Kategori: Pop
MARIT BERGMAN
"The tear collector"
(Sony BMG)
Betyg: ++++
Marit Bergman är uppenbarligen inte så noga med att vara popstjärna. Framöver ska hon ställa in siktet på en karriär som framför allt låtskrivare. Vad hon än väljer - hon kommer klara sig väldigt bra.
Det finns nog inte så många artister som skulle tacka nej till en låt av Marit Bergman. En underbar poppärla som "Snow on the 10th of May" exempelvis. Har svårare att se vilka som kan framföra låtarna lika bra.
"The tear collector" innehåller inte så många av de euforiska dängorna som tidigare varit Bergmans kännetecken som soloartist. Det är vemodigare, mer eftertänksamt, emellanåt småpampigt och det är popmusik vackrare än glad. Marit Bergman i dag får mig ibland att tänka på fantastiska skotska bandet Camera Obscura. I min värld är det väldigt stort.
"The tear collector" är dock inte befriat från låtar med sväng och hitpotential. "Bang bang" har en refräng värdig Trackslistans övre halva och nämnda "Snow on the 10th of May" lär hamna högt på P 3:s lista över mest spelade låtar när 2009 summeras. Men det är ändå de lugnaste låtarna som imponerar mest, som den fina stråkballaden "Tony" och för all del Frida Hyvönen-duetten "Travelin companion".
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Pop
MAIA HIRASAWA
"Gbg vs Sthlm"
(Razzia)
Betyg: ++
Maia Hirasawa är duktig, minsann. Skolad multiinstrumentalist, som Salem Al Fakir, och därtill sin egen producent. Applåder!
Men inte gör det henne mer intressant som artist.
Det mesta från debutskivan känns igen på "Gbg vs Sthlm". Maia Hirasawa växlar från psuedoklassiskt pianoklink, blås- och stråkbemängda crescendon till den stompiga trallpop som utmärkte genombrottet "And I found this boy". Jag gillar den Missy Elliott-liknande stråkloopen i "South again", liksom klockspelen och körerna i "After-party". I såna stunder överväldigas man av hennes obehindrade musikalitet.
Mycket annat hade kunnat bli magiskt, om det inte vore för texterna och sångrösten. Melodierna vandrar förstrött upp och ner, Hirasawa kippar efter andan och betonar orden på ett så tillgjort sätt att de förlorar sitt värde. Här finns teman om rotlöshet, hemlängtan och kärleksknas men allting reduceras till provocerande banalt dagboksdrömmande utan skärpa eller poetisk kraft.
När harpan klingar i "Hush now" påminns jag om Joanna Newsom. Hon besitter all den mystik som Maia Hirasawa aldrig lärde sig något om på musikhögskolan.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop
BOB HUND
"Folkmusik för folk som inte kan bete sig som folk"
(Bob hund/Border)
Betyg: +++
Det första som slår mig. Inte en hit. Jo, kanske. "Världens bästa dåliga låt" är väl det närmaste bandet kommer trallvänligheter som "Tralala lilla molntuss".
När Bob hund - efter åtta års paus - åter får för sig att ge ut skiva har man inte valt den lätta vägen.
Det låter Bob hund men ändå inte. Mer svårtillgängligt och melankoliskt men framför allt ett antal nya stilar nedkörda i den alldeles egna musikaliska mixen.
Det är några försök riktat åt dansgolvet (så mycket ni nu kan tänka er). Allt i från inledande pianohamrande titellåten till 80-talsaktiga funkdiscospåret "Fantastiskt".
Och det hela är så logiskt. Redan på förra plattan "Stenåldern kan börja" kunde man höra vart kompassen pekade.
Och när bandet får till fullträffen "Grönt ljus" ler man lika brett som Öresund.
Men så finns de där typiska intetsägande Bob hund-utfyllnaderna (som finns på alla plattorna) och då kniper man ihop.
Men om inte annat så är det skönt att Thomas Öberg gör det han ska: skriver och framför sina vardagsbetraktelser på skånsk svenska. Musiksverige är fattigt utan honom.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Pop
MÅNS ZELMERLÖW
"MZW"
(Warner Music)
Betyg: +++
Måns Zelmerlöw är så pass begåvad att han kan växla mellan danstävlingar, programlederi i tv, schlager, musikal och pop utan problem. Och det skulle räcka för en behaglig karriär. Men Måns verkar vilja mer, så "MZW" låter oväntat mycket klubbmusik. Nu är Zelmerlöw vare sig någon Darin eller Danny för att jämföra med andra "Idol"-deltagare, men han klarar sig faktiskt riktigt bra på dansgolvet.
Hans röst låter mörkare, han anstränger sig för att låta tuffare och han framstår som mognare som artist. Det är kul att kunna konstatera - nu när han ändå tar vissa risker i karriären.
"Hope & glory" skulle nog inte ha funkat så bra i Moskva, men här finns en handfull låtar som säkert kan ligga till grund för en modest utlandssatsning.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop
FLORENCE VALENTIN
"Spring Ricco"
(Startracks/Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Dödsmisshandeln av Riccardo och högerextremisten Jörg Haiders dödskrasch.
Florence Valentin skyr inte ämnen som många andra band inte vill ta i med tång för att antingen framstå som pretentiösa, eller ses som politiska.
Men sångaren Love Antell tar ställning - hela tiden. Det skjuts små giftpilar till ord åt alla håll, främst åt höger. Och det är träffande, om än stundtals naivt.
Om texterna är det positiva så är musiken bandets akilleshäl. Över debutplattan svävade The Clash som en musikalisk ande. Här har Florence Valentin ställt sig i skuggan av Håkan Hellström och Glasvegas.
