Kategori: Rock
GREEN DAY
"21st century breakdown"
(Reprise/Warner)
Betyg: +++
Släpps: 15/5
Världen är sannerligen upp- och nervänd när ett punkband som Green Day envist stretar på med sina rockoperor. Skulle inte punken vara en reaktion mot sådana pretentioner? Men efter rockoperan "American idiot", som både vann Grammys och såldes i tolv miljoner exemplar, kommer rockoperan "21st century breakdown".
Skivan är uppdelad i tre akter och berättar historien om Gloria och Christian, ett ungt par som försöker överleva i en dystopisk tillvaro i ett 2000-talets USA där världen är på väg att gå under.
Jag tycker inte rockoperaidén funkar alls den här gången. Samhällskritiken var spetsigare när historien byggdes kring Jesus-figuren på "American idiot" och man kunde ana George Bush som mottagare. Nu blir det mer abstrakt.
Musikaliskt spretar det också, men Green Day går i land med både Queenpastischer och ett par låtar, som låter som om trion lyssnat för mycket på George Harrisons solokarriär.
Men jag tycker de är som bäst när de låter som Green Day brukade göra - hårda poppunkpärlor som går rakt in i magen. Och det finns tillräckligt många såna låtar här. Jag gillar "Murder city" och när de låter som The Hives i "Horseshoes and handgrenades". Sen avslutar de plattan med bästa låten - "See the light".
Det här är bra, tro inget annat, men skippa rockoperan nästa gång, tack.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Country/visor
ALF ROBERTSON
"En flisa av granit"
(WO Records/Border)
Betyg: +++
Alf Robertson är det närmaste vi har haft en riktigt stor countrystjärna. Det kanske finns de som gjort bättre musik, men hela Alfs uppenbarelse och historia andades country. Vi minns Alf Robertson för musiken, men också för starka åsikter, tron, kvinnor, kröken och sjukdomar. Börje Lundbergs nyutgivna bok om sångaren känns som något så ovanligt som en svensk musikerbiografi värd att läsa.
Vi ska också komma ihåg Alf Robertson som den stora entertainern. Han var sanslös på scenen, vilket vi får höra prov på här. Drygt halva "En flisa av granit" är en liveupptagning från 2002, med underbara monologer och mellansnack värdiga en stå upp-komiker.
Fem av låtarna spelades in före Robertsons bortgång, tillsammans med Björn Olsson (Håkan Hellström med flera) och har aldrig tidigare getts ut. Det skulle förstås blivit ett helt album och om Olsson och Robertson slagit sina påsar ihop för sisådär fem år sedan hade den här skivan kunnat bli för Alf Robertson vad "American recordings" blev för Johnny Cash.
Ett värdigt bokslut blev det i alla fall, det var rent av mycket länge sedan Alf Robertson gjorde något så bra och så gripande som "Jag lämna mitt hjärta i Göteborg".
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategor: Pop
THE LEGENDS
"Over and over"
(Labrador/Border)
Betyg: ++++
Johan Angergårds The Legends har gett lite olika intryck under åren. Nu är det tokdistat som gäller, det är väldigt mycket Jesus & Mary Chain och jag kan inte låta bli att njuta så fort någon påminner oss om detta fantastiska skotska band.
Legends är kanske mer än lovligt inspirerade, men kommer undan tack vare ett bra grundarbete. Vi har hört hur exempelvis "Seconds away" och "Always the same" låter i "original", men det är ändå vansinnigt svårt att inte gilla dem i Legends tappning.
Gillar också att man mitt i allt bryter av med klassisk handklappspop och den alldeles underbart somriga "Monday to Saturday" (tänk Vapnet på engelska). Tycker det tyder på en hel del känsla.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
JUNIOR BOYS
"Begone dull care"
(Domino/Playground)
Betyg: ++++
Har inte riktigt övertygats av hajpade Kanadaduon Junior Boys tidigare. Skivorna "Last exit" och "So this is goodbye" kändes stela, lite småtråkiga, all stilfull slowmotion-disco till trots. Och mest berodde det på Jeremy Greenspans veka, anemiska röst.
Men på "Begone dull care" kapitulerar även jag. Junior Boys har finslipat sin gnistrande electropop till perfektion och hittat en naturlig länk mellan den djupaste housemusiken och 80-talsband som Scritti Politti och Prefab Sprout.
