Det är fullt förståeligt att Gadd vill återgå till ett både tryggt och vinnande koncept, att han vill glida vidare på sitt redan väl inoljade spår som tidigare resulterat i både Grammisar och listettor. Men något är fel när man är tvungen att ta en paus och brassa på "Tvåhundratusen" från Gadds svenskspråkiga utflykt "Stockholm står kvar men jag ligger" från 2008 för att ens orka ta sig igenom det här nya alstret.
Det finns ett par höjdpunkter, som "Walking on water" och "Farewell Michelle". Men i övrigt finns vare sig klassiker eller hits, det är kaféfunk deluxe som svassar på i sitt eget makliga tempo. Gadd klarar sig undan bottennotering för att han är kompetent och kan sin genre, vad man än tycker om den.
Sara Haldert/TT Spektra
sara.haldert@ttspektra.se
Eric Gadd: Rise up!
Skivbolaget beskriver "Rise up!" som ett "lyckat återbesök i uttrycket från den period med Eric Gadd som 1993 inleddes med albumet 'On display'". Och visst, Gadd är bra på sin slicka soulpop, men det betyder inte att albumet inte är så tråkigt att klöckera stannar, som man säger i mina hemtrakter Bergslagen.
Foto:
Det här är en recension. Åsikterna i texten är skribentens egna.