Kategori: Pop
SALEM AL FAKIR
"Astronaut"
(EMI)
Betyg: +++
Jag tillhör den lilla, utfrysta skara som aldrig bländades av Salem Al Fakirs debut. Inte ens den vansinnigt älskade "This is who I am" lyckades jag fastna för. Därför är det troligt att trean jag sätter på uppföljaren "Astronaut" har ett värde som överstiger det nominella med avsevärd marginal.
Jag har fortfarande svårt för Salem Al Fakirs nasala sång och hittar ingenting i detta skamlöst rumsrena underbarns radioanpassade berättelser som egentligen säger mig någonting. Men - och nu kommer ett stort jäkla men - det är omöjligt att lyssna på hans hitlåtar utan att ryckas med.
Oj, vad han kan skriva poplåtar. "It's only you (Part II)" är en given landsplåga och refrängen till "Roxy" hade kunnat vara skriven av ett 70-tals-Fleetwood Mac i högform. Salem Al Fakir väljer godbitar ut musikhistorien, skapar med en sällsynt självklarhet en egen stil och packar in alltihop i en fläckfri nutida ljudbild.
"Astronaut" må vara en bagatell, men det är en bagatell skriven av en mästare.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Svensk soul
CAROLINE AF UGGLAS
"Så gör jag det igen"
(Siloton/Universal)
Betyg: +++
Caroline af Ugglas genomslag i Melodifestivalen bevisade att det går att nå ut med en sargad, naken själ mitt i allt det glittriga och förytligade. Passande nog släpper hon nu sin fjärde soloskiva som tar vid där "Snälla snälla" klingade ut.
Det handlar om habil, gospelfärgad soul och okomplicerad rock, rotad i den amerikanska södern men desto mer svensk i sitt uttryck. Inte sällan tänker jag på 70-talssångerskor som Monica Törnell eller Kisa Magnusson när Caroline af Ugglas låter sitt hesa vibrato spricka, samtidigt som den givna förebilden Janis Joplin närvarar överallt.
Hon blottar sitt hjärta, sjunger om sår som aldrig läker och tar hjälp av låtskrivare som Markus Krunegård, Peter Le Marc och Tomas Andersson Wij, medan maken och producenten Heinz Liljedahl smyckar med stråkar och blås.
Helt ok - men inget griper tag lika starkt som "Snälla snälla".
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Rock
BLACK LIPS
"200 Million thousand"
(Vice Records/Border)
Betyg: +++++
Tänk om det fanns ett gäng snubbar som tyckte att det coolaste som fanns var att resa jorden runt och smälla sönder elgitarrer mot trumset, festa som tonåringar med koncentrationssvårigheter och ge hela världen fingret.
Tänk om de gjorde det utan att skämmas, utan ironi och i total avsaknad av självinsikt.
Tänk om de lyckades låta som Rolling Stones 1971, Velvet Underground och The Stooges - på samma gång.
Tänk om de kunde få fraser som "drink some more beer" eller "how it goes - steal my nose" att låta lika angelägna som FN:s deklaration om de mänskliga rättigheterna.
Tänk om de precis hade släppt ett nytt album.
Då skulle de vara världens just nu bästa rockband.
Bandet heter Black Lips. Skivan heter "200 Million thousand".
Sommaren är deras.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Folk/Pop
BONNIE PRINCE BILLY
"Beware"
(Domino/Playground)
Betyg: ++++
I bland kan man få för sig att skivbolag inte alls ger ut musik. Att de egentligen är reningsverk som lite slött sållar skit och pumpar ut en flod av grågrumligt vatten med den uttalade målsättningen att täcka så stor del av den musikintresserade världen som möjligt. Där står man mitt i strömfåran och känner paniken växa i takt med att vattnet närmar sig andningsorganen. Och sedan kommer Will Oldham guppande.
Som kolsvarta livbojar seglar hans plattor ner längs skitfloden. Har man tur kan man få tag på en, kan klamra sig fast och andas lättare en liten stund.
Nya "Beware" är signerad Bonnie Prince Billy. Skivan lutar mer än vanligt åt countryn och starkast är de spår där Oldham vill testa nyheter och experimenterar med genren. "Afraifd ain't me" och "Death final" är båda stillsamt lysande popbloss. Den sure kan konstatera att Will Oldham kan bättre; här finns ingen "I see a darkness" eller "Careless love". Men från första ackordet flyttas man till den ironiskt dödsmedvetna värld som är Oldhams egna.