De syntetiska rytmerna och basgångarna glöder av en värme som tidigare saknades, samtidigt som Greenspan sjunger mer avslappnat och själfullt. Stunsig disco i "Bits and pieces" blandas med akustiska gitarrloopar och fantastisk popkänsla i lugnare spår som "The Animator" och "Sneak a picture".
En av sommarens bästa skivor.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Country
STEVE EARLE
"Townes"
(New West/Playground
Betyg: ++++
Bitivs kan han kännas nästan tröttsamt produktiv, Steve Earle. Han släpper platta efter platta och det låter ganska lika varje gång. Han håller en fantastiskt hög standard, men omväxling förnöjer ju som det heter.
Därför är det ganska befriande att han denna gång valt att tolka en ännu större hjältes repertoar. "Townes" är en hyllning till sångaren och låtskrivaren med samma förnamn som albumet och med efternamnet Van Zandt.
Det är svårt att säga så mycket av det urval Steve Earle gjort, för det var verkligen en rejäl låtskatt Van Zant fick ihop under sin 53-åriga livstid. Earles tolkningar är dock förträffliga, det hörs hela vägen att han är rotad i samma tradition som sin hjälte, amerikansk folk och blues. Och få behärskade genren som Townes Van Zant.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Elektro
ANDREAS TILLIANDER
"Show"
(Adrian Recordings/Border)
Betyg: +++
Det har tagit lång tid för Andreas Tilliander att få ur sig uppföljaren till 2004 års "World industries". Det känns heller inte som att Tilliander är riktigt samma artist längre, "Show" uppvisar en helt annan tyngd, ibland närmast i formen av belastning, jämfört med förra skivans rätt poppiga attityd.
Jocke Berg och Henric de la Cour gästar med sång och i låten "Arlanda" gör Berg, om än med viss ironi kan tänkas, en hyllning till färgen svart och det känns som att Tilliander vill betona att jodå, "det är svart som gäller", som Kent-sångaren sjunger om och om igen.
Jag gillade "World industries" bättre, då dess lättillgänglighet lockade mig. Men "Show" är en bra skiva.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Metal
DEAD BY APRIL
"Dead by april"
(Universal Music)
Betyg: ++
Att Dead By April ligger etta på den svenska singellistan med låten "Losing you" talar sitt tydliga språk. Göteborgsbandet som bara har funnits i två år gör metal som är lika kommersiellt gångbar som vilken "Idol"-artist som helst. Ta bara syntslingorna och smörsången i "Promise me". Hitfaktorn är lika god som sångaren Jimmie Strimells förmåga att växla mellan desperata dödsvrål och skönt r'n'b-wailande.
Jag har i regel svårt för metalband som blandar så friskt med den plastigaste av pop, men att Dead By April skriver starka, medryckande melodier kan man inte ta ifrån dem. Och det gillas säkert av en hårdrockspublik med förkärlek för amerikanska nu metal-band.
Själv hade jag gärna hört mer av den råa sång och de gitarriff som exempelvis "Angels of clarity" och "Stronger" bjussar på. Metalrock före metalpop är min refräng.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Psykedelisk rock
TRÄD, GRÄS OCH STENAR
"Hemlösa katter"
(Gåshud/Subliminal Sounds/Border)
Betyg: +++
Skam den som ger sig. Efter över 40 år tillsammans släpper progglegendarerna Träd, Gräs och Stenar en ny skiva, gruppens andra sedan återkomsten 2002.
Och de som älskar deras säregna trancerock lär inte bli besvikna.
"Hemlösa katter" samlar låtar från senaste fem-sex åren, inspelade både i replokalen och live, och man slås över hur vitala och experimentlystna medlemmarna fortfarande är. Jakob Sjöholm och BoAnders Persson, som inte längre är med i bandet, låter gitarrerna ringa av rundgång och malande toner som inte så sällan påminner om Sonic Youth, medan rytmsektionen växlar från ett monotont groove till desto mer dynamiska utsvävningar. Inte minst imponerar trummisen Thomas Gartz, med sitt frijazziga spel.
Livefavoriten "Sommardisco" är dansvänlig krautpsykedelia av högsta klass och här finns flera andra kosmiska, improviserade stunder som känns väldigt hipsterkorrekta 2009. Men TGS:s musik funkar bäst på konsertscenen, när publiken kan uppleva hur låtarnas magi föds i stundens ingivelse.
