Lågmäld skiva som blir trist

Hur tänkte du, Stina Nordenstam? Vad den egensinniga och tokbegåvade jazzsångerskan inte räknade med när hon i slutet av 90-talet irrade iväg på den lågmält experimentella popens snåriga stigar var att hon samtidigt öppnade en Pandoras ask full av smittsamma lungsjukdomar som satt sig i luftrören på en hel generation ickesjungande popjäntor.Sist i raden är Malin Dahlberg som släpper sin första skiva under artistnamnet We are Soldiers we have Guns. Det är pop med känselspröten på helspänn. Musik som vill in under huden och som inte skäms för sin skröplighet. Svaghet som styrka. Malin Dahlbergs röst är återhållen, ibland knappt mer än en viskning.Frågan är bara varför.Vissa av spåren på "Get up, get out" är inte alls pjåkiga och Malin Dahlberg har en skaplig sångröst, men hon stannar halvvägs. Det framgår med all önskvärd tydlighet att hon vill ha det så här: fladdrande, prövande, kännande. Och trist, måste jag tillägga. Det löper en fin linje mellan värnlöst och menlöst. Sjung ut!Carl Cato/TT Spektracarl.cato@ttspektra.se