Carl Cato/TT Spektra
carl.cato@ttspektra.se
Kategori: Rock
PETER DOHERTY
"Grace/Wastelands"
(Parlophone)
Betyg: ++++
Allt är förlåtet, Pete. Nja, kanske inte allt, men Babyshambles-sångarens knarkskandaler känns ganska fjärran när han nu solodebuterar med en skiva så genommogen att jag, som normalt har svårt för brittiska struldandys, faller pladask. Det är akustiskt, mjukt och storslaget med stråkar. Pete Doherty, eller Peter som han heter här, verkar ha låtit 30-årsdagen bli en vändpunkt.
Förstasingeln "Last of the English roses", herrejösses vilken låt! Jag skulle bli förvånad om den inte finns med på kritikernas årsbästalistor i slutet av 2009. Den melankoliska refrängen är omöjlig att värja sig mot, Primal Scream-slutet likaså.
Här och där, som i "A little death around the eyes", osar det ganska starkt av gammal britpop. Och särskilt konstigt är väl inte det, "Grace/Wastelands" har producerats av Stephen Street och nästan alla gitarrer har lagts av Blur-medlemmen Graham Coxon.
Om fler spår på plattan låtit som "Last of the English roses" hade den fått en femma. Inga som helst fel på övriga låtar, men de saknar samma extrema innerlighet.
Ninna Prage/TT Spektra
ninna.prage@ttspektra.se
Kategori: Singer/songwriter
LONEY DEAR
"Dear John"
(EMI)
Betyg: ++++
Jönköpingssonen Emil Svanängen har skaffat sig större ryktbarhet internationellt än i Sverige. Hans tidigare skivor lämnade inga bestående intryck men på "Dear John" imponerar den vemodiga, finurliga och lätt symfoniska popen.
Det är en ambitiös skiva, full av idéer och disparata ljudklanger. Inledande "Airport surroundings" lånar versen från Warren G:s gamla hitlåt "Regulate" medan "Under a silent sea" förvandlas från akustisk folkballad till technofest. En imponerande bredd - men risken är att Emil Svanängen blir anonym i de ständigt skiftande sammanhangen. Hans försiktiga sång kräver också upprepade lyssningar för att låtarnas konturer ska framträda.
Signifikant nog är en av de mest minnesvärda melodierna - "Harm" - snodd rakt av från klassikern "Adagio", Tomaso Albinonis orgelverk från barocken.
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Danspop
VELVET
"The queen"
(Bonnier Amigo)
Betyg: +++
Jenny Petersson har kämpat länge nu för etablera sitt artist-alter ego Velvet som Sveriges danspopdrottning och det har ju inte gått så vidare. Nu senast blev det respass direkt i Melodifestivalen, trots en bra låt ("The queen") och tjusig scenshow. Den här plattan samlar upp några av de senaste årens radiohits Velvet har haft och då kan hon visa upp en stark låtlista som förtjänar ett bättre öde.
Min enda invändning är att produktionen av låtarna ibland inte är tillräckligt klubbig. Men jag förstår faktiskt inte riktigt varför det inte lossnar. Det borde inte finnas några hinder för Velvet att till exempel gå i Septembers fotspår och nå stora framgångar på engelska listor. Förhoppningsvis gör det det nu.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Danspop
ALCAZAR
"Disco defenders"
(Love No Limit/BMG)
Betyg: ++
Frågar ni mig så har Alcazar gjort några av 2000-talets allra bästa svenska låtar. "Crying at the discoteque" och "Sexual guarantee" gav ju den första upplagan av Alcazar en flygande start för snart tio år sedan. Nu är bandet inne på tredje sättningen och går lite på tomgång, tyvärr, trots framgången med "Stay the night" i Melodifestivalen.
Det märker man väldigt tydligt eftersom Alcazar skickat med en best of-platta med sin nya fullängdare med ny musik. Man får alltså två plattor och den ena är så otroligt mycket bättre än den andra - gissa vilken.
Bland de nya materialet gillar jag förutom schlagerhitten även "Inhibitions" och "We keep on rockin'", men annars går Alcazar lite vilse bland brasilianska referenser, en idéfattig cover ("Funkytown"!) och låtar som skulle må bra av att skruvas upp i högre tempo. Nu känns det lite segt, faktiskt.
Mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se
Kategori: Pop/jazz
TESTBILD!
"Aquatint"
(Friendly noise)
Betyg: ++++
Testbild! och skivbolaget Friendly Noise gör helt rätt. I en tid när musik reduceras till flyktiga mp3-filer som slits och slängs efter tre minuter släpper det enigmatiska Malmöbandet ett limiterat konceptalbum, med film och novell på köpet.
Skivans tema är under vattnet och musiken låter därefter - böljande, bubblande, hisnande djup men lika ofta en stilla krusning på ytan.
Vågor kluckar och segellinor knarrar i de ambienta partierna mellan själva låtarna, där Testbild! förfinar den sofistikerade pop som närmade sig fulländning på tidigare alster som "Une teinte intense".
Här finns blinkningar till såväl Beach Boys som Burt Bacharach och Sven Libaek men också något ursvenskt, nostalgiskimrande och 60-talsjazzigt - kanske musiken som Beppe "Efraim Långstrump" Wolgers lyssnade på i Söderhavet?
Novellen, om en bibliotekarie till havs, kompletterar bilden och i Pontus Lindkvists absurda konstfilm får vi uppleva utomjordningar på exkursion under vattenytan.
På med dykardräkten och utforska "Aquatint".
Nils Johansson/TT Spektra
nils.johansson@ttspektra.se
Kategori: Pop/rock
STARSAILOR
"All the plans"
(Emi)
Betyg: ++
Har alltid tyckt att Starsailor varit ett ganska bra alternativ till Coldplay. Nu börjar kvartetten allt mer kännas som ett andra klassens band i genren.
Så vad är problemet? Vad är det som gör Starsailor sämre än exempelvis Keane? Det är ganska enkelt. Starsailor har i dag egentligen ingenting som gör att de sticker ut, de är frånåkta helt enkelt. De har en hyfsad sångare i James Walsh, skriver okej låtar som är proffsigt producerade. Men de skulle ha behövt en Tom Chaplin, Keanes starka frontman. Eller Coldplays muskler i studion. Nu spelar de i andradivisionen.
Ska inte negga för mycket, "All the plans" är helt okej mainstreamrock, titelspåret och inte minst "Boy in waiting" är låtar med hyfsad singelpotential. Det känns dock som att det borde kunna gå att krama lite mer ur de här killarna.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Indie
SAMURAJ CITIES
"Mixed up record collections"
(Imperial Recordings/Playground)
Betyg: +++
De har jämförts med Bright Eyes och Silverbullit och det känns inte särskilt långsökt att lägga till The Cure. En finfin trio som man inte gärna drar upp utan anledning. Att svenska Samuraj Cities får den äran är helt enkelt för att de har så mycket mer än ett coolt indiesound att komma med.
Allt som oftast skriver de grymma låtar också. Som singelspåret "Spoonful of talk", en slags distad handklappsfest, den skönt driviga "The weekend is almost over" och inte minst "Tonight I don't stand a chance, do I?", där gitarr och Kraftwerksynt går väldigt vackert hand i hand. Spinner inte loss på hela denna andra skapelse från bandet, men tillräckligt mycket för att rota fram debuten i Spotify. Hade helt klart missat något där.
David Stark/TT Spektra
david.stark@ttspektra.se
Kategori: Rock
OF A REVOLUTION
"All sides"
(Atlantic/Warner)
Betyg: ++
Den amerikanska mainstreamrocken har sprutat ut sig mängder av band som ofta haft svårt att göra sig ett namn på den här sidan av Atlanten. Dave Matthews Band är exempelvis inte i närheten av den status här som de har i USA.
Nu har det tidigare alternativbandet Of A Revolution satsat hårt på Maroon 5-producenten Matt Wallace för att nå upp till DMB:s nivåer.
I USA har det inte funkat riktigt - och det lär definitivt inte göra det här heller.
För att lyckas krävs en hit och de två mest ihärdiga försöken öppningsspåren "This town" och "Shattered" är för profillösa för att lyckas. Även om de kan få en och annan att fastna. Resten av låtarna är kompetenta men trista.
Och femsträngade basar inom rocken är en styggelse.
Henrik Larsson/TT Spektra
henrik.larsson@ttspektra.se