Kategori: Pop
MISS LI
"Dancing the whole way home"
(National)
Betyg: ++++
Missen från Borlänge, Dalarna hör onekligen till Sveriges mest produktiva artister. "Dancing the whole way home" är hennes fjärde studioalbum sedan upptäckten 2006. I somras charmade hon brallan av allsångspubliken på Skansen, för att kort därefter göra samma sak med Lars Winnerbäck-fansen under hans folkparksturné.
I intervjuer aviserade Miss Li att hon skulle ta det lugnare framåt hösten, men redan ett halvår senare ligger alltså ytterligare en skiva färdig att matas ut till den nyfrälsta beundrarmassan. Det rappa utgivningstempot skulle kunna vara av ondo, men har hittills inte tummat på kvaliteten.
Nej, i stället är 26-åriga Linda Carlsson tillbaka med ett album som känns mer genomarbetat än hennes tidigare. Parhästen Sonny Boy Gustafssons arrangemang är rakt i genom geniala med gitarrer, stråkar och blås som inte sällan påminner om 60-talets Beatles.
Pianot är nedtonat den här gången, och de snygga melodierna mindre struttiga.
I cocktailpoppiga "Bourgeois Shangri-La" sjunger Miss Li mot "Idol"-tvåan Amanda Jenssen, och det är omöjligt att inte bedåras av de båda sångerskornas coola, klösiga stämmor.
Min enda invändning mot "Dancing the whole way home" rör texterna, som trots sitt personliga innehåll ibland känns lite platta.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Proggmetal
MASTODON
"Crack the sky"
(Warner)
Betyg: ++++
Det var på tiden.
Att det kom en platta som kan vara med och tävla om titeln årets bästa skiva.
För så bra är faktiskt Mastodons senaste skapelse "Crack the sky", nästan snudd på genial.
Mastodon har varit på väg mot den här plattan en längre tid. Farten har saktats ned, variation blivit större - och nu står man äntligen där.
"Crack the sky" innehåller det mesta. Musiken är lika tung som Black Sabbath, lika galen som The Mars Volta, lika flummig som Kyuss, lika svängig som Tool, lika teknisk som Rush, lika meckig som Meshuggah, lika psykedelisk som Queens of The Stone Age, lika harmonibeströdd som Alice in Chains och emellanåt lika speedig som Motörhead.
Det låter splittrat - men är det inte.
Bandet har tagit alla dessa influenser och låtit dem landa i en kompott som är så egen och genomtänkt att det bara är att lyfta på hatten.
Det här är nästan full pott.
Hade man skippat några av de de där fusionaktiga partierna hade jag slängt iväg högsta betyg.
Det här är ändå en måste ha-platta.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Synthpop
BWO
"Big science"
(Bonnier Amigo)
Betyg: +++
"Big science" är BWO:s fjärde album. Tanken var så klart att det skulle föras till höga höjder hjälpta av en framskjuten Melodifestivalplacering, men BWO:s sista (?) försök i tävlingen slutade i Andra chansen. Något orättvist kan tyckas, "You're not alone" är en ypperlig ballad som på "Big science" dessutom visar sig passa finfint även i snabba skor, discoversionen som avslutar skivan lär pluggas hårt på nattklubbarna i sommar.
"Big science" är inte ett helgjutet album, två-tre spår hade lätt kunnat slopas för ett bättre helhetsintryck, men ändå, här finns fem-sex riktigt fina låtar, väl avvägt mellan ballader och stompadisko. Och det räcker rätt långt.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Visrock
CAJ KARLSSON
"Tillsammans med mig"
(Warner/Pama)
Betyg: +++
Gillar bilderna i cd-konvolutet till Caj Karlssons nya duettskiva - två kostymklädda män med grishuvuden. "Kapitalistsvin", som punkklyschan lyder.
Musiken är inte alls lika subversiv. Snarast handlar det om rustik trubadurrock i samma anda som Stefan Sundström och Lars Demian. Passande nog medverkar de på skivan, liksom en mängd andra. Hela "Tillsammans med mig" är en parad av gästartister med hjärtat till vänster - Mikael Wiehe, Anders F Rönnblom, Lasse Tennander, Magnus Lindberg, you name it.
Caj Karlsson är okej som skildrare av den rådande tidsandan, tar parti för samhällets förlorare i texter som sällan överraskar men som ändå känns angelägna. Här finns också en småkul Robbie Williams-parafras i "Let me internet you".
