Anna Christoffersson kom fram som en stormvind 2006 då hon gjorde ett av det årets allra bästa jazzalbum tillsammans med pianisten Steve Dobrogosz. Nu lämnar hon den avskalade pianojazzen för en soloskiva där hon istället plockar in soul, blues och lättare pop i mixen. Och faktiskt har hon varit med och skrivit alla låtarna själv. Det är imponerande och modigt.
Den här skivan bärs upp av Christoffersson fantastiska röst. Så gnistrande självklar och perfekt. Men samtidigt är den så mycket, mycket bättre än låtmaterialet som svajar betänkligt mellan de olika genrerna och inte riktigt vet var den ska höra hemma någonstans. Det framstår som ofokuserat.
Anna skulle förmodligen kunna sjunga direkt ur telefonkatalogen och få det att låta intressant, så det här är förstås bra. Och förmodligen behövde hon göra den här soloplattan för att växa som artist, men på nästa skiva får gärna en bättre låtskrivare ta över.
mikael Forsell/TT Spektra
mikael.forsell@ttspektra.se