Och covern på Teddybears STHLMs 90-talsironiska "Punkrocker" är direkt onödig.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Visa
TORE BERGER
"I huset långt på landet"
(Brus & knaster/Playground)
Betyg: ++
Han säger sig ha ett folkbildande syfte, den gamle Blå Tåget-medlemmen Tore Berger.
Synd då att han utelämnar halva befolkningen. För här finns inte en enda kvinna representerad.
I stället handlar det mestadels om män, män och lite natur.
Den brittiske ledaren Winston Churchill, den amerikanske amiralen Raymond Spruance, författaren Verner von Heidenstam och den socialdemokratiske politikern Richard Sandler har alla fått varsin låt.
Lägg därtill Bergers melodifamlande pratsång och resultatet blir rätt tveksamt.
Bättre då i de naturromantiska spåren när han följer den eminenta orkestern och sjunger (nästan) fullt ut. Låtar som "Solnedgång vid Fagertärn", där han låter som salige Fred Åkerström, och melankoliska "Höstenlåten", lyssnar jag gärna på igen och igen.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
JARVIS COCKER
"Further complications"
(Rough Trade)
Betyg: +++
Säga vad man vill om dagsformen på 90-talets mest frekventa britpopfigurer, men de håller sig kvar i rampljuset. Bröderna Gallagher, Damon Albarn och Brett Anderson, för att nämna några av dem som fortfarande turnerar och släpper skivor med eller utan band. Och så den allra nördigaste av dem förstås, Pulp-sångaren Jarvis Cocker.
"Further complications" är inte hans premiär på soloscenen, redan 2006 gav den gänglige engelsmannen med de bredbågade glasögonen ut ett album under eget namn. Däremot är den ett första seriöst kliv bort från det struttiga, brittiska tonfall som var synonymt med Pulp mot ett mer skramligt, amerikanskt sound.
Jarvis Cocker har spelat in skivan i Chicago, tillsammans med fullt band och den kände producenten Steve Albini. Här och där driver gitarrerna på riktigt skönt, som i titelspåret eller singeln "Angela".
Och det är inte alls dumt, jag ser gärna att Jarvis Cocker fortsätter sin upptäcktsfärd i rockland. Men än är han inte framme och de låtar som jag gillar bäst är trots allt de som påminner mest om hans gamla indiejag, som halvballaden "Leftovers" där Jarvis Cocker pratsjunger på sitt eget, charmiga vis.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Hardcore
GALLOWS
"Grey Britain"
(Warner)
Betyg: +++
Gallows debut "Orchestra of Wolves" hyllades av Brett Gurewitz som bästa punkplattan sedan Refuseds "The shape of the punk to come".
För att vara så hajpade är det underligt att skivbolaget släpper igenom öppningslåten på nya skivan "Grey Britain". Det låter som ett gäng kids försöker leka James Hetfield fast med en pondus som hos en treåring.
Tur för Gallows att jag orkar vara kvar när bandet vevar igång resten. Och då är det mycket ilska, och en hel del finess. Metalhardcore parat med en viss brittisk känsla för melodier och lite proggkänsla.
Gallows spelade in plattan förra året och världens ekonomiska sammanbrott har verkligen fått fart på Gallows texter. I korta ordalag tycker Gallows att det inte ens är värt att försöka rädda det brittiska öriket.
Men ilskan tenderar ibland att stå i vägen för budskapet.
Trots det är det skönt med ett brittisk band som klarar av någon av de hårdare genrerna. Det kändes länge sedan.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Rock
THE HORRORS
"Primary colours"
(XL/Playground)
Betyg: ++++
Det är rätt häftigt med band som väljer att släppa albumets längsta låt som första singel. För det är precis vad de forna brittiska garagerockarna The Horrors gjort inför nya plattan "Primary colours". Inte så konstigt i och för sig med tanke på att låten är en av plattans bästa med sin krypande start och smygande uppbyggnad som aldrig når ett crescendo. Men det är så snyggt gjort att det bara är att buga.
The Horrors har bytt fot från 60-talets garagestil till att mer låna friskt från brittiskt 80-tal och framåt. Det ekar Joy Division, Jesus and Mary Chain, Echo and the Bunnymen, Spacemen 3, My Bloody Valentine över hela plattan men landar ändå i något eget.
Ibland blir det lite för mycket av fula och dissonanta toner men det kan jag stå ut med för det här står sig riktigt långt - kanske in på årsbästalistan.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se