Kategori: Rock
BOB DYLAN
"Together through life"
(Columbia/Sony BMG)
Betyg: +++
Det går inte att komma ifrån att jag skulle trivas mycket bättre Bob Dylans sällskap om hans röst hade åldrats med lite mer värdighet. För det måste konstateras. Hans bräkande går tyvärr ut över låtmaterialet som återigen håller hög klass - eller säg så här: mycket högre klass än vad han presterade under framför allt 80-talet
Likt 60-talskollegan Neil Young har Bob Dylan haft ett ganska bra 00-tal med de två tidigare skivorna "Love and theft" och "Modern times".
Nya "Together through life" är en upplyftande historia till ett tillbakalutat komp. Synd då att inledande "Beyond here lies nothin'" är en ganska seg blueshistoria. Men Dylan har kryddat den, liksom mycket av den övriga anrättningen med en hel del tex mex, inte olikt Ry Cooders formidabla "Chávez Ravine".
Och det är mestadels rätt skönt att sitta och lyssna på Dylans berättelser. Framför allt när inhyrde David Hidalgo från Los Lobos lägger ut sina dragspelstoner, även när det ramlar in en och annan mandolin.
Men som ofta med Dylan blir det högt och lågt. Jag hade önskat att han hade släppt bluesen och gett sig ut på djupare mexikanskt vatten med sin musik.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Hiphop
PROMOE
"Kråksången"
(Universal)
Betyg: ++++
Promoe må slå in vidöppna dörrar i singeln "Svennebanan". Låten blir ändå hans största hit någonsin, med en smart Youtube-video och en refräng som alla festprissar kommer skråla i sommar - från Piteå havsbad via Gotland till Båstad.
Ah, the irony.
Men de som tror att hans svenska albumdebut rymmer mer parodisk eurodisco blir rejält besvikna. Tvärtom är "Kråksången" en mörk, molltyngd skiva - samt den vassaste musikaliska samtidskommentar som har släppts i år, vid sidan av Florence Valentins "Spring Ricco".
Looptroops frontman har inte dolt sin politiska agenda tidigare men hans alternativa vänsterretorik har aldrig varit mer vältajmad, särskilt när Mona Sahlin och övriga oppositionen står handfallna.
Precis som Timbuktu, som gästar på "Mammas gata", ifrågasätter Promoe konsumtionssamhället, de cyniska marknadskrafterna och girigheten. Förutsägbart, kan tyckas, men texterna är inga simpla plakatbudskap och det hörs att Promoe fick en kreativ nytändning på svenska.
Producenter som Astma kombinerar dub- och dancehallrytmerna med elektroniska loopar och melankoliska melodislingor som sakta biter sig fast. Somligt går på tomgång, men "Kråksången" övertygar tack vare Promoes språkbehandling.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Folkrock
THE AMAZING
"The amazing"
Betyg: ++++
Inaveln inom den svenska rockscenen, del femtielva. "Supergruppen" The Amazing samlar begåvade musiker från före detta Granada, Dreamboy och Dungen, som är all over the place just nu.
På agendan: förena 60-talspsykedelia med brittisk folkrock och modern arenaindie.
Funkar alldeles förträffligt. Christoffer "Nick Drake" Gunrups sorgsna sångmelodier svävar in och ut ur de långa, halvakustiska låtarna, med frikostigt utrymme för Reine Fiskes briljanta inpass på gitarren och drömska instrumentala partier som svänger av rytmsektionens obehindrade musikalitet.
Det är ambitiösa låtbyggen, ackordskiften som överraskar och fantastisk popkänsla i "Deportation day".
Band som Midlake har redan fulländat den här hybriden av gammalt och nytt men The Amazing är inte långt därifrån.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Singer/songwriter
LARS BYGDÈN
"Family feelings"
(Massproduktion/Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Inledningen på första spåret räcker för att konstatera vem som står bakom den forne Thousand Dollar Playboys-medlemmens andra soloplatta: producenträven Mikael Herrström. Den dystra sången, pianot och sågen. Det låter avskalat och vemodigt vackert.
Lars Bygdén har gjort en temaskiva om hur hans flickvän drabbades, men sedermera botades från, livmoderscancer. Överlag går skivan i moll, med sorgsna, självutlämnande texter.
Men mitt i allt elände finns också musikaliska ljusglimtar, som storbandssvänget i "Good times" eller countrygunget i "Family feeling - outro".
