Kategori: Pop
MELODY CLUB
"Goodbye to romance"
(Pallats/Sony)
Betyg: +++
Yummy yummy yummy. Stora visdomsord av tuggummibandet Ohio Express 1968.
Melody Club är 2000-talets svenska motsvarighet. Deras fjärde skiva "Goodbye to romance", bandets första egenproducerade, är en ogenerad och konsekvent hyllning till 60- och 70-talets lättviktigaste popmusik - The Archies, skotska Bay City Rollers, även mer kvalitetsmärkt godis som Tom Petty och The Ramones.
De snälla riffen och banala syntslingorna känns igen från tidigare skivor, liksom stämsången och alla snabbhäftande refränger, medan sångaren/låtskrivaren Kristofer Östergren är för evigt fast i texternas tonårstematik.
De sätter en ära i att låta artificiella, musiken smakar mer sött än salt, och Östergrens kitschiga serietidningsbilder i omslagshäftet passar utmärkt i sammanhanget.
"Goodbye to romance" må ha samma livslängd som en rosa Hubbabubba-bubbla men singeln "Girls don't always wanna have fun", "Where do I belong" och countrytwangiga "The only ones" är bara några låtexempel som kommer att göra kidsen saliga av popbliss i sommar.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Rock
MAGNUS LINDBERG
"Ett eget liv"
(Capitol/Emi)
Betyg:++
"Magnus Lindbergs nya album, 'Ett eget liv', är ljudet av en man som hittat hem." Hade kanske kunnat skriva det själv, men det är förstås direkt hämtat från skivbolaget. De är väldigt tydliga med att det här minsann är något genuint med både rötter och tradition och producerat på mils avstånd från närmsta dator.
Som om vi hade räknat med något annat. Kanske hoppats.
För även om rötter och tradition verkligen är något att värdesätta så finns det gränser. Det här har vi hört så många gånger förut, från Lindberg själv, till och med från Grymlings. Hyfsat bredbent rock, orglarna, Neil Young-munspelet, låtarna. Fattas bara en video från en karg gotländsk strand och Lindberg i stickad olle.
Som låtskrivare och textförfattare är förstås Magnus Lindberg högst kvalificerad ännu. Här finns några spår, "Ett eget liv" och framför allt "I väntan på vad då?", som kan bli riktiga långkörare på bland annat P4. Det är väl smågott så.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Soul/pop
PAULINE
"Never said I was an angel"
(Bonnier)
Betyg: ++++
Jag vet inte anledningen, men det är förstås galet att Pauline inte fått ur sig något album på hela sex år - sedan genombrottet med "Running out of gaz". Och när man hör skivan blir det ännu mer obegripligt. Den här plattan fullkomligt osar klass och Pauline framträder som en stjärna.
Självsäkert och till synes utan problem svävar Pauline självklart mellan genrerna och gör starkt avtryck överallt.
Titelspåret sätter tonen med sin vägran att låta sig genredefinieras annat än som "jävligt bra låt" och förutom hitsingeln "Give me a call", finns här ett spår som "Dancin'" som kommer att låta höra tala om sig på dansgolv runt om i Sverige i sommar. En låt där Pauline låter som om Quincy Jones producerat henne cirka 1979.
Det är nog grejen, när jag tänker efter. Plattan låter väldigt analog och äkta i sin anslag och produktion. Som om man inte behövt dölja något med slickad produktion. Utan bara släppt loss musikerna och sångerskan.
Snälla, låt det inte ta sex år till nästa platta.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Rock/reggae
THE BITTER TWINS
"Global panic!"
(Sound Pollution)
Betyg: ++++
Diamond Dogs-sångaren Sulo är minst sagt i ropet. Parallellt med Ernst Brunner-tolkningar och låtsnickeri åt bland andra The Boppers släpper han nu en skiva ihop med gamle Hellacopters-pianisten och Katrineholmskompisen Anders "Boba" Lindström.
