för Melodifestivalens enda riktiga schlager med "Så vill stjärnorna" och visade upp vilken otrolig begåvning hon besitter. Vi var många som trodde hon skulle komma betydligt högre upp i resultatlistan än sistaplatsen det till slut blev. Och nu kommer debutplattan.
Det är svårt att fatta att Molly bara fyller 17 i sommar, för hon lägger sig ganska så självklart mitt emellan Linda Bengtzing och Sanna Nielsen i schlagergenren. Och visar att hon hör hemma där. Bäst är hon förstås när hon får dra igång en riktig superballad, och det finns några sådana här. Bland annat gör hon en fin version av sönderspelade Leonard Cohen-klassikern "Hallelujah".
Men det funkar inte riktigt lika bra när hon placeras i något slags "Kelly Clarkson-schlager-fack" och ska sjunga "tuffa" låtar. Men en stark debut.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Countryrock
CALAISA
"Grafton Street"
(Rockhead/Emi)
Betyg: ++
Det här är en besvikelse. Calaisa kom fram som ett charmigt countryband med USA-drömmar som nu tyvärr har spruckit. De hade en fin låt i Melodifestivalen härom året, men nu är det som om de bestämt sig för att skala bort all country. Man får lyssna länge för att höra minsta lilla fiol, minsta lilla "twang" i musiken. Nästan all country är borta.
I stället för det varma anslaget med avstamp i Nashville erbjuds vi väldigt, väldigt utslätad, för att inte säga menlös och kylig radiorock. Visserligen kompetent genomförd, men poänglös. Förmodligen har de sneglat på Sheryl Crow för inspiration, men de når inte upp till hennes originalitet och låtskrivande. Trist.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
PHOENIX
"Wolfgang Amadeus Phoenix"
(V2/Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Av titeln att döma har Phoenix inspirerats av klassisk musik. Åtminstone på pappret och när det gäller titlar. Singeln "Lisztomania" inspireras av att kvinnliga fans som brukade svimma av extas när Franz Liszt satte igång vid pianot vid 1800-talets mitt.
Men det är märkligt, för musikaliskt hittar jag få tecken på att de lärde fransmännen skulle ha snöat in på klassisk musik.
I stället är det som vanligt - skicklig och smart pop med smakfullt sväng och kreddiga influenser från lite här och var. Phoenix behåller formen, men vi som är vana vid att fransmännen brukar utmana lite mer med sitt låtsnickrande kan ändå känna en viss tagg av besvikelse. Blev det inte mer än så här?
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se