Lite mer av den varan hade inte skadat, för att undvika att de stillsammaste partierna blir långrandiga.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Pop
CAMERA OBSCURA
"Mu maudlin career"
(4AD/Playground)
Betyg: ++++
Med "Lloyd, I'm ready to be heartbroken" nådde skotska Camera Obscura längre än vad de flesta indiepopband någonsin gör. Tre år senare går jag fortfarande och nynnar på Tracyanne Campbells stora genombrottssingel (hon är i mångt och mycket Camera Obscura), hämtad från albumet "Let's get out of this country".
Med det som utgångspunkt väntar jag med spänd förväntan på samma typ av direkthet på "My maudlin career". Till min initiala besvikelse kommer den aldrig, det återigen Jari Haapalainen-producerade albumet saknar egentliga hits. Men efter ett tag kommer jag över det - det som istället hörs i lurarna är ju fantastisk och mogen popmusik perfekt att gå ut i våren tillsammans med.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Pop/electronica
THE WORLD
"...according to Brent Hunter vs Nina Ramsby"
(Brus & Knaster)
Betyg: +++
Nina Ramsby går tillbaka till sina rötter, och till musiken som hon gjorde med bandet Baxter för tio år sedan. Tillsammans med sin amerikanske duopartner, tillika nyfunne vän, Brent Hunter har hon spelat in en skiva som till stor del är elektronisk, med mycket blipblopbeats och viskande sång.
Den är genomarbetad med coola programmeringar, och Brent Hunters och Nina Ramsbys röster matchar varandra väl.
Dock kan jag inte låta bli att tycka att 22 spår i samma monotona stil blir lite väl långtråkigt att lyssna igenom. De akustiska inslagen känns som efterlängtade solstänk i ett annars rätt så kallt ljudlandskap.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Rock
SULO MÖTER BRUNNER
"I månen på mattan"
(Legal/Universal)
Betyg: ++
Först tar vi det som kanske är självklart för de flesta.
Det här är inte i närheten av Sören "Sulo" Karlssons mest kända syssla, Diamond Dogs.
Med andra ord, glöm Rolling Stones, glöm Faces.
I stället är skivan där han tonsätter Ernst Brunners poesi laddad med det där typiskt trista svenska rocksoundet som i de allra flesta fall firat oanständigt många triumfer sedan 70-talet. Det är ingen tillfällighet att han gästas av Staffan Hellstrand och Lasse Tennander.
Nåväl, jag ska inte lasta Sulo för vad många före honom presterat utan bara konstatera att han borde valt en annan väg.
Två låtar på plattan hör till undantagen, Lågmälda "Några är kvar" och Sara Löfgren-duetten "Svalorna".
Det är synd för Sulo kan ju skriva rätt bra melodier.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Punkrock
TYSTA MARI
"Sverige casino"
(11743/Border)
Betyg: +++
Jag hör till dem som egentligen diggar Ebba Grön mer än Thåström solo, men som ändå går och kollar på femtiplussaren "Pimme" för att han trots allt är spillrorna av det jag missade i början av 80-talet, när jag ännu inte var född.
När jag pluggar in Tysta Maris andra platta blir jag därför glatt överraskad, eftersom det unga Stockholmsbandet gör punk av den gamla skolan, à la just Ebba Grön eller The Clash.
Där finns blåset, den uppkäftiga sången och de arga texterna. Låttitlar som "Fyrans buss", "Så kallt" och "Hyran dödar lönen".
Men lite tråkigt är det på samma gång att Tysta Mari bara tar efter, att man inte kryddat sina klassiker med något från medlemmarnas 2000-tal.
Det är svårt att konkurrera med originalen, och i slutändan krävs det där lilla extra för att jag ska välja ett osäkert kort framför, låt säga, "Flyktsoda" från 1982.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Rock
THE ENEMY
"Music for the people"
(Warner Music)
Betyg: *++
Avståndet mellan den brittiska musiksmaken och oss här i Sverige blir allt större. The Enemy är ett av Storbritanniens bäst säljande band på senare år, men få här har hört talas om dem. Vilket inte är så konstigt eftersom de ärligt talat inte är så lite tråkiga den här gången.
De var lite charmiga på första plattan, men nu har de släppt på hämningarna och försökt sig på stadionrock. Jag misstänker att turnerandet med Oasis satt sina spår.
Det är en skiva som låter stort, ljudbilden är överväldigande, men innehållet är ganska så tomt. Lite brittisk Paul Weller-pastisch, blandat med en gnutta punkinfluenser och Springsteenvibbar. Men den stora ljudbilden kan inte dölja att det är ganska mediokert.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Hiphop/R'n'b
KERI HILSON
"In a perfect world..."
