Graveyard: Hisingen blues

"I got no friends" inleder Graveyardsångaren Joakim Nilsson det första spåret "Ain’t fit to live here" på bandets andra album "Hisingen blues".
Well, min gosse! Då kan jag upplysa dig om att vänner lär du nog få en hel drös av efter det här. Eller i alla fall folk som vill vara dina vänner. Och inte bara svenska vänner. "Hisingen blues" kommer att slå an både en och två strängar hos fans av Led Zeppelin, Lynyrd Skynyrd och andra band med förkärlek för bluesrocken - både på den här och andra sidan av Atlanten.
Men samtidigt är det nästan lite futtigt att stämpla in den stilen på den här plattan. För det är så mycket mer. Hela den tidiga 70-talsrocken är på ett eller annat sätt samlat i plattans nio spår. Och med arrangemang som inte står Zeppelin långt efter i snillrikhet.
Graveyard har dessutom den goda smaken att (likt Hellacopters på sina senare plattor) dra ner på fuzzen och låta melodierna, klangerna och groovet få det utrymme det förtjänar utan att dölja sig bakom ett enormt distpåslag. Speciellt under de sköna gitarrdueller som Nilsson och Jonatan Larocca Ramm levererar.
Men det allra häftigaste med "Hisingen blues" är att den vid första lyssningen inte känns speciellt märkvärdig - från början nästan lite svag. Det är inga melodier som direkt sätter sig. Likt förbannat vill man bara höra mer och mer. När hände det senast?
Henrik Larsson/
TT Spektra