Pain ? ?Dancing with the dead?
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
(Stockholms Records/Universal)
Betyg: * * *
Pain, det vill säga Peter Tägtgrens enmansprojekt, verkar bara ha ett mål i sikte med den fjärde plattan ?Dancing with the dead?. Topplistorna.
Med tanke på de tidigare industrimetal-baserade plattorna och Tägtgrens andra projekt death metalbandet Hypocrisy, samt producentjobben för mörkermän som Dimmu Borgir och Marduk, ses det väl kanske som konstigt vägval.
Icke så.
Han har framhållit Depeche Mode som stora favoriter, framför allt för deras förmåga att klä melodierna i olika skepnader, beroende på tidsepok.
Och det är just melodierna och refrängerna som Tägtgren verkar ha spillt det mesta av sitt krut på i arbetet med ?Dancing with the dead?. Visst, fortfarande finns syntmattorna, de dubbla baskaggarna och de tuggande metalgitarrerna där, men de spelar andrafiolen.
Pain kom fram ungefär som Rammstein men medan de senare valde rockvägen har Pain istället letat sig fram till popen. Det är stundtals snuddande nära att gå över till ren Lambrettamusik, det vill säga i grunden poprefränger som klätts i metalskrud. Pains beklädnad ligger dock i la liga jämfört med Lambrettas spel i division 2. Kul petitess att Tägtgren skrev en låt till just Lambretta som refuserades och istället hamnade på den här plattan.
I sin jakt efter listframgångar håller sig Pain på rätt sida även om det stundtals känns lite för smart uttänkt och glättigt. Sen lurar självklart den där ständiga E-Type-skuggan i vassen.