Synd att låtarna aldrig rör sig utanför P 4-radions snäva ramar.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
EL PERRO DEL MAR
"Love is not pop"
(Licking Fing/Playground)
Betyg: +++
Sarah Assbrings bror avled och det tog slut med pojkvännen. Det blev grunden till en temaplatta om (brusten) kärlek. Hade något liknande drabbat mig hade plattan varit garanterat mer högljudd, argsint och gitarrgnisslande. Men Assbrings enmansgrupp El Perro del Mar närmast viskar återhållsamt fram sina låtar som stoppats i en väldigt sparsmakad elektronisk kostym signerad Rasmus Hägg från Studio.
Det är bra låtar, hjärtskärande texter i många fall. Vackert, elegant, smart, jättebra - förstås.
Men när det är sagt så måste jag säga att jag inte fixar det sparsmakade i det här fallet. Efter ett par lyssningar vill man bara skrika åt Sarah att sluta viska så mycket och ge uttryck för de där känslorna som finns i låtarna men som inte kommer fram i utförandet.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Visa
ANDERS LUNDIN
"Buckliga ord, knyckiga låtar"
(Lemur/Universal Music)
Betyg: ++
Anders Lundin är en skicklig programledare, bra skådespelare och en fantastisk underhållare. Det är förstås frestande att ta upp gitarren då också, men redan hans inhopp som artist i "Allsång på Skansen" har visat att Lundin inte behärskar det lika bra som det andra han gör.
Nu albumdebuterar Anders Lundin som vuxenartist (han har gjort barnskivor förr) med låtar som så uppenbart är skrivna för husbehov - att spelas för vänner och på bröllop i slutna sällskap. Det är akustiskt med countrytwang ibland, jazzpiano likaså och det är småtrevligt. Men inte det minsta unikt. Texterna är fylld av Lundinska ordsvängningar som präglats av hans bakgrund som underhållare för barn.
Fast ett par texter om kvinnan som gillar "hårda tag" och en misshandlad tjej är garanterat mer för vuxna.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Doom metal
CANDLEMASS
"Death magic doom"
(Nuclear Blast/Warner)
Betyg: +++
På förra plattan "King of the grey islands" visade Candlemass att man klarar sig alldeles utmärkt utan den tidigare sångaren Messiah Marcolin. Och plattan visade prov på att bandet ville utvecklas.
Nu har man blivit ordentligt varm i kläderna och lyckas ta ytterligare ett steg. Det är lika mörkt som tidigare men nu har låtmaterialet harmoniserats med sångaren Robert Lowe och det ger ett mer helgjutet intryck även om det inte finns en hit som förra skivans "Spellbreaker".
Sedan är det imponerande vilken hög lägstanivå kapellmästare och kompositör Leif Edling besitter.
Candlemass håller stilen.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Singer/songwriter
NEW MOSCOW
"Slow down"
(Wanna Borrow/Bonnier Amigo)
Betyg: +++
David Fransson, till vardags gitarrist i Division of Laura Lee, har inget nytt att komma med när han nu släpper sin andra soloskiva under namnet New Moscow. Det är singer/songwriterstil som snuddar väldigt nära Mark Kozeleks musik.
Jag får nästan känslan att ha hört det förut.
Men det har jag inte - inte riktigt.
Och jag tycker att det faktiskt är bra.
Det är lite av samma känsla som när Millencolin-sångaren Nicola Sarcevic släppte sin första soloskiva "Lock-Sport-Krock", en lovande platta tyckte jag då, men som jag senare spelat väldigt mycket.
Jag hör gärna mer av Fransson i framtiden, inte bara i Division.
Henrik Larsson/TT Spektra
Kategori: Pop
TWO WHITE HORSES
"Two White Horses"
(Stand By Your Band/Roxy)
Betyg: ++++
Jakob Nyström från favoriterna Isloation Years har ett riktigt trevligt sidoprojekt med sin syrra Lovisa. Delar av debutalbumet består av egna alster, men här finns också en del covers som verkligen imponerar.
I El Perro Del Mars "Candy" får vi höra Isolation Years i Velvet Underground-tappning. Titelspåret är verkligen vackert och hämtat från irländska Sonny Condells repertoar. Desto fler känner till låtskrivarparet Andersson/Ulvaeus, deras Abba-klassiker "Super trouper" får även den en Velvet-behandling av syskonen Nyström och producenten Marcus Holmberg (Komeda).