(Interscope/Universal)
Betyg: ++
Keri Hilson ingår i Timbalands stall och har körat på flera av hans framgångsrika singlar de senaste åren och faktiskt även frontat några själv. Så i en perfekt värld skulle hon nu ta steget fram och bli stjärna i eget namn. Men tyvärr finns här inget lyckligt slut.
Keri har varit med och skrivit nästan alla låtarna så en kompetent låtskrivare är hon, fast som artist är hon mer anonym än de artister hon tidigare sjungit bakom. Ett pärlband av gästartister (Lil Wayne! Kanye West! Timbaland!) hjälper en hel del, men låtmaterialet är snäppet sämre än vad man skulle kunna begära och det bestående intrycket blir att det här inte riktigt når elitserien.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Dansband
THORLEIFS
"Sweet kissin' in the moonlight"
(Mariann/Warner Music)
Betyg: ++
"Dansbandskampen" i tv har skakat om dansbanorna runt om i landet, med en ny generation unga orkestrar som för in mer pop i genren. Men det har inte påverkat Thorleifs som förstås kör på som vanligt på sin 29:e platta. De tillhör den gamla generationen och kör vidare med "moget". Varför ändra ett vinnande koncept kan man tycka?
Jo, visst, men det är väl när man är så etablerad som Thorleifs som man kan ta lite chanser och bjuda på något extra än det vanliga lunket. Nu händer det egentligen bara en gång på albumet - den halvinstrumentala versionen av "Rör min själ" (mer känd som "You raise me up") där Åsa Jinder kommer in med sin nyckelharpa och röst. I den här version växer den ut till en jättehit.
Resten av skivan är förstås välskriven och rentav stark i vissa stunder - Thorleifs har som vanligt en sällsynt förmåga att fånga det vardagliga i sina texter. Men direkt överraskad blir man inte.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
SLEEPING BEAUTY
"City lights"
(Attaboy)
Betyg: ++
Hiphopstjärnan Kanye West har hyllat Sleeping Beautys singel "City lights" i sin blogg. Oklart varför, eftersom låten är strömlinjeformad powerpop helt utan eget temperament.
Tyvärr gäller det även resten av debutalbumet. Den Göteborgsbaserade duon spelar bredbenta låtar i mittfåran, som en av rockjournalistikens tröttaste klyschor lyder. Killarna är duktiga plagiatörer av såna som Tom Petty och Ryan Adams, jodå, men det hjälper föga när produktionen är så torr och låtarna så anemiska, så där som vissa "swindieband" från Skellefteå lät på 90-talet (Wannadies, This Perfect Day).
Det congas- och blåsförstärkta outrot till Motownstompiga "You never" antyder viss påhittighet men risken är stort att lyssnarna har somnat långt innan dess.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Electro
TIGA
"Ciao!"
(Different/Border)
Betyg: ++++
Tiga James Sontag hypades ganska friskt i samband med debuten "Sexor" för tre år sedan. Uppmärksamheten la sig dock förvånansvärt snabbt med tanke på albumets styrka.
I dag är faktiskt Tiga snäppet vassare. Han rör sig fortfarande mellan pop, electro och dansmusik. Det känns inte riktigt som att den välmeriterade remixaren är intresserad av att ligga i framkant. "Ciao!" är inte alls nydanande, i stället har han tagit till vara på sin stora dj-erfarenhet och skapat något som en åtminstone hyfsat stor massa kan vara intresserad av.
Överlag är "Ciao!" hårdare än debutalbumet. Tydligast hör vi det i förvånansvärt industriella "What you need". Kontrasterar alldeles utmärkt mot mer poporienterade låtar som "Beep-beep-beep".
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra
Kategori: Synt
THE JUAN MACLEAN
"The future will come"
(DFA/Cooperative/Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Amerikaner som vill ta Human Leagues klassiker "Dare" till 2000-talet. Bitvis lyckas de riktigt bra. Inledningslåten "Simple life" är riktigt cool retropop, instrumental i drygt fyra minuter innan Nancy Whang lägger på röst och ger spåret en ny dimension. Det mesta är väldigt retro, men det är inte bara tidigt 80-tal som gäller. Tio minuter långa "Tonight" är ett avslappnat housestycke som är som hämtad från perioden då Moby var som störst. Juan Maclean är ganska bra på den biten också.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra