Kategori: Pop/rock
MONEYBROTHER
"Real control"
(Hacka skivindustri)
Betyg: +++
"Real control" flyttar mig stundtals tillbaka till Teaterladan på Hultsfredfestivalen år 2000 då jag sade adjö till Monster, Anders Wendins tidigare punk-/skaband. Femte plattan från Moneybrother har flera spår som flirtar med Wendins 90-tal. Jämfört med de tidigare albumen låter "Real control" avskalad, ljudbilden har minskat och soulen med den.
Naturligtvis var Moneybrother tvungen att utvecklas, de tre anlitade producenterna vittnar om att Anders Wendin själv kände att det var dags att gå vidare. Men de smäktande, pampiga och souliga rockballaderna som utgör själen i Moneybrother kan ha tappat sitt driv i samma ögonblick som Patrick Andersson och Gustav Bendt fick kicken ur bandet.
Anders Wendin sjunger fortfarande om kärlek, men lidandet som återfanns i framförallt "Blood panic" och "To die alone" känns inte lika hjärtskärande. Den som hoppades på en hitsingel i klass med "They're building walls around us" kommer att bli besviken. Men "Real control" innehåller också flera höjdpunkter. "Born under a bad sign" kommer att vara fullständigt fenomenal på festivalscenerna i sommar.
Camilla Sundell / TT Spektra
camilla.sundell@ttspektra.se
Kategori: Rock/country
CHRIS ISAAK
"Mr Lucky"
(Reprise/Warner)
Betyg: +++
Få är duktiga på så mycket som Chris Isaak, skådis, komiker, twittrare, musiker. Problemet är väl egentligen att han inte är fantastisk på något. Okej, han har en röst som sticker ut och är väldigt behaglig att lyssna på, men den är inte tillräckligt vass för att fullt ut kompensera det faktum att han mer eller mindre skriver samma låt om och om igen.
"Mr Lucky" låter som förväntat och hade det inte varit för att det gått sju år sedan förra riktiga studioalbumet hade jag nog blivit besviken. Nu passar jag på att njuta av rösten och glömmer för en stund att det mesta hörts förut. Lite extra gläder också fina Trisha Yearwood-duetten "Breaking apart". Varför inte en duettplatta nästa gång? För variationens skull.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
SKANSROS
"Skansros"
(Luxury)
Betyg: +++
Det är ett öde värre än döden för ett nytt band att bli så hajpade som stackars Skansros från Göteborg har blivit. Här kommer Göteborgspopens arvtagare i rakt nedstigande led från Håkan Hellström har det hetat. Förväntningarna ligger ju typ här uppe, det är ju omöjligt att infria.
Men borstar man bort all hajp och lyssnar koncentrerat på vad som man har framför sig så framtonar ett stilsäkert band där sångaren Felix Andersson briljerar med texter som många lite onödigt jämfört med både Morrissey och Jakob Hellman. Han klarar helt enkelt av att stå på egna ben, även om jag baxnar lite inför allt onödigt namecheck med så många platser i Göteborg.
Musikaliskt finns det visserligen spår av Håkan och eftersom Skansros-medlemmarna tidigare spelat Smiths-covers är kopplingen dit oundviklig, och någon gång påminner killarna snarare om... eh... jo, Housemartins. Och det är inte helt fel.
Nu är det här inte Jesus återuppståndelse, men helt klart ett band att hålla koll på och kryssa för i sommarens alla festivalprogram.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
MIKAEL RICKFORS
"Away again"
(Rick-Rock Records/ADA Nordic/Warner Music Sweden)
Betyg: +++
Det gick inget vidare för Mikael Rickfors när han ställde upp i Melodifestivalen 2009. Bidraget, den Thomas G:son-skrivna "Du vinner över mig!", slutade femma i deltävlingen i Leksand.
Att han trots detta väljer att ta med den på sin tolfte soloplatta är fullkomligt obegripligt, med tanke på hur illa den rimmar med övriga, det vill säga Mikael Rickfors egna, låtar. "Du vinner över mig!" har en fånig svensk titel, och är lika tunn och plastig som allt annat i schlagervärlden.
Nåja, om man lyckas tänka bort det sista spåret är "Away again" en riktigt hygglig skiva, som borde falla fler gubbrockfans än mig i smaken. Den låter stilsäkert amerikansk, med svängiga melodier och snygga arrangemang.
I "Radio days" påminner sången mig om Stonesfarbrorn Keith Richards, och det blir uppenbart vari Mikael Rickfors främsta styrka ligger. Karriären må ha sviktat sedan dunderhiten "Vingar" för tjugo år sedan, men den råa rösten har det aldrig varit något fel på.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Pop
QUARTERHORSE
"The weight of the world"
(Wonderland)
Betyg: ++
Göteborgsband som ger och tar. Bitvis rätt spirituellt med sköna americanastunder och somrigt blås, "Black light", eller Atomic Swing-pop med wurlitzern i centrum, "All trails end". Gott om idéer, men alla faller inte lika väl ut. Exempelvis småjazziga "Sorry sir" och soul- och countryinspirerade balladen "500 nights" är låtar som vi hört så många gånger förut. Quarterhouse letar fortfarande och de hade absolut inte mått dåligt av en utomstående producent som kunde leda dem till rätta.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop/Psykedelia
SUPER FURRY ANIMALS
"Dark days/Light years"
(Rough Trade)
Betyg: +++
Vet inte vilka svampar som växer i Wales men troligen har Cardiffs stoltheter Super Furry Animals käkat dem allihopa. Det neopsykedeliska omslaget till deras nionde skiva är tillräckligt bevis för det. Även låttitlar som "Crazy naked girls", "Inaugural trams" och - haha! - "The very best of Neil Diamond" antyder att bandet är tossigare än någonsin, vilket bara ska ses som beröm.
Ena stunden låter SFA som boogierockande marsianer på electrohumör för att i nästa förvandlas till körsjungande surferbums i solskenet. Fuzzgitarrer blandas med synthexperiment och funkmetal (!), medan bandets popmelodier ger delikat mersmak.
Oavbruten underhållning, således, för alla på rätt kosmisk våglängd.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop/Folk/Psykedelia
JOKER'S DAUGHTER
"The last laugh"
(Team love/Border)
Betyg: +++
Danger Mouse, känd som ena halvan i Gnarls Barkley och producenten bakom exempelvis Becks senaste skiva, kom i kontakt med sångerskan Helena Costas - och fann en psykedeliadrottning för det nya millenniet.
Deras gemensamma projekt Joker's daughter tar, i likhet med albumaktuella The Decemberists, avstamp i den vimsiga pastorala folkrocken som kom fram i slutet av 60-talet. Syd Barrett, tidiga Fairport Convention och Pentangle är så uppenbara influenser att "The last laugh" stundtals känns som en utstuderad stilövning.
Samtidigt finns mycket charm i låtar som "Bouncing liqurish bears", med Costas ljusa stämma ovanpå ett mystiskt beat.
Som dotter till narren funkar hon bäst när man inte vet var man har henne.
I såna ögonblick blir "The last laugh" givet som alternativt ljudspår till, well, "Harry Potter"-filmerna.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se