Men för dem som väntar sig en kavalkad i boogierock lär Bitter Twins, som duon kallar sig, bli en överraskning. På "Global panic!" visar de två rockveteranerna nämligen upp helt andra färdigheter.
Flera av låtarna är rena rama ska-, reggae- och dubdängorna med gästinhopp av Gaffaman, Papa Dee och Club Killers-medlemmar.
Andra spår påminner om Diamond Dogs och Hellacopters, men har kryddats med diverse nya effekter. Det är svängigt och fräscht, trots att plattan lär vara ett fönster mot upphovsmännens Clash-affischerade tonårsrum.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Pop
ELENETTE
"Neurosor"
(Meta/Sheriff)
Betyg: ++++
Somliga omdömeslösa recensenter har redan utsett Almedal till vårens svenska indiedebut.
De borde hylla Elenette i stället.
Stockholmsbandet besitter allt det som Smithspretendenterna från Göteborg saknar. Sångaren Kalle Berglunds texter om genusteori, autenticitet och Freud provocerar säkert många, liksom semikolona i låttiteln "Start; Alla program; Spel", men bakom det lättakademiska tonfallet finns smarta litterära anspråk som träffar mitt i prick.
Dessutom är han en ypperlig låtskrivare. "Neurosor" är skivan som Lustans Lakejer eller Tredje Mannen aldrig spelade in, säg, 1983; svartsynt, elektronisk dandypop med ödsliga gitarrslingor, Cure-basgångar och kritvita Roxy Music-saxofoner.
Inte helt olikt Twig, ett annat förbisett band för landets alla bibliotekariestudenter och missförstådda existentialister.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Country
WAYLON JENNINGS AND THE 357'S
"Waylon forever"
(Vagrant/Coop/Bonnier Amigo)
Betyg: ++
Waylon har väl inte fått det där breda erkännandet i Sverige, som exempelvis Johnny Cash och Kris Kristofferson, men visst var det en av genrens stora. Han dog 2002, men innan dess hann han tillsammans med sonen Shooter dra igång arbetet med en skiva som nu blivit färdigställd. Den innehåller nya och gamla egna låtar samt en coververion av Creams "White room".
Det är sällan sådana här efterarbetningar blir särskilt bra och "Waylon forever" är inget lyckligt undantag från den grundregeln. Men det är lite kul att han kommenterar sitt eget rykte, sin image som en outlaw i låten "Outlaw hit".
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Spandexrock
HOT LEG
"Scream"
(Target/Border)
Betyg: +++
När Justin Hawkins kom till världen måste han direkt ha bestämt sig. "Jag ska sätta mitt eget avtryck i historien".
Och banne mig, han är på god väg att lyckas. Han har blivit mr Spandexrock.
Men när första låten rullar igång på Hot Legs debutplatta undrar jag om inte förre Darkness-sångaren blivit heltokig. Falsettkören i "Chickens" är så för mycket att det blir komiskt och löjeväckande.
Men Justin Hawkins kärlek till glam- och spandexrocken är så stor att han tar den på fullaste allvar även om jag inte alltid vet om han skojar eller inte.
Bortsett från några sega pubrocklåtar där ölskummet nästan dryper ur högtalarna, är det här en trallvänlig och partyfylld resa där AC/DC-riff samsas om utrymmet med Queen-körer i en blandning värdig Spinal Tap.
Man har definitivt inte långtråkigt i Hawkins sällskap.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Indierock
THE VON BONDIES
"Love, hate and then there's you"
(Fierce Panda/Border)
Betyg: +++
Det är fem år sedan Detroitrockarna The Von Bondies släppte "Pawn shoppe heart", som kom att bli något av den sista dödsryckningen för garagerockvågen.
Nu har bandet bytt ut två medlemmar, fått nobben av storbolaget Sire och gett ut en ny skiva på ett mindre bolag.
Och stilen är en annan.
