Nas ? ?Street's disciple?
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.
Kategori: Hiphop
Betyg: * * * *
De senaste tio åren har Jay-Z och Nas dängt på varandra i en slags verbal boxningsmatch. Nas var nere för räkning i slutet av 90-talet, men reste sig på nio och nu kan man väl säga att han vunnit på walk over.
Jay-Z:s oväntade förtidspensionering har gett Nas möjlighet att släppa loss. Hej då till råsopar som ?Ether?. Hej till söta sånger om dottern Destiny, melankoliska rapballader som ?Getting married? och samarbeten med pappan och jazzmusikern Olu Dara som ska bygga broar mellan blues, jazz och hiphop.
Det låter kanske skrämmande, men det är det inte. Nasir Jones har alltid varit som bäst när han tar fram sin kloka, sedelärande sida. När texterna om livet i ghettot inte bara är coola utan också uppmanar unga att hålla sig borta från skiten och skapa sig en bättre framtid.
Nas är oslagbar i funkiga Bush-dissen ?American way? och den pampiga rapsymfonin ?Suicide bounce? som gästas av en taggad Busta Rhymes. Han serverar ett grymt beatboxspår tillsammans med Ludacris och Doug E. Fresh i ?Virgo? och snackar sexminnen med fästmön Kelis i ?Remember the times?.
Antagligen skulle ?Street's disciple? gjort sig bättre på en nedskalad enkel-cd än som dubbel, men Nas håller förvånansvärt hög klass rakt igenom båda skivorna.
En självutnämnd hiphopkung som förtjänar sin plats på tronen.