Av de egna spåren framhålls gärna duetten "Statues and ponds", en vacker ballad där två röster samsas så bra som det bara går.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Rock
JOHN PARISH & PJ HARVEY
"A woman a man walked by"
(Universal)
Betyg: +++
Parish har funnits i PJ Harveys närhet under i stort sett hela hennes karriär. De har spelat i samma band, han har producerat några av hennes album och de har faktiskt släppt ett tidigare album där de delade på äran fullt ut. Det här är uppföljaren på 1996 års "Dance hall at Louise Point".
Uppdelningen är solklar. Parish har skrivit och framför musiken. Harvey har tagit lika stort ansvar för texterna. Det hade förstås varit spännande om PJ Harvey valde en partner som inte kände henne lika väl, men å andra sidan får vi här ett riktigt stabilt album. Parish ger sångerskan alla möjligheter att vrida och vända på sitt uttryck. Melodierna står förstås inte alltid i centrum, men här finns en spänning och dynamik som få kan skapa. Ibland blir det rent av för mycket. För experimentellt.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
RENA RAMA
"Rena Rama"
(A West Side Fabrication/Border)
Betyg: ++
Före detta Kulturama-elever bildar denna Stockholmssextett, som känns lite mer än en aning för studentikos. Lite sådär lagom smarta och lustiga texter, lättsam jazzkänsla och texthäftet är inget texthäfte utan ett sånghäfte.
I sina bästa stunder gör Rena Rama pigg Shutrick-pop som i "En värld som é vår". I sina värsta sjunger de om grönsaker och låter som ett Doktor Kosmos för barn.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Hiphop
FLO RIDA
"Roots"
(Atlantic/Warner)
Betyg: +++
Titeln är en förkortning som ska utläsas Route of overcoming the struggle, för Flo Rida har efter den enorma succén med förra plattan blivit kontemplativ och reflekterar nu över sin framgång och priset han fått betala för det. Eh...? Jo, så låter det i förhandssnacket, men förutom ett par lite mer "eftertänksamma" texter verkar Flo bestämt sig för att dansa bort sin ångest.
Och det är nog bra det. Flo Rida är helt enkelt inte en tillräckligt skicklig textförfattare och rappare för att övertyga som djup kille med problem. Bättre att festa loss i stället. Och varför inte.
På förstasingeln lånade han skickligt lite från Dead or Alives "You spin me round", och resten av "festspåren" präglas av samma smarthet, även om lånet från Eiffel 65:s "Blue" på nya singeln "Sugar" inte känns så kreativ.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Rock
THE DECEMBERISTS
"The hazards of love"
(Rough Trade)
Betyg: +++
Rysarklassikern "The wicker man" - om en bisarr religiös sekt i Skottland - är en högst märkvärdig film som tyvärr fick en genomusel Hollywood-remake häromåret.
Skulle gissa att Portlandbandet The Decemberists kan originalet utantill.
Konceptskivan "The hazards of love" känns nämligen som ett uppdaterat soundtrack. Pastorala, idylliska melodier blommar av näring från 70-talets brittiska våg av folkrock men i låtarna finns också mörka undertoner som plötsligt exploderar i tunga Sabbath-riff, bankande trummor och psykedeliska hammondorglar.
Titelspåret, om den mystiska Margaret, återkommer i olika skepnader, samtidigt som bandets fascination för hedniska ritualer blir lite löjeväckande. Är The Decemberists lajvare, månne?
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
LENE MARLIN
"Twist the truth"
(Emi)
Betyg: ++
Vi minns henne från musikvideon till "Sitting down here" där hon satt i en husvagn med en stor gitarr. Året var 1999 och den norska singer/songwritern gav den blonda pagen med svartfärgat underhår ett ansikte. Sedan dess har Lene Marlin bland annat samarbetat med popgruppen Lovebugs (som representerar Schweiz i schlager-EM) och skrivit en låt till Rihannas senaste platta.
Lene Marlin beskrivs som en skygg person, möjligen är det priset man får betala när man blir världskänd som 18-åring. Kanske är det också därför som "Twist the truth" är en försiktig, slätstruken och trevande platta. Singeln "Here we are" är det enda bidraget som har sticker ut. Lene Marlin är med andra ord ganska långt från sina forna glansdagar som hitleverantör, den fina sångrösten till trots.
Camilla Sundell/TT Spektra
camilla.sundell@ttspektra.se