Garagerocken har fått ge plats för något som bäst kan beskrivas som indierock eller powerpop. Det fanns vissa tendenser på "Pawn shoppe heart" och här tar bandet steget fullt ut.
Melodierna är kanske inte originella men har blivit bättre. Energin finns där och parat med Jason Stollsteimers desperata sång kunde det blivit riktigt bra. Men resultatet har blivit lidande på grund av den något trötta produktionen.
Ändå ett uppfriskande livstecken.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Pop
AU REVOIR SIMONE
"Still night, still light"
(Moshi Moshi/Bonnier Amigo)
Betyg: ++++
"Still night, still light" är Williamsburgtrion Au Revoir Simones tredje album. Det är en blekt upplyst resa in i en lågmäld och finstämd tweepopvärld. Blekheten ska dock inte jämställas med svaghet, tvärtom finner jag musiken högst njutbar, men det finns en känsla av melankoli och bitterljuva avsked över hela skivan.
De tre tjejerna har skrivit större delen av materialet under de senaste årens myckna turnerande, och något verkar skava mellan dem, ibland så till den grad att hela ljudbilden bokstavligt talat börjar skeva, i "Knights of wands" driver en till synes skadskjuten orgel musiken framåt. Samtidigt är musiken ofta nästan meditativ till sin form.
"Still night, still light" är definitivt ett album jag återvänder till.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Rockabilly
THE BOPPERS
"Vibrations"
(Bonnier Amigo)
Betyg: ++
Mer än 30 år som grupp. 18 skivor i bagaget. Boppers kan sin 50- och 60-talsgrej, och det borde förstås vara av godo.
Men nja. "Vibrations" är full av den typen av doo wop-musik som rockabillygubbarna från Stockholm blivit synonyma med, trallvänliga låtar med manlig stämsång, men trots gästlåtskrivare som boogierockern Sulo och countrysångerskan Eva Eastwood låter plattan rätt trött. Inget nytt här inte, ingen edge.
Det är inte rakt av dåligt, souldängan "Slip away" svänger till exempel rätt skönt. Men på det hela taget känns Boppers anno 2009 mer som ett dansband än en rock'n'rollgrupp. Och det är nog inte vad medlemmarna strävat efter.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Rock/punk
ART BRUT
"Art Brut vs. Satan"
(Bonnier Amigo)
Betyg: +++
På sin tredje platta har det engelska bandet Art Brut valt att spela in samtliga låtar live i studion. Sångaren Eddie Argos tröttnade enligt pressreleasen på att lägga gitarrer, trummor och sång för sig.
Och metodbytet märks, på gott och ont. Det låter visserligen visserligen slamrigt, rått och punkigt, precis som medlermmarna önskat, men samtidigt lite platt.
Eddie Argos pratsjunger på utpräglad brittiska om sina vardagsiakttagelser och musikreferenser, det är charmigt på samma sätt som när Jarvis Cocker gjorde detsamma under 90-talet. I längden blir dock både musiken och sången något enformig. Lite mer pill i studion hade nog inte skadat.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Punkrock
THE LIVING END
"White noise"
(V2/Cooperative)
Betyg: ++
Living End är inga duvungar. "White noise" är australiensarnas femte album sedan den självbetitlade debuten 1998.
Att de toppat listorna och sålt platina i hemlandet är ingen överraskning. Deras punkrock är är av det poppiga och lättillgängliga slaget med hårdare inslag, á la kollegerna i kanadensiska Nickelback.
"White noise" är dock en ojämn skiva. Vissa låtar känns trist skvaliga, medan andra får mig att vilja skaka svallet framför scenen på Göteborgsfestivalen West Coast Riot, där trion spelar i sommar.
Bäst är Living End när de låter den riktiga hårdrocksådran komma fram, som i tungungiga inledningsspåret "How do we" eller AC/DC-riffiga "Make the call". Den ådran hade jag gärna hört mer av.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se