Synd, för med ett eget musikaliskt uttryck skulle det nå längre hos mig.
Nu blir det mest som Håkan Hellströms bråkige kusin från huvudstaden.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Rock
ADIAM DYMOTT
"Adiam Dymott"
(Razzia Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Det är snart tio år sedan Thomas Rusiak var den hetaste katten i stan med egna plattan "Magic villa" och Teddybearssamarbetet "Hiphopper"/"Punkrocker".
Lyssnar man på Uppsalatjejen Adiam Dymotts debutplatta, där Rusiak är en av producenterna är det som om tiden stått still. The Kills, Black Rebel Motorcycle Club och feta hiphopbeats inproppad i rocken. Allt känns så fruktansvärt tidigt 00-tal.
Men det hela räddas upp av Adiam Dymott svala coolness och Rusiaks osvikliga känsla för kvalitet.
Och "Holiday inn", vilken låt!
Men det håller inte en platta till.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se
Kategori: Pop
PET SHOP BOYS
"Yes"
(Parlophone/Emi)
Betyg: ++++
Man kan inte säga annat än att Neil Tennant, 54, och Chris Lowe, 49, åldras med värdighet och vägrar förnedra sig genom att försöka konkurrera med yngre förmågor. Nya "Yes" är väldigt dryg och räcker länge. Det här är duons bästa skiva på åtminstone 15 år.
Envist går Pet Shop Boys i spetsen för vad som skulle kunna beskrivas som gubbdisco. Neil Tennant pratsjunger behagligt om hur jobbigt det är att vara en offentlig person ("King of Rome"), brusten kärlek ("Vulnerable") och om att allt var bättre förr ("The way it used to be") medan electronicaslingorna pulserar finare än på länge i något slags behagligt midtempo som är för långsamt för att dansa till, men för snabbt för att sitta still. Perfekt för att headbanga lagom i bilkön eller på jobbet.
De lånar från Tjajkovskij på ett hörn och arbetar med trendiga tjejpopproducenterna Xenomenia på tre spår och det känns som om Pet Shop Boys lagom till 25-årsjubileet är på väg tillbaka.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
ANNA JÄRVINEN
"Man var bland molnen"
(Häpna)
Betyg: ++++
Anna Järvinen var en av fjolårets mest hyllade svenska artister. Nu står hon inför nästa eldprov, att med sin andra soloplatta bevisa att hon överlever hajpen.
Och visst håller det. Än en gång har den före detta Granada-sångerskan tagit hjälp av Dungen-medlemmen Gustav Ejstes, som här medverkar både som multimusiker och producent. Mötet mellan hans proggrock och hennes spröda flickröst blir som allra bäst i munspelsdriviga singeln "Äppelöga" och gitarriffiga "Är det det här det hela handlar om".
Överlag är dock "Man var bland molnen" en ganska stillsam skiva, med mjuka melodier och rätt vemodiga texter. Kanske inte så originellt i sig men vacker pop på svenska är, när det funkar, nåt alldeles speciellt.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Country
LYLE LOVETT AND HIS LARGE BAND
"It's not big it's large"
(Curb/Warner)
Betyg: ++*
Lyle Lovett samlar sitt Large Band och det är faktiskt så stort att gänget formeras som en hel fotbollstrupp för att få plats på en och samma bild. Lyckligtvis hörs det inte alltid att de är så fruktansvärt många.
"It's not big it's large" inleds förvisso med en slags storbandsversion av "Tickle toe" - fråga mig inte varför - i övrigt handlar det om sedvanlig Lovettcountry som oftast får mig att undra vad han använt alla sina 18 bandkamrater till. Den vackra "South Texas girl" är förvisso rik, men den hade inte varit sämre med bara en tredjedel av manskapet.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Elektropop
RÖYKSOPP
"Junior"
(Emi)
Betyg: ++++
Röyksopps "Junior" borde ha kommit 2014. Först om fem år är det dags att uppmärksamma 1814 års union mellan Sverige och Norge. Att en sådan här vacker sammansmältning av brödrafolken kommer 2009 känns närmast som ett hån mot Finland och märkesåret 1809.
På fyra av elva spår sjunger svenskor på "Junior" - Karin Dreijer Andersson på två, Lykke Li och Robyn på varsin. Norska Anneli Drecker har visserligen ensam lånat ut sin röst till fyra spår, men det är svenskornas låtar som gör att albumet lyfter, de har alla väldigt unika tonfall i sina röster som höjer musiken ett par snäpp.
Redan på andra albumet "The understanding" 2005 tyckte jag att Torbjørn Brundtland och Svein Berge gjorde Nordens bästa elektropop. "Junior" må sakna den höjdpunkt som Karin Dreijer-samarbetet "What else is there?" utgjorde där, men de gör fortfarande löjligt catchy pop.
Daniel Åberg/TT Spektra
daniel.aberg@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
MICKE FROM SWEDEN
"Waiting for the end"
(National)
Betyg: +++*
Han var organist i Sveriges bästa 90-talsband, Atomic Swing. Sedan dess har jag hört, och sett, honom spela med The Kooks, The Solution och bakom Stefan Sundström. Micke Lohse är en sån där musikerfigur som dyker upp lite varstans, och som allt som oftast gör det med bravur. Så också när han står på egna ben.
Under signaturen Micke from Sweden släpper han nu sitt andra soloalbum, efter debuten "This ain't the end" 2007. Och här råder det inga tvivel om vem som styr skutan. "Waiting for the end" är en pianoresa rakt igenom, ackompanjerad av stråkar snarare än gitarrer.
Det är vackert och Tom Waitsigt, vid några tillfällen ganska lekfullt. Lite mer tempo, som i gospelsvängiga "Little butterfly", hade dock